Divergent

Hans armar om henne lugnade henne slutligen och dämpade skräcken. Hon som lugnt tills även hon hörde ljudet.
"Vad är det?" sa Sol och gjorde stora ögon då hon satte sig tvärt upp.

Kai, som också satt sig upp lade armarna om Sol och drog henne lätt mot sig. "Skottlossning." mumlade han tyst medan han med en hand tog upp sina byxor och drog på dem under täcket. "Jag kan svära på att det är-" började han då en svarthårig, kraftigt byggd kvinna steg in med två män (från de tappra att döma från kläderna) bakom henne. Alla tre var beväpnade. "Irina.." avslutade Kai nästan ohörbart.
"God morgon!" log Irina kallt. Kai såg avvaktande på Irina oh tog tag i Sols hand.

Sol gjorde stora skrämda ögon men mer visade hon faktiskt inte. Hon hade kommit ur sängen med enbart Kais mjukisbyxor på sig, hon såg ynkligt mager och benig ut tillskillnad från kvinnan. Sol sträckte sig försiktigt efter en tröja men höll Kais hand hårt.

Irina betraktade alla med kall blick och sade sedan långsamt, med hånfull stämma; "Ursäkta att jag stör, ni verkar alla mycket trötta. Lite för falanglöst för er stil kanske? Nåja. Jag söker Beatrice Nord."
Kai gnisslade tänder, såsom en del andra såg ut att göra. De ärligas representant i regeringen var en mycket kall och girig kvinna, vilken Kai träffat på många gånger. Då Irina fick syn på honom log hon. "Jag är säker på att vår vän Kai hjälper oss, inte sant?" sade hon. Kai stirrade hatfullt mot Irina. "Det är lugnt tack!" morrade han. Irina fnyste, "Om någon här vet men inte säger var Beatrice befinner sig har ni försatt er själva i fara. Vi vill bara hjälpa till men för det måste alla hjälpas åt, och det här verkar inte särskilt hjälpsamt!" uppmanade hon. Åh, kunde inte Kai bara få springa fram till henne och krossa hennes huvud mot betong väggen där bakom?
"Varför söker ni henne?" frågade en man tillslut och några andra nickade instämmande. Irinas blick blev kallare (om det nu var möjligt) än tidigare.
"Inget ni har att göra med!" fräste hon. "Var är hon???"

"Så ni tror att vi kan vara villiga att hjälpa er med något? Hjälpa er med något som ni inte tänker berätta." sa Sol lugnt, då hon verkligen tog till orda lät hon inte alls rädd såg inte ens rädd ut. Sakta släppte hon Kais trygga hand och gick mot kvinnan, än i bara byxor.
"Något ni själva inte ens vet något om. Kan gissa att ni bara sänds ut, ni kan ju inte vara tillräckligt viktiga." sa Sol med silkeslen stämma men med hotfulla ögon. Hon visste att de tappra gick mycket på heder, på ära och att skryta, vara viktig, hon manipulerade dem helt enkelt.
"Så om vi mot förmodan skulle ha henne, varför skulle då vi säga det? Ni hotar oss redan med vapen, vad vi än gör så kan ni göra något idiotiskt." sa hon och log sött, hon såg ut som en söt liten flicka där hon stod. Söt flicka med sliskiga och dräpande kommentarer.

Kai skrattade ljudlöst och steg upp ur sängen, tillsammans med alla andra i salen som nu såg ursinniga ut. "Vi har granater med oss, så tro inte att du har övertaget här!" log Irina lika kallt mot Sol. Kai kom fram vid hennes sida.

"Nej, för döda lik talar ju väldigt bra." sa Sol och lät som att hon berömde ett småbarn.
"Du verkar ju ha huvudet på skaft unga dam, kanske därför du vill ha henne åter? För att få mer hjärnkapasitet." sa Sol spydigt och såg snabbt upp mot Kai innan hon åter såg mot kvinnan.

Irinas isblå ögon kallnade än mer. Hon knäppte med fingrarna och skrattade tomt då de två männen tog tag i Sols armar och började dra henne efter sig när Irina gick ut. Kai sprang panikslaget efter, hur hade Sol tänkt egentligen?
"BEATRIIICE!" skrek Irina med sockersöt röst, "KOM HIIIT! DET BLIR SÅ MYCKET LÄTTARE OM DU KOMMER VILLIGT, ELLER DU KANSKE VILL VARA EN MÖRDARE?" Irina hånlog menande mot sina män, som flinade tillbaka och drog fram varsin pistol, som de sate mot Sols tinningar.

Sol var nu stel av fasa, hur kunde hon ens vara annat? Nej, hon hade inte tänkt på följderna. Hon hade bara för första gången i sitt liv känt sig något modig och fortsatte på det.
Hon ville bara gråta, men hon bet ihop, satsade allt på att inte se rädd ut. Skulle hon dö skulle hon ta döden med stolthet, inte kvidande av gråt som en vekling. Hon mötte Kais blick tvingade honom med blicken att inte göra något dumt för att hjälpa henne.

Kai mötte Sols blick och visste vad hon ville, men aldrig att han tänkte låta detta gå i sin verkan. Han såg sig om efter något att göra, något som gav honom övertaget.