prs yehet & kkaebsong

"Skämtar du med mig? Jag tänkte göra en kompromiss men okej." Muttrar Joshua och släpper försiktigt taget om nittonåringens hand, att de behöver tjafsat om det här är det bara löjligt. "Du vet att förlovningsringar är klyschiga av den anledningen att de är förlovningsringar." Med ett bittert leende skakar han lätt på huvudet åt dem, att de ens behöver bråka om det är helt sjukt och patetiskt. "Visst. Vi kan väl ta den." Nej, han orkar inte bråka om något sådant, de kommer ändå inte komma överens, de har helt olika åsikter om vad som ser bra ut.

”Äsch förlåt då”, muttrade Zihao och gjorde en grimas mot fönsterrutan. ”Vi tar den med guld och silver så blir det väl typ någon slags kompromiss”, konstaterade han därefter och greppade tag om Joshuas hand igen, drog honom in i butiken. Allt eftersom de kom närmare och närmare till ringköpet, blev jättebebisen allt mer exhalterad. Det spelade egentligen inte någon roll vilka ringar de hade, det viktigaste var väl ändå att de slutligen fick tag på ett par. ”Jag vet att du tycker att jag är jätte tvär och fånig, men vi har pratat om det här så länge och det blir inte direkt bättre av att fullmånen är på ingång.” Japp, skyll ifrån dig, Zihao.

Joshua ser tyst på den äldre med en halvt om halvt tom blick över ansiktet.
"Ja, vi har pratat om det länge." Säger han bara. Även om de faktiskt gjort det, så är det bara strunt att bråka om ringarna. Det borde inte vara så svårt, det borde inte spela någon förbaskad roll om hur ringarna i själva värker ser ut, men uppenbarligen gör det det. Artonåringen ställer sig i kön, och pekar på de ringarna Zihao funderat över redan från början, om han nu är så angelägen om detta, så är det lika bra att de tar de ringarna nittonåringen faktiskt velat ha. Joshua orkar nämligen inte bråka om det igen, vilket om han känner dem rätt, de definitivt kommer att göra.

Det Joshua gjorde därnäst fick Zihao att ledsna i en extrem hast. Hade de inte kommit överens om de andra ringarna? Jösses, vilken patetisk grej att börja bråka över, men den äldre kunde inte hålla sig i skinnet längre.
”Lägg av, Joshua”, utbrast han och greppade tag om en av de mindre händerna. ”Nu är du ta mig fan bara löjlig”, fortsatte han och lutade sig över disken med en bitter min. ”Vi ska ha de där silvriga med guld detaljer.” När expiditen sedan försvunnit in genom en dörr bakom kassan, vände tjugoåringen sig mot fästmannen med en extremt uppretad min och knuffade löst till honom. ”Vad fan var det nu då?”

Löjlig. Jo, det kanske han är. Det är de bägge två, som börjar om minsta lilla. Dock försvinner alla tankar när Zihao knuffar till honom löst, och han släpper taget om nittonåringens hand återigen.
"Tyckte vi kunde ta de du först pekade ut? Helt ärligt Zihao, så bryr du dig mer om hur de ser ut än vad jag gör. De var rätt fina faktiskt, trodde du skulle bli glad." Påpekar Joshua och trummar med fingrarna mot disken innan han ser ner på alla ringar, kanske de borde ha något finare. Något som inte är så vardagligt. De kommer bråka om det igen vilket fall som helst. Blicken glider upp mot Zihao igen. "D u kan inte skylla på mig för att vara löjlig, vi bägge två beter oss som fem år."

”Jag vet, vi är skitfåniga”, muttrade den äldre och skakade på huvudet, så att de röda lockarna studsade hejvilt. ”Men jag vill inte bråka, det är bättre att vi tar någonting som båda kommer vara relativt nöjda med och det spelar ändå ingen roll hur de ser ut”, fortsatte Zihao och lutade sig ännu en gång över disken med en suck. Jadå, han var redan utmattad av att gå omkring ute bland alla dessa människor, av att behöva bete sig som en vanlig person..usch. ”En grej kan vi väl ändå komma överens om och det är att vi inte ska bo i London när vi skaffar ett eget ställe. Det är alldeles för stökigt och för mycket folk och blä.”

Joshua pekar på ringen med smaragder, desto mer han kolla på den desto mer gillar han den. Dock kommer dem vara svår att styla med... jo, artonåringen tänker alltid på vad som kan passa med vilket, tro det eller ej.
"Hur var det du tänkte att ringarna skulle se ut? Du ville ha någonting speciellt eller hur? Alltså inte bara en hel guldig ring, eller en hel silvrig. Så hur hade du tänkt att de skulle se ut?" Frågar han och vänder blicken mot Zihao, innan han ser ner på sin ensamma hand istället som trummar mot glaset. "Och nej.. Vi ska definitivt inte bo i London. Avskyvärt dyrt här."

Zihao ryckte på axlarna och skrapade fundersamt naglarna över disken.
”Jag vet inte, tänkte väl mest någonting guldigt med diamanter, smaragder och rubiner. Om du inte förstår vad jag är ute efter så vill jag ha någonting som typ symboliserar oss. Vi träffades i skolan, eller hur? Rört och guld för Gryffindor, grönt och silveraktigt för Slytherin..förstår du?” Avslutade tjugoåringen och vände blicken mot Joshua. ”Tror dock inte att de har någonting sådant vilket betyder att vi måste specialbeställa..det kan ju ta flera månader”, konstaterade han därefter och vände de mörka ögonen mot disken igen, där en hel drös med olika slags smycken gömde sig under glaset. Kanske det var bättre att låta den yngre bestämma allting? Han hade ju trots allt ett sinne för mode - någonting som Zihao defintivt inte hade.

Med ett skeptiskt leende nickar Joshua långsamt, så långa olika färger som definitivt inte skulle passa med varandra.
"Okej.." Börjar han medan hans örnögon glider över alla ringar runt omkring dem. "Alla fyra färger passar inte med varandra.. så kanske vi får ta olika i såna fall?" Mumlar han, jo det finns guldiga ringar med rött, det finns silverringar med grönt, men med alla färger? Nej. "Jag kan verkligen inte bestämma Zihao, vi tänker helt olika.. så bestäm du."

”Men jag vill inte bestämma”, gnällde Zihao och klängde sig fast vid Joshua. ”Jag är inte ens bra på sånt här, så det är lika bra om du väljer. Annars kanske folk börjar påpeka vilken dålig stil vi har, vilket faktiskt inte gäller dig”, förklarade han och knep ihop ögonlocken. Nej, han hade verkligen inte förväntat sig att det skulle bli såhär pass jobbigt att köpa ett par ringar. Men tydligen var det såhär pass jobbigt. Det var bara att försöka bita ihop och inte drabbas av panik, hur dumt det än lät. ”Överraska mig.”