PRS mellan sanna1324567 och Luna_rav

Alassea vände sig om och gick mot ett rum som hon fått veta att hon kunde byta om i. Hon tog av sig den mycket besvärande klänningen och tog istället på sig en enkel tunika och byxor. Hon hade aldrig haft på sig något speciellt skydd, fick hon ett svärdshugg eller en pil i sig så var det inte mer med det, hon tyckte bara att det där extra skyddet var tungt och obekvämt.
Sedan så satte Alassea på sig sitt bälte med svärdet i, och tog också med sig sitt pilkoger och sin pilbåge när hon gick ut igen.
Hon fick några blickar från folk, antagligen för att hon inte hade klänning på sig. Att hon var kvinna och bar vapen hade de för länge sedan slutat att bry sig om.

Alassea gick uppför en trappa och kom ut på muren. Hon betraktade himlen. Solen höll just på att gå ner, och hon kunde höra hur tusentals fötter marscherade i takt, i riktning mot Helms Klyfta.

Snart så kom de övriga alverna och människorna upp på muren. Alassea såg till att stå längst fram, bredvid Haldir, som hon ändå kände efter att ha bott i Lothlórien i hela sitt liv.
"Kommer det här att gå bra?" frågade hon honom stilla. "Eller kommer uruk-hai att vara oss övermäktiga?" Hennes röst lät inte visa några känslor, men man kunde se på Alassea att hon inte var rädd för vad som skulle hända.
"Vi får se", löd Haldirs svar. "Kanske så är uruk-hai för många för oss, kanske så kan vi ha en liten chans."
Alassea nickade tankfullt. Hon kunde se hur ljuset av facklor långsamt började träda fram i mörkret, och de övriga alverna verkade se samma sak. Människorna, som inte hade lika välutvecklad syn, såg dock ingenting. Inte dvärgen heller, för den delen.

Snart så kunde även människorna se facklorna, och det de såg verkade fylla dem med skräck. Det var inte många som inte visade någon rädsla, men bland dem var Alassea.
"Om det här resulterar i min död, så vet jag i alla fall att jag inte dog förgäves", löd hennes svar när en liten pojke, som såg rädd och liten ut i regnet som långsamt började falla ner från himlen, frågade henne varför hon inte var rädd. "Jag vet att om jag dör, så har jag inte bara tittat på när mina vänner dör för mig."
Pojken nickade, men såg inte mindre rädd ut för det.
"Men vet du vad?" frågade Alassea och satte handen på hans axel. "Jag tänker inte dö utan att försöka skydda så många oskyldiga offer jag kan."

Hela uruk-haiarmén stannade framför dem, exakt samtidigt. Som en man så tog alverna och människorna med pilbågar fram dem, och spände bågen med en pil stilla på bågsträngen. Alassea höll sina händer stadigt och inväntade signalen på när de skulle skjuta. Hon såg att en uruk-hai, antagligen ledaren, gav instruktioner på deras språk.
"Deras rustningar är svaga i halsen och under armarna", hörde Alassea Legolas säga någonstans höger om henne.
Plötsligt så hördes ett ljud från en pil som avfyrades. Alassea vände huvudet mot hållet pilen kommit ifrån, och såg en gammal man som såg förskräckt ut.
"Vänta!" ropade Aragorn och höll upp handen.
En uruk-hai hade fallit ner, död, efter att pilen träffade denne, och de andra uruk-haierna såg ut att ha blivit mer uppretade än förut.