prs yehet & kkaebsong

"Då kommer vi bråka." Säger Joshua sanningsenligt medan han granskar de olika ringarna, innan han ser upp mot den äldre igen. "Sluta, jag tänker inte överraska dig, hjälp mig bestämma.." mumlar han. Jo, artonåringen gillar mer stilrena ringar dock verkar det som att Zihao vill ha maffigare ringar med ädelstenar och allt.

Utan att kunna hindra sig själv, suckade Zihao uppgivet och slog upp ögonlocken. Efter ett litet tag fastnade blicken på en ring i silver med en liten, liten diamant ingraverad i sig. Det kunde väl åtmsintone göra dem båda nöjda.
”Den där då?” Förslog han och pekade mot ringen med ett pekfinger. Usch, han behövde verkligen klippa naglarna igen. Däremot var det inte någon direkt mening med det eftersom de bara växte tillbaka nästan direkt.

Med ett leende lutar sig Joshua närmre den nämnda ringen.
"Den är jättefin.." Säger han sanningsenligt innan han höjer blicken mot Zihao och lämnar en puss på den andres kind. "Tycker du om den? Eller ska vi fortsätta leta?"

”Den blir perfekt”, mumlade Zihao och slingrade armarna omkring Joshua samtidigt som expediten kom tillbaka med två guldiga och silvriga ringar. Gud vilka jobbiga kunder de var, som ändrade sig typ tusen gånger innan de var nöjda. ”Vi ändrade oss, vi vill ha den här istället”, sade han och litade hakan mot den yngres rosa hjässa. ”Två stycken då, men det visste ni kanske redan”, fortsatte han och kvävde en gäspning som letat sig fram. Gud, han var verkligen utmattad när allt kom omkring.

Joshua ser upp mot tjugoåringen och kramar om hans arm.
"Säkert?" Frågar han, jo det är viktigt att de båda vill ha de, annars kommer han vara få skuldkänslor. Damen i kassan ler kärleksfullt not dem.
"Jo, det förstår jag. Vill ni ta dem på direkten, eller vill ni ha en påse?" Frågar hon medan hon fixar ned eibgaena och tar bort dem från sin plats under glaset. "Hur länge har ni två varit tillsammans då?" Oj vilka frågor.

”Hm, helt säker”, försäkrade Zihao och log snett för att sedan höja blicken mot damen bakom disken. ”Tja, jag vet inte riktigt faktiskt..tre år ungefär? Rent tekniskt sett alltså”, mumlade han och började gnaga sig själv i underläppen. Mugglare var läskiga, de levde i en helt annan värld vilket var skrämmande. ”Och vi tar dem direkt, men jag vill ha kvar askarna. Det jag menar är att jag vill ha dem i askarna”, pladdrade tioåringen på och kände hur rodnaden letade sig upp mot kinderna. Så jävla pinsam och värdelös, Joshua borde verkligen skämmas över honom.

Rent tekniskt sett, jo.. Dock hade Joshua varit tillsammans med Ethan där emellan, hur han nu ens kunnat få för sig att de skulle ha funkat. Nej, Zihao har alltid varit den rätta, och artonåringen kommer nog aldrig kunna förstå sig på hur han blivit förälskad i Ethan... Även om han varit omtänksam och kärleksfull.
"Åh, ni är rätt unga då? Väldigt rart, jag gifte mig med min fru när vi var tjugoett, inte långt ifrån er själva, eller hur?" Frågar damen med ett leende, kanske hon är sextio? Gud så rart.
"Nitton och tjugo." Svarar Joshua med ett starkt leende över läpparna, och damen lägger fram askarna med ringarna framför dem.

Jösses, allt detta gulligull prat fick Zihaos kinder att hetta värre än någonsin. Det kändes extremt underligt att gå omkring och tala om dessa saker med folk de aldrig träffat förut, även om damen verkade väldigt trevlig. Utan att säga någonting fiskade tjugoåringen upp kreditkortet, han fått av sin pappa, ur fickan och stoppade ner det i kortläsaren. Kreditkort var det enda i mugglarvärlden han kunde hantera överhuvudtaget. Väldigt sorgligt och bortskämt.
”Så hur mycket blir det?” Undrade han tyst med ögonen fixerade på de små askarna med ringarna. Usch vad löjlig han var.

Det verkar som att Zihao är väldigt nervös i damens sällskap, vilket är förståeligt så främlingar inte brukar prata så öppet med folk. Dock finner Joshua själv det uppfriskande.
"Tolvtusen för båda två." Svarar hon vänligt och tar fram ett kvitto åt de två. Tolvtusen... en hel del pengar, sextusen för var och en. Oj.
"Tack så jättemycket." Säger Joshua med ett snällt leende och kramar återigen nittonåringens arm.

Tolvtusen pund? Det måste verkligen vara ett par väldigt fina ringar. Zihao skakade lite på huvudet och tittade på kvittot samtidigt som han stoppade tillbaka kortet i innerfickan på kappan. Herregud.
”Mhm, tack”, mumlade han och vände slutligen upp blicken mot damen med ett blekt leende. ”Ha en trevlig dag”, fortsatte han därefter stelt och snappade åt sig de två askarna, varav en han räckte till Joshua. ”Ska vi gå? Ska göra en sak jag tänkt på i typ tre år nu.”