Är det svårt att älska och bli älskad?

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

längtar tills det kommer mer!!!

Kapitel 30 del 3

Klockan började närma sig fem på kvällen och jag, Ginny och Hermione gick upp till rummet som vi delade för att sedan fixa oss inför "julfesten".
Jag gick till min resväska och valde ut en svart klänning som slutade precis innan knäna och till det valde jag röda tunna strumpbyxor.
Jag borstade igenom mitt blonda hår och satte upp det i en hög fast hästsvans och hår topparna kittlande mig mellan mina bara skuldror.
Hermione lät mig använda lite av hennes mascara som jag noga målade på och mina ögonfransar blev längre och framhävde mina blåa ögon på ett vackert sätt.
Sedan fick jag även låna örhängen av Ginny som var i röd sten och ett rött ganska brett flätat armband som jag satte på min vänstra handled för att dölja lite av mina ärr.

Jag gick nerför den bruna trappan där vissa av trappstegen knarrade något förfärligt men jag brydde mig inte så jätte mycket om det utan min blick hade fastnat på något helt annat. George. Han stod en bit bort från trappan med sin bror Fred och var i full gång med att skratta åt ett skämt som Fred precis sagt.
Jag satte foten på det sista trappsteget och det började knarra, dem båda tvillingarnas blick vändes åt trappan och nu fångade jag hans blick och kunde inte släppa den. Det var som om hela jag smälte, jag trodde jag skulle drunkna i hans choklad bruna ögon. Mina ben var ostadiga när jag gick fram till dem.
- Wow, sa George stumt och jag tittade undrande på honom.
Jag märkte att Fred knuffade honom lite lätt med sin armbåge i hans midja och George vaknade till liv igen.
- Eeehm jag menade hej, mumlade han sedan och blev lite lätt rosig om sina kinder.
- Haha hej, flinade jag och kom på mig själv av att göra små grisliknande flämtningar och snart ut brast alla tre i gapskratt.

Vi gick och satte oss framför brasan och spelade en omgång knallkort och jag blev lika rädd varje gång det smällde till.

Tiden gick fort och började närma sig 8. Hela familjen Weasley och vi andra som gästade dem satt i sofforna och fåtöljerna och drack glögg och åt små hembakat julgodis. Tvillingarna och jag satt fortfarande framför den sprakande brasan och det värmde skönt i ryggen och jag fick en pirrande känsla i kroppen när George nuddade min hand.

Strax var julklappsutdelningen i full gång och jag kände mig så dum som inte hade råd att köpa något. Julklappar i alla former och storlekar delades ut hej vilt i vardagsrummet och alla hade glada miner och alla unga slet upp paketpappret i full spänning om vad som skulle gömma sig bakom det fina omslagspappret.
Fred och George fick varsin ny kvast av den senaste modellen Komet 265 men även vars ett exemplar av Quidditch genom tiderna av Harry.
Under utdelningen av alla julklappar drog George med mig upp för trappan och sedan in i hans och Freds rum.
- Vad är det som är så bråttom flåsade jag när vi satte oss på hans säng.
Han tog fram en ask ur sin byxficka och gav den till mig.
- Men George det hade du inte behövt, du vet om att jag inte kan ge något tillbaka, sa jag med en lätt sorgsen ton på rösten.
- Men öppna den då Conny! utbrast han och jag öppnade sakta den blåa asken.
Där låg ett silvrig armband med vita stenar på.
- Så vad tycker du om det? frågade han hoppfullt.
- Det måste kostat en förmögenhet George! sa jag och tittade in i hans ögon. Vi satt så i evigheter till sist närmade vi varandra, våra läppar var nu några få centimeter ifrån varandra och George viskade något i stil med:
- Jag älskar dig.
Hans varma andedräkt smekte mitt ansikte och våra läppar mötte äntligen varandras.
Det sköt stötar genom kroppen och det kändes som om fyrverkeri smällde av i rummet.
Tiden hade stannat!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

WoW! Helt fantastiskt! Kunde inte ha skrivit det bättre själv!

aawe taack! ♥

Naawwe! Såå vackert kapitel♥ bli tårögd :' ♥ meer *snyft*

ahah aawe, det värmer ♥