Från olika världar!

Damon stannade henne plötsligt och hon höll på att ramla då han tog tag i hennes arm.
"Det är någon längre fram" mimade han och hon nickade.
"Vad skall vi göra?" mimade hon tillbaka och han log ett mystiskt leende.
"Vi fortsätter" sa han för att se om någon hörde dem. Morgana log, det var svaret hon hade hoppats på då hon faktiskt ville göra något, hon släckte elden i handen och ökade i stället skyddet runt sig och koncentrerade sig för att se marken framför sig, det gick bättre när ögonen vant sig. Hon följde tyst efter Damon där han gick framför henne med ett leende över läpparna, det var som om de gjorde något de inte borde göra.
Han stannade när de kom fram till ett hus och han såg genast besviken ut.
"Katherine" sa Damon innan han öppnade dörren till huset och drog med henne in, Damon såg ut som om han ville slita den personen som fanns någonstans där inne i huset i stycken. De steg in i rummet och Morgana såg eller hörde inte personen fören hon kände den mot sitt skyddsnät och hon vände sig mot kvinnan.
"Häxa" morrade hon och Morgana himlade med ögonen men sa inget, hon studerade Damon som såg på kvinnan, det såg ut som om de båda ville slita varandra i stycken.
"Vad gör du här?" sa Katherine och Damon log.
"Kvällspromenad" sa han "Vad gör du här? Vems liv förstörs du den här gången?"
Morgana såg på rummet som Katherine kommit ut ur och hon log sedan roat.
"Yuus uppenbarligen" sa hon och såg på mannen.

Sol strövade längre in i skogen som om hon var på en lusttur. Men plötsligt lämnade hon den upptrampade stigen, vilket i sig inte var konstigt då Sol ofta gick sina egna vägar. Men nu var det åter som om hennes sinne fått nys om något innan henne syn och hörsel hade det. Det hade varit svagt först, svagt åt olika håll. Men sedan var det som att de olika punkterna förde samman till något som nästan skrek på henne.
Sol visste inte vad det var, men för hennes nyfikenhet var detta för lockande att motstå.
Hon kom fram till en öde stuga, eller ja öde och öde, hon hörde röster där inne, skrikande röster.
Istället för att se genom fönstren som en normal människa skulle göra öppnade hon bara dörren och klav in.
"Sammankomst?" frågar hon muntert då hon ser både Morgana och Yuu. Yuu verkade dessutom vara i plågor vilket gladde henne. Nog för att hon önskat kunna göra något själv, men hon hade tid på sig. Hennes ögon var svarta som natten med en uns av den gamla gula färgen. Men monstret inom henne var inom kontroll, för ovanlighetens skull kände dem båda för att sammarbeta, sammarbeta för hämnd.
Hon kastar en blick på de andra och sedan på Yuu, något var fel med dem men hon visste inte vad exakt.
"Ny, värld?" fick hon bara fram medans hon studerade Morgana och den andra kvinnliga individen utbrast häxa.
"Men hej, fröken uppenbar." får Sol syrligt ur sig och ser med en uppskattande blick på Morgana.
"De där kläderna klär dig verkligen." säger hon uppriktigt och märker att Morgana fångat en riktigt snygg en, mycket bättre än dem hon lämnat i gränden.

Morgana försökte hänga med på vad som hände inte bara med Yuu utan mellan mannen och kvinnan, de verkade ha ett förflutet ihop, men det som var förvånande var över hur lik hon var Elena, kanske var de systrar, men det kändes inte så, om Damon inte datat hennes syster, det var kanske därför det fanns en sådan spänning mellan Damon och Elena.
Morgana blev än mer fundersam när Sol dök upp ifrån ingenstans, hon försökte förstå vad som hände, men vad fanns det att förstå egentligen, de hade tydligen hamnat i den här världen allihop, de fanns något som kallades vampyrer och som drack blod, kanske var Katherine också vampyr? Hon undrade om de kunde kontrollera folk, om det var därför Yuu var här? Morgana visste att det inte fanns någon mening att spekulera om något då det inte skulle ge henne svar. Hon blev sen förvånad när Sol gav henne en komplimang, det verkade som om hon var sur på Yuu men inte henne.
"Jag vet de framhäver min figur" sa hon och la handen på höften "Tack"
Hon såg att Sol studerade Damon och log lite roat.
"Jag misstänker att de här två är dem som kom med dig" sa han och Morgana nickade endast och väntade på att helvetet skulle braka loss.

Sol log mot Morgana och nickade.
"Verkligen, du borde alltid gå klädd sådär." sa Sol, så som det hade varit vilken dag som helst. Att de varit två väninnor som inte gjorde annat än talade om kläder och högsta modet.
Sol själv liknade väl mer en nedgången luffare i sina kläder, luffare eller vilt naturban, man hade fritt att välja. Men allt hängde mer eller mindre på henne och fötterna var bara.
Nu var inte detta något som störde Sol nämnvärt, inte just nu i alla fall och hennes blick som var mörk gick till kvinnan och Yuu. Hur det än var kunde hon inte neka att hon gillade det hon såg och hörde. Som att Yuu äntligen, ja äntligen vad? Hon visste inte just nu, men rynkade pannan åt kvinnans ord.
"För att stänga av allt skulle lösa allt? Då skulle man ändå ha allt inom sig. Stänger man av känslor är det vara ett fegt sätt att fly. Fly från det man själv gjort, det andra gjort mot en. Allt har en förklaring och ingen föds ond." sa hon lugnt, som hon ville få sitt ord med i spelen fast Yuu väl visste hennes mening. Skillnaden var bara nu att Sol gillade att se honom plågas.
Sedan sätter sig Sol ner och lutar sig mot väggen.
"Ganska intressant område, de har järnstänger med ljus i och färdredskap med skrikande och svärande gubbar i." säger hon med ett litet skratt, så som hon talat om vädret och helt glömt bort alla om sig. Som sagt inget i henne var särskilt stabilt för tillfället. Ibland var Sol där, ibland hennes andra sida. Ibland båda och då kunde det bli lite tokigt eller hur bra som helst.

Morgana fnös åt Sol, precis samtidigt som Damon gjorde och de såg på varandra och log roat. Sol verkade inte förstå vitsen med att stänga inne allt, det behövde inte betyda att man var feg, men det gjorde det lättare att fungera som människa om man slapp känna saker, när man kände saker och ting var man inte rationell utan handlade sporadiskt, man lät helt enkelt känslorna styra för mycket, ja om man inte kunde hantera dem det vill säga. Morgana uppskattade att känna ilskan för att hon kunde kontrollera den och blev inte ilsknare än att hon hanterade det.
"Alla föds onda skulle jag säga, vi väljer om vi vill bli goda, att vara god är svårare än att vara ond och man måste kämpa mot att motstå vissa impulser att vilja döda någon eller göra saker som inte är tillåtet" sa Morgana enkelt och såg på Sol.
"Intressant teori" sa Damon och hon log endast mot honom, hon hade kämpat med att vara den duktiga och goda flickan det förväntades av henne, men hon hade misslyckats precis som de alla antagligen hade gjort i rummet, hon lutade sig mot väggen och såg på dem i väntan på att något skulle hända.

Om Morganas ord och görande gjort henne arg innan eller smått förbannad var det inget mot för vad denna kvinna gjorde.
Sols händer började darra kraftigt då kvinnan talade och hennes ögon blev svarta, men än var hon behärskad. Detta var orsaken till att Sol hela tiden försökte leva ett bra liv, försökte behärska sig. Hon klarade det sällan helt, men de små utbrott hon haft innan där hon sällan skadade någon var inget mot för vad hon kände nu.
Hon ställer sig upp då kvinnan åter vände till Yuu och nickar åt Morgana.
"Nej, du har väl rätt, eller annars föds man med båda delarna, men det är ofta en som har överhand." sa hon ansträngt men vänligt. Sol var en som hade lika stora delar av båda, båda var lika starka eller kanske för starka. Hon var sällan tillfreds och hon hade alltid inre konflikter, men som hon dolde så gott hon kunde.
"Låt honom vara." bet Sol av då kvinnan satte sig vid Yuu.
"Du bryr dig inte om honom, du vill ha honom för egen vinning. Kan du inte förstå att han är en egen person." sa hon med sammanbitna tänder och ett lågt morrande hördes.
"Du tvinga säkerligen ut dessa minnen, hur skulle du annars veta om hans barndom? Du påminner honom om dem." sa hon lugnt. Men det var först då Yuu skrek, då kvinnan försökte få hans uppmärksamhet vreden tog tag i Sol.
"Släpp honom sa jag." hon sa det med lugn stämma men hennes svarta ögon glimmade till i gult och kvinnan for bakåt med ett brak i väggen som otroligt nog gick sönder. Inte för att Sol ett ögonblick trodde att kvinnan skulle dö, hon hade sina aningar om vad hon var och vad som hade hänt. Hon visste väl att hon var i underläge här, men hon tänkte inte låta kvinnan komma åt honom.
"Det måste finnas ett annat sätt." mumlar hon lågt och faller på knä vid Yuu.
"Snälla du." ber hon men hon vet inte vad hon skulle säga, vad hon borde göra eller något. Det handlade om sekunder, Sol såg hjälpsökande på Morgana och mannen. Men gissade att hon var själv i detta. Försökte vara som en mur mellan kvinnan och Yuu, skapa ett skydd, men hon visste att det var alltför svagt.

Morgana stod lutad mot väggen, detta började tråka ut henne, hur det gick med Yuu intresserade henne inte, hon kunde se att han hade ont men det rörde inte henne ryggen. Hon visste att Yuu själv inte skulle höjt ett finger om hon var i hans situation, och dessutom vad skulle hon göra? Morgana visste att hon inte kunde hindra det som skett, hon förstod att kvinnan hade kontrollen över Yuu och att reta upp henne var inget hon ville göra, hon kunde självklart försvara sig här i huset, men att behöva se sig om hela tiden var tidskrävande och tillslut orkade man inte och det ledde till ens död.
Hon viftade med handen till svar åt Sol, det fanns ingen mening att diskutera det, Morgana trodde inte att man föddes med båda delarna, hon trodde att man fick kämpa för att vara god, spela någon sorts teater.
Hon vände dock på huvudet när hon hörde något slå i väggen, förvånat såg hon att det var kvinnan, Sol verkade ha fått nog och bestämt sig för att hjälpa Yuu, detta var något Morgana fann intressant, hon älskade att se andra människor leka med sina liv, att utsätta sig för fara. Hon studerade dem gärna för att se vad som kunde hända, Damon log roat åt Katherine som slagit i väggen och Morgana förstod att Damon ville se henne död, frågan var bara nu vad som skulle hända med Sol.

Sol ryggade lätt bakåt då kvinnan kom fram mot henne, hon hade inte varit beredd på det, på snabbheten. Men hon stod fast kvar och vek inte undan.
"Tror du inte jag vet att han haft allt inom sig? Det är självklart att det inte går att hantera när man får allt över sig med en gång efter att trängt undan det." svarade hon sakta men tydligt, hennes ögon var svarta men hon andades lugnt för att inte göra något överilat.
"Jag är väl en av de sista som vill se honom död. Du skulle inte bry dig ett dyft om han dog. Mången gång skulle jag kunnat döda honom eller gjort honom mycket illa, tro mig." fortsatte hon och det var sant, då hon hade haft magin skulle hon kunnat skada dem alla, dödat dem. Men hon hade inte gjort det och hur han än betett sig så skulle hon inte göra det för hon visste att det fanns orsak bakom.
Hon visste väl att han haft det svårt i livet, milt sagt. Även om hon inte visste vad det var. Men hon visste också att det fanns någon Yuu där. Någon som brydde sig om en katt, eller som inte ville att hon skulle bli förkyld, någon som saknade Jezebel.
Då kvinnan talade till Yuu vände även hon sig mot honom.
"Så du lyssnar på henne och inte mig? Du tror på henne? Jag trodde du var bättre än så. Jag vet att du är bättre än så Yuu." Sol sa detta lugnt, alldeles för lugnt ty hennes ögon brann fortfarande.
Det måste finnas något sätt, hon visste att kvinnan inte ville gott med Yuu. Långsamt började det tona fram skuggor som snart blev till människor men ändå andar från sina föregångare.
En man som var stor, vanskapt som såg hemsk ut att folk kallade honom monster och missbildning stod där. Han som var drabbad som hon, men hade fått även de drabbades utseende. Tengil hette han och hans ögon lyste av mild godhet även om hans yttre spridde ondska.
"Det här är farbror Tengil." presenterade Sol och han vände sig mot Yuu, knäböjde vid honom. Skulle hjälpa honom, hon hoppades det. De andra andarna som inte var ofarliga för att de vara andar gick mot kvinnan. Dessa andar kunde döda de med, kunde försvara och även hjälpa, hennes döda släktingar.

Morgana höjde ett ögonbryn och såg på Sol och Katherine, det verkade som om de båda kvinnorna var villig att döda den andra precis där de stod, inte för att hon skulle hindra dem eller bry sig.
Morgana såg undrande på Yuu när han slutade gråta, hade han stängt av, som kvinnan sagt, vad det nu innebar? Hon förstod att det hade något med känslorna att göra, men att man kunde stänga av helt förvånade henne.
Morgana såg på skuggorna som Sol frammanade, förvånad över att hon kunde frammana skuggor ifrån dödsriket, särskilt att hon kunde prata med dem, de som Morgana framkallade ifrån dödsriket var inget annat än tomma skal som lydde hennes minsta vink.
Morgana såg på Damon när han gick mot kvinnan.
"Du fattar visst inte. Den Yuu du kände är borta, det finns inget du kan göra" sa Damon och såg in i kvinnans ögon. "Du kommer inte kunna få honom tillbaka, när någon har stängt av kan man inte få den att återvända fören personen själv är redo, om de någonsin blir redo"
Damon såg på Morgana som endast ryckte ointresserat på axlarna, för henne fanns det ingen mening att lägga sig i, vad som hände Yuu var för henne ointressant.
"Du bör däremot lämna den här platsen innan Yuu skadar dig" sa Damon och såg på Morgana, han knyckte med huvudet för att visa att han skulle gå och hon bestämde sig för att följa med honom, de lämnade huset med personerna bakom sig och började gå tillbaka mot fordonet.

Sol insåg någonstans att mannen hade rätt då hon såg Yuu. Det var inte så att hon gav upp, mer bara att det inte var någon ide just nu att göra något.
Mannen och Morgana försvann och Sol orkade inte ens se på Yuu. Se på det som inte var Yuu, bara ett skal av hans forna jag. Det fanns inget mer i den mannen att gilla.
"Jag hoppas du blir lycklig nu." sa hon bara tonlöst och hennes ögon hade återgått till dess gula färg då hon såg på honom en sista gång. Andarna lät hon försvinna då hon lämnade dem. Som en sista hälsning lät hon huset stå i lågor, de skulle klara sig ändå, hon bara visste det.
Hon gick några steg och vände sig sedan mot Damon och Morgana.
"Vart ska ni?" frågade hon, hon orkade inte vara ensam mer i denna värld hon inte förstod sig på. Inte för att hon ville vara efterängsen på dem heller, hon visste egentligen inte vad hon ville. Hennes känslor var något mellan att spränga staden i luften och gömma sig under en filt.