Flygande giraffer!

Mattias var väldigt lycklig, barnets död tog honom hårt, inte lika hårt som Elionora men det tyngde honom en tid. Men tillslut kom han över det och blev lycklig igen. Han tog hand om sin familj, försökte ta hand om byn och slottet med, och det verkade fungera, allt var frid och fröjd i byn, faktiskt hela riket, inga krig, inga oroligheter.

Rachel växte upp hon med, hon blev nära vän med David, sen den dagen han lät henne rida på Herkules och hon var än vän med honom. Han var den viktigaste hon hade sedan hennes far gått bort. Men sen hon fått jobb på slottet kunde hon inte umgås med honom på samma sätt som innan, då hon nu var en tjänare, en piga.
Nu satt Rachel på knä ute i en tom korridor och höll på att plocka upp skärvor av en vas som någon haft ner, håret var uppsatt i en fläta och hon var som vanligt klädd i en svart och vit tjänarklänning. Hon hade blivit en ung dam som drängarna och en del andra börjat snegla på, den som man förut kallat för häxa.

(Jag kom över den här bilden och är tvungen att använda den då det är typ exakt hur jag föreställt mig Rachel xD

(Härligt Då vet jag c: )

David kom ut från biblioteket med en bok i handen. Han verkade vara djupt försjunken med rynkad panna, det är en varm dag och skjortan är lätt uppknäppt.
Då hör han ljud och ser sig om, med ett leende ser han Rachel på knä och plockade upp skärvor från en vas.
"Rachel, hur är det?" sa han vänligt och log. Han gillade sin vän men oroades för drängarna, att de skulle vara oanständiga. Men han hade hotat, Rachel stod under deras beskydd.
"Mor undrade om du ville äta med oss? Bara enkelt, mor och far ska ut och träna." sa han och log. Elionora hade funnit sin gåva vilket var träffsäkerhet. Hon var en utmärkt bågskytt och hon kunde använda knivar. Då hon tränade var hon klädd i skjorta och byxor, som en vildvuxen och glad kvinna var hon.

Rachel såg upp då hon hörde Davids röst och log mot honom. Hon plockade upp den sista skärvan och la den i en av sina stora fickor och kom upp på fötter. "Bra, någon hade ner en vas, men annars har det varit lugnt idag". Hon drog undan en lock från ansiktet och såg upp på David, hon var än kort i växten även om hon var mindre blek och inte lika tunn då hon fått många mål på slottet.
"Gärna, låt mig bara slänga det här så kommer jag" log hon sedan och började gå ner mot köket där de hade en stor tunna till skräp.

David satte sig ner i ett fönster och väntade på henne. Hans blick var försjunken i boken men snart gled blicken ut. Han såg på sina föräldrar och log. De verkade lyckliga och förtjänade det. De fäktades just nu med svärd, visst var det folk som såg ner på dem alla, särlingar var de. Sen att mor gjorde det hon gjorde, men hon var trots allt särling.
Det var nog därför de inte hade något emot att han umgicks med Rachel, de gillade henne och struntade var hon kom från.

Rachel gick ner till köket och lämnade skärvorna och rättade till sina kläder innan hon började gå tillbaka till David. Hon nynnade tyst på en visa hon för länge sedan lärt sig av sin mor och var nu i samma korridor som David även om hon hon precis var i en svängning så hon inte såg honom.
Då steg en figur fram framför henne och stoppade upp henne, en stalldräng, en av barnen som varit så elaka mot henne som små och som också fått jobb på slottet. "Rachel" flinade han och började sig fram över henne, la armarna om hennes midja.
"Släpp mig! Annars så-...". Hon lät arg och försökte ta sig loss, att vara vän med David hade lärt henne ett och annat om hur man försvarade sig själv lite och snart var hon fri från drängen även om han nu såg arg ut.

David hade hört dem och tog sig upp men hann inget försen hon kom loss själv.
"Bra där." skrockade David glad att hon kunde försvara sig själv då han inte alltid kunde finnas där för henne.
"Du borde bära kniv, idioter finns det gott om." sa han och suckade.
"Förr ville han inte ens röra dig, men nu." sa David och rynkade på pannan, han gillade det inte.

Rachel gick förbi drängen till David och rättade till sin klänning igen. Trots att hon verkade arg förut var hon mer illa berörd nu, att någon försökte sådant. "Jag vet...Men vart ska jag ha den då?" undrade hon och började gå med honom mot matsalen. "Jag vet...Jag förstår inte, alla tittar på mig, hungrigt nästan, det skrämmer mig David" sa hon tyst och lutade sig lätt mot honom.

"Göm den under förklädet så kommer du lätt åt den, du ska få en av mig." sa han vänligt och la armen över hennes axlar.
"Du är en ung vacker kvinna med ljuvligt gröna ögon nu Rachel. Se upp är du snäll gör dina val väl." sa han med rynkad panna, orolig och såg på henne.
"Du kan alltid komma till mig om det är något. Eller kanske min mor om det är kvinnosaker, vi är som din nya familj." sa han leende.

"Tack David" log Rachel åt kniven. Hon skulle nog behöva den, man visste aldrig vad det jobbade för folk på slottet även om många var hederliga.
"Är jag?" mumlade hon sedan en aning generat och rodnade lätt, men nickade sakta. "Jag lovar, du vet att jag är försiktig, och jag är inte som de andra pigorna, jag blir inte kär i en man bara för att han visar mig intresse". Det närmaste hon haft känslor för var nog David, han var som hennes bästa vän, hennes själskamrat, men hon var samtidigt en tjänare.
"Tack" mumlade hon igen och de kom till matsalen.

David nickade och log, då hans föräldrar inte kommit ännu vände han henne om så hon såg in i hans ögon.
"Jag skyddar dig med all min makt. Du är min vän och jag vill att du ska vara lycklig. Dra därför inte olycka över dig. Mor blev kallad för hora och jag för horunge, det är inte värt det." sa han och log snett.
Han gillade henne, var väl inte helt klart över sina känslor för henne ännu heller.