Tredje Världskriget

"Åh" svarade Nike då hon kunde referera till de grekiska gudarna. Stridens gudinna som hon, inte för att det hade någon orsak precis. Dock hade Nike varit stolt över sitt namn, det enda hon hade som minne av hennes föräldrar.
Det andra nickar hon enbart åt och funderar över detta då Akhiti tillsynes sover. Inte nog med att labbet lät hemskt, att Akhiti kunde dö utan medicin, att hon var en prinsessa och vad hennes broder gjort. Det där med silverskedarna förstod hon nu.
Hon la sig ner på sängen och somnade i en orolig slummer som lämnade henne än mer oroad.

Akhiti vaknade för en gångs skull tidigt. Jon drog fram en axel väska. I den la hon en skriv bok, pennor och lite kläder. Hon såg länge på ett paket med cigaretter men lät dem tillslut vara.
Efter det hela väckte hon Nike.
"Vakna sömntuta, vi ska iväg om 3 timmar!" Säger hon. Inte ens sorgen eller den bittra tonen får henne att ändra ord när hon pratar.

Nike mumlar något ohörbart men vänder sig om och sätter sig upp och ser på Akhiti. Att hon var prinsessa, otroligt. Nike kommer på fötter.
"Kan jag behålla dem?" frågar hon mot de kläder hon fortfarande bär och sätter upp håret i en hästsvans. Hon ägde inget förutom de kläder som var på tvätt. Allt hon samlat på sig under flykten var troligen uppbränt.

"Visst, visst." Mumlar Akhiti ointresserat.
"Men vi måste äta frukost nu, du får packa sen!" Säger hon och börjar gå mot matsalen och drar då såklart Nike med sig.

Nike följer med så som hon brukade göra. Men att packa? Hon hade inget att packa, hon ägde inget men det sa hon inte. Men hon tackade Akhiti för det, för kläderna.
De kom till matsalen och nästan genast kom Crestan upp vid Akhiti utan att slänga en blick på Nike.

Akhiti var inte på bra humör.
Hon brydde sig inte om Crestan utan tog bara sin mat och åt under tystnad.
Hon skulle hem. Kanske skulle hon få hjälp där, men var det värt det om hon träfade sin bror? Tankarna flög omkring vilt i hennes huvud.

Crestan försökte fånga hennes uppmärksamhet, tog tag i hennes arm.
"Är det sant, ska du flyttas?" säger han med oro, han älskade verkligen henne och Nike såg bestämt bort då hon åt. Hon skulle inte sakna Crestan.

Akhiti suckar uppgivet.
"Ja, 9C." Svarade hon, skakade bort hans hand från hennes arm och började duka av sina grejer. Då hon gick gjorde hon en gest åt Nike att följa med.

Crestan såg med sårad blick efter Akhiti och Nike kom efter henne. Då de lämnat matsalen stoppade hon henne.
"Akhiti, Crestan älskar dig. Det minsta du kan göra är att skiljas som vänner. Troligen kommer vi inte tillbaka." säger hon med en blick som verkade härjad på något vis.

Akhiti suckade men gjorde som hon sade.
Crestan fick en kram och de skiljdes åt. Det var faktisk rätt skönt att få ett ordentligt hejdå och hon insåg nu att hon skulle sakna honom.
De gick tillbaka till rummet.