Varför sa du inget Tramptass? [sv]

Jag vet att det är sjukt länge sedan jag skrev på den här men äntligen kommer fortsättningen

Sirius stod och kramade tidningen i handen. Det gick inte längre att läsa vad det stod i den, den hade gått sönder efter att han hade slitit i den. Remus satt vid kösbordet och betraktade honom med en oroad blick. Trotts att det här var en av de dagar då Remus helst inte hade gått upp ur sängen, en av de dagar då livet kändes för jobbigt att leva. Han visste att fullmånen skulle vara här nästa natt något han inte längtade efter. Men att se Sirius så orolig, sorgsen och rädd gjorde ont i hans hjärta. Remus visste vad det handlade om, turneringen i magisktrekamp. Han hade blivit förvånad när han fått höra att Harry blivit uttagen. Det skulle inte ens vara möjligt för en fjortonåring att delta. Remus förstod Sirius oro, turneringen hade en åldersgräns av en anledning. Att Harry kunnat lägga sitt namn i bägaren var något som skulle vara omöjligt.
”Tror du han har en sådan dödslängtan att han ställer upp i detta farliga spel? Eller är det berömmelsen han vill ha?” frågade Sirius fortfarande stirrande ut genom fönstret. Remus sa inget på en lång stund. Han ville vara säker på att han fick det rätt.
”Jag tror inte Harry vill dö. Han har ingen anledning till att vilja dö. Jag kan inte förklara hur jag vet det, jag känner det bara på mig” sa Remus lågt. Han visste hur känslan av att vilja dö kändes, men han hade inte fått den känslan av Harry. ”Jag tror inte heller att berömmelsen har något med det att göra. Jag tror han snarare hade velat vara mindre berömd.”
”Men varför?” frågade Sirius och vände sig så hastigt emot Remus att hans hjärta skippade ett slag. Han hade inte varit beredd på Sirius plötsliga utfall. Remus tittade lugnande på honom och den svarthåriga mannen satte sig ner på köksstolen.
”Om jag skall vara ärlig tror jag inte att Harry la sitt eget namn i bägaren. Jag tror att någon annan gjorde det. Någon som behärskar svartmagi. Det kan förklara hur bägaren uppgav fyra deltagare. Den skall bara uppge tre, men om någon lurade den och fick den att tro att det skulle vara fyra deltagare och verkligen såg till att Harry blev den fjärde.” sa Remus länge. Han visste att sådan magi var svår att använda, men inte omöjlig.
”Tror du det kan vara…” Sirius gjorde en paus och Remus förstod vem han tänkte på.
”Nej jag tror inte Cara gjorde det” sa Remus bestämt. Han hade ingen anledning att misstro henne.
”Hon är trotts allt hans dotter” sa Sirius och Remus tog hans hand.
”Man väljer inte sina föräldrar det vet du” började Remus lugnt ”Och hon vinner inget på att låta Harry delta i ett sådant farligt spel. De är vänner och vi båda vet att hon värderar sina vänner högt!”
”Även vänner kan svika varandra” sa Sirius varnande och de båda tänkte på Pettigrew. Det gjorde ont att tänka på vad den mannen orsakat dem båda.
”Du kan inte jämföra dem båda” sa Remus lågt och Sirius ryckte på axlarna.
”Jag vill inte tro att hon har gjort det, jag är bara rädd att hon har gjort det” sa Sirius och Remus nickade.
”Jag förstår din oro, men om Cara har gjort det så får tiden visa det. Om det oroar dig kan vi åka och prata med henne” sa Remus och Sirius nickade.
”Det hade kanske hjälpt. Jag kan få prata med Harry också” sa Sirius och Remus nickade. De båda männen reste sig upp. Remus fattade Sirius hand och snart stod de vid skolan grindar. Remus puttade upp dem och de vandrade över skolområdet. Eleverna såg undrande på dem men de båda männen la ingen notis vid det. De gick in i skolan och började gå upp för trapporna till Gryffindortornet. De stannade framför tavlan och damen såg undrande på dem, de hade inget lösenord. En första årselev gick ut och de båda smet in uppehållsrummet. Det var överraskande tomt, men Sirius misstänkte att eleverna var ute i det varma vädret och försökte ta in så mycket de kunde av den lilla sommar som var kvar. Remus gick upp för trappan och knackade på Caras rum. Låset på dörren snärtade till och gled långsamt upp.
”Jag har väntat på er” sa hon lågt utan att ta blicken från elden. Remus tyckte inte att hon såg riktigt frisk ut. Hon såg trött och blek ut.
”Hur visste du att vi skulle komma?” frågade Sirius och stängde dörren bakom sig.
”För att ni bryr er om Harry och ni tror att jag kan ha för avsikt att döda honom. Eller snare du tror det Sirius. Jag klandrar dig inte, jag har den far jag har så fråga det du vill fråga” sa hon bara. Remus tittade på bilderna som fanns i rummet. Att säga att han inte var chockad vore att ljuga. Bilderna på en ung Voldemort som log, en man som lekte med sin dotter. Severus som var och handlade med Cara. Hon skrattade och Remus kunde inte låta bli att le själv. Hennes leende smittade alltid av sig.
”La du Harrys namn i bägaren?” frågade Sirius, trotts frågan slet Cara inte blicken från elden.
”Spelar det någon roll vad jag svarar? Om jag säger nej kommer du då tro mig?” frågade hon sorgset och Remus kände igen den rösten, han anade att hon hade en dag som honom, en dag då livet inte verkade vara värt att leva. Sirius svarade henne inte. Han var inte säker på i fall det skulle spela någon roll. Hon suckade och reste sig upp, hon vände sig emot dem ett kort ögonblick innan hon gick fram till fönstret. Remus hade rätt, hon hade inte sovit på ett bra tag.
”Jag la inte hans namn i bägaren, om du vill tro mig eller inte är upp till dig” sa hon endast. ”Du vill prata med Harry, han är nere på gården, gå till honom han kan behöva ditt stöd. Han medger det inte men det smärtar honom att människor tvivlar på honom”
”Tack” sa Sirius endast och lämnade rummet. Remus stod kvar osäker på vad han skulle göra.
”Du väljer själv om du skall gå efter honom eller inte. Vad du än väljer så klarar jag mig” sa Cara och Remus var förvånad, kunde hon läsa hans tankar?
”Jag stannar hos dig en stund” sa han. Sirius hade inte hjälpt hennes sorg när han tvivlat på henne. Att prata med henne var det minsta han kunde göra. Hon var trotts allt ensam om att stå där hon stod. Hennes far var inte död men han pratade inte med henne. Den goda sidan litade inte på henne tillräckligt och den onda sidan visste inte om hennes existens. Remus visste inte varför men han kände medlidande med henne. Hon klagade aldrig över det, hon var alltid stark. Han antog att han som så många andra hade fattat tycke för flickan. Hon hade blivit som en lillasyster, även om hon inte var medveten om det själv. Remus satt tyst, ibland var tystnaden till större hjälp än ljudet av någons röst.

Super!!!

Tack Sanna

Alltså. Nu har jag sträckläst hela dennan ff:n och jag ska säga som det är: DEN ÄR EN AV DE BÄSTA FF'S JAG HAR LÄST!!! Du är helt otroligt duktig på att skriva, jag älskar dina beskrivningar, plus att jag shippar Wolfstar (Remus och Sirius) som en galning Du FÅR bara inte sluta med denna, du MÅSTE skriva mer!♥

*bevakar som en utsvulten hök*

omg nu blev jag riktigt glad
det är inte ofta jag får höra folk som älskar den här ficen lr shippar Sirius/Remus
nej ajg tänker inte avsluta den än ^^

Jippie! Vill verkligen inte vara tjatig (men du skriver ju så braa), men ungefär när kommer nästa kapitel upp?♥

jag skall se när jag har tid jag försöker skriva så ofta jag hinner och så ofta jag har inspiration

Okej, då har jag något att se fram emot

Det hoppas jag att du har

Awesome. Det är bra att det är tajmat med din andra ff, då kan man se det ur alla perspektiv, även om det är samma händelse.