Life - Lupple & Medi PRS

Hon tog hennes hand.
"Mi han älskar dig lika mycket. Jag har sett det. Armbandet han gjorde till dig. Du anar inte hur mycket han pratade om dig när han gjorde det. Han avgudar allt du gör."

Mi nickade sakta. "Det är förlovningsringen." Viskade hon leendes och svalde hårt. "Jag vet att han bara ser mig, han har sagt det. Men det är ju för att han inte har sett någon annan. Fattar du hur jag menar? Och jag är livrädd att han ska komma tillbaka för jag vill inte göra honom besviken men jag är också livrädd för att han inte ska komma tillbaka." Förklarade hon.

"Han kommer att komma tillbaka. Gör han det så kommer vi att fira er med. Ni kommer att få världens bästa fest." Hon såg på henne.
"Men nu pratar vi om klänningen okej?" Hon log.
"Det skulle inte bli så mörkt förlåt."

Mi log svagt och nickade sakta. Svarade inte direkt på det hon sa utan satt i djupa tankar tills hon tog upp klänningen. Med ens började hon le och nickade. "Nu pratar vi om klänningen." Instämde hon. "Den ska vara vit, eller hur?" Frågade hon leendes.

"Det är tanken. En stor vit klänning." Hon log stort.
"Sen vill jag ha levande musik. Om det går att fixa på så kort varsel så är jag så tacksam..." Hon log.

Mi nickade leendes. "Det borde gå. Jag har några kontakter." Log hon. " En stor vit klänning. Det är perfekt." Log hon glatt.

Hon log.
"Sen vill jag bjuda dig och Ethan på middag ikväll. Han ska inte behöva vara ensam." Just då rigdes Mis mobil och en liten skärm på bilens digitala radio där det stod Ethan ringde..

Mi såg på henne och log. "Det skulle han nog..."Började hon men tystnade när det började ringa. Hon såg på skärmen och tryckte genast på svara. "Hej älskling, du är i högtalare." Log hon och hela hon sken upp av att han ringde. Hennes Ethan.

"Du lämnade mig." Ethan lät ledsen.
"Jag är helt ensam i slottet. Kan jag gå över till miss Olivia och vara där?" Frågade han sorgset och Olivia log.
"Det är Olivia. Det är klart du kan få använda dörren till mig. Jag vet inte om Gabriel är där eller om han är hos sig. Men om du blir ensam så går du till honom. Säg att jag gav dig tillåtelse."

Hans ledsna ton rev i hennes hjärta och hon ville väldigt gärna vända om. Nu på en gång. "Älskade, jag är ledsen. Jag trodde jag hade berättat för dig igår att jag skulle bort idag. Och så ville jag inte väcka dig i morse. Du sov så djupt." Förklarade hon ursäktande. "Men som sagt. Du får vara hos Miss Olivia, vi är bjudna på middag dit. Senare." Sa hon med ett svagt leende.