The marauder's map [SV]

Vilket bra kapitel!!!!!
Längtar till nästa!

DÖ? VI?! Det är Remus som kommer att dö när Te får veta... GUD, ska de bara komma tillbaka till huset, och bara: hej, vi har blivit kompisar igen tralalalaaaa ingen bryr sig om att vilja veta varför.

sorry. Fangirlar lite för mycket över ditt FANTASTISKA AWESOMIGA SUPERDUPERBRA jättebra kapitel!

Jag... är... mållös... jag... argh!!

VRF ÄR DU SÅ JÄKLA FANTASTISK?!

Nämen usch fy jag känner mig som en... klump av känslor just nu xc
Urghhhh!!!
Det finns inte ord för all din duktighet okok?

Gud vad jag har längtat efter den snälla Remus :3

*Kastar kakor på dig för din awesomighet*

Bara jag som tror att Te kommer att ta det helt okej?... Eller förresten... Han kanske tar tillfället i akt och hämnas för att Remus rev upp hans ansikte?... Det är kanske mer troligt... Jaja, heja Remus/Kendra!!!!!

TACK ALLA FINA LÄSARE!!

Det här kapitlet är kortare än de andra, tycker ni bättre om de långa eller de korta?
De långa kommer nog mer sällan tror jag...


Det här kapitlet är direkt på det förra, och var ganska svårt att skriva, så ni kan minnas det när ni läser


Kapitel 35 ~ Krossad
Plötsligt släpper han mig, men något verkar fel. Han backar från mig innan han släpper. Så jag slår upp mina ögon. Scenen är annorlunda. Från det kalla ljuset scenen tycktes ha när Remus jagade mig genom skogen, tills det varma ljuset när Remus kysste mig, och nu tillbaka till det kalla igen. Inte bara Remus står framför mig, utan också någon med blont, kort hår. Magen knyter sig. Te. Han har sin stav höjd mot Remus, med ryggen mot mig. Remus' ögon har också ändrat sig. Det mörker som legat som en slöja över hans ögon hela året är tillbaka och han drar sin hand mot ett veck i klädnaden där han brukar ha sin stav. Innan jag hinner reagera håller Te upp Remus' stav.
"Flytta på dig", säger Remus kyligt. Även om jag kan se hur Te skakar flyttar han inte på sig.
"Nej", säger han. Remus höjer handen.
"Remus", varnar jag.
"Flytta på dig", upprepar han hotfullt.
"Nej." Remus hand viner genom luften och träffar Te med sådan kraft att han faller ned på marken. Remus gör sig redo för att sparka Te när jag ingriper. Jag springer de korta stegen till Remus och puttar honom bakåt. Han stapplar några steg bakåt, men ramlar inte. Under tiden har Te kommit på fötter. Han tar genast tag i min handled och drar mig bort från Remus.
"Kendra, håll dig borta från honom, känner honom inte", säger han oroligt. Remus kommer några steg framåt och min första instinkt är att stoppa honom, helst genom att kyssa honom igen, men Te fortsätter: "Du vet inte vem har är. Du vet inte vad han är." Remus stannar och något ändras i hans ögon. Det är som om något spricker. Något rinner av honom och den hårda, hotfulla minen ersätts av en vädjande, rädd blick.
"Snälla Main, säg inget", säger Remus med en svag röst, "snälla." Remus ögon är uppspärrade i skräck och han står blickstilla. Det ser ut som om han vilket ögonblick som helst skulle ramla över en kant, eller som om han inte får röra på sig för att då kommer marken försvinna under hans fötter. "Snälla." Även om jag inte står ut med att se Remus så kan jag inte slita blicken från honom. De vackra, bruna ögonen, håret, som har blivit lite rufsigt och..
"Han är en varulv." Först tror jag att Te ljuger, inte så konstigt kanske, men sen ser jag hur Remus värld rivs ned till ruiner. Man ser det så tydligt i hans ögon. Remus börjar skaka, av skräck ser det ut som, men bortsett från det står vi stilla i flera sekunder, ingen verkar riktigt fatta vad som hänt. Remus ser ut som om han fått en påle genom hjärtat, bokstavligt, sådär som folk gör precis innan de dör, och jag tror inte att jag det bättre ut.
"F-förlåt, j-jag.. Jag ville s-säga, men de a-andra sa..", stammar Remus med gråten i halsen.
"De andra. Är de muterade..", min röst spricker, men Remus förstår.
"N-nej", flämtar han till, "det är deras val, om-om de vill säga." Jag känner en tår rinna ned på min högra kind. Kan han inte bara säga? Trots av allvaret i stunden kan han inte annat än tänka på de andra. "Kendra, förlåt." Han sträcker fram en hand, men jag ryggar undan.
"Glöm mig. Säg inte mitt namn, sluta tänk på mig", säger jag sträcker mig efter Tes hand och transfererar mig.

Te faller ned i snön en kilometer därifrån, men jag sjunker ihop i en liten hög och börjar gråta.
"Jag tyckte du borde veta", säger Te och lägger en arm runt mig. Det känns skönt med honom där, och även om jag känt Remus länge, skulle jag inte vela ha honom här nu. Chocken börjar släppa och jag börjar inse att Remus är halvt hund, men trots det är det inte vad som är mest läskigt. Det som skrämmer mig mest är känslorna i Remus ansikte. Att se så många och tydliga känslor i ett ansikte skrämmer mig. Att verkligen se hur en värld förstörs. Efter sex år av lögner och undanflykter kom sanningen fram. Alla pusselbitar faller på plats. Alla de gånger de har gått, sagt att det bara var "killsnack", men inte kommit tillbaka. Hade det inte flera gånger varit fullmåne?
"Förlåt, Kendra", säger Te igen.
"Det är inte ditt fel", snyftar jag. "Det är min hund-vän."
"Förlåt, jag trodde inte att du skulle ta det såhär. Jag trodde du hade anat."
"Jag ville inte ana. Jag försökte att inte ta reda på det. Jag ville inte veta. Jag fattade att det var något, men jag tänkte att de skulle säga något." Jag vänder upp huvudet. Te ser förstörd ut. Han ser snarare ut som om han dödat Remus än sagt att han är varulv.
"Det är inte ditt fel", upprepar jag. "Han borde sagt det själv. Han.. han." Jag brister ut i gråt igen. "Hur länge har du vetat?"
"Två månader."
"Varför har du inte sagt något?", utbrister jag. "Jag kunde dött!"
"Har du varit med honom?!"
"Va? Nej. Jag menade han har ju varit där", jag avbryter mig. Nu sitter vi båda på knä i snön och kollar in i varandras ögon. Just nu bryr jag mig inte jättemycket om Remus, just nu är det bara att få ha kvar Te.
"Så, det?" Te blundar, jag ser att han är plågad av samtalsämnet. Kyssen, det förstår jag.
"Nej, det var inget. Det var han.."
"Prata inte om det", avbryter Te. "Någonting dog i mig när jag såg honom med dig", han gör ett uppehåll och tar mina händer. "Jag har inte sagt något för att du höll dig undan från honom. Jag ville inte orsaka mer smärta än nödvändigt. Men nu, jag", han skakar på huvudet, "jag... Du såg ut som om allt var förlåtet och du ville vara med honom, så jag var tvungen. Jag vill inte att han ska skada dig, han har redan gjort det med mig." Jag flämtar till.
"Var han.." 'varulv när han skadade dig?' vill jag fråga, men Te skakar på huvudet.
"Nej, han är inte på skolan då. Det tog jag reda på den tuffa vägen. Bara en bruten fotled. Jag vet inte varför, med Peter var där, och han hjälpte mig upp till slottet." Tårarna bara fortsätter rinna ned för mina kinder.
"Varför gör du det här?", snyftar jag.
"För att jag älskar dig. Jag älskar dig så mycket, Kendra." Jag kan inte svara. Jag kan inte säga att jag älskar honom, för jag tror inte att jag gör det. Remus kyss bränner fortfarande på mina läppar, och trots att jag inte vill vara med honom vet jag vad jag känner.
"Jag kan inte. Förlåt. Men, jag tror inte jag känner så för dig."
"Då är stolt andraval", säger Te med ett gott försök till att inte låta sårad.
"Nej, det är inte så", ljuger jag, men Te håller upp en avvisande hand.
"Jag kan läsa av folk, och du är som en öppen bok för mig." Jag nickar.
"Det är så", säger jag nedslaget. "Men jag vill inte vara med honom, det känns bara fel att vara med dig när jag känner så för någon annan", lägger jag till med vädjande röst.
"Kom, vi måste få dig in i huset igen", säger han och ställer sig upp. Han räcker mig sin hand. Jag tar den och vi transfererar oss hem igen.

Herregud människa :o hur kan man skriva så bra

Askrjbgjghgbhnfcbgvrfffvn... Mållös!!!!!!!!
Det är så bra!
Du beskriver känslor omgivningar, och allt super bra!,!!!!! Bästa kapitlet...än så länge! Meeeeeeer!

Azum!!! Älskade kapitlet. Ser fram emot att få veta vad som händer när de kommer tillbaka O.O

Nej men herregud kvinna. Hur. Kan. Man. Skriva. Så. Bra?
Herre min gud rädda mig innan jag fangirlar sönder över denna fantastiska fanfiction!

Om jag fick tre önskningar skulle min första vara att kunna skriva lika bra som dig, och min andra skulle vara att ha din skrivarglöd.

Du är bäst på att skriva och jag svär jag äääääälskar den här ffn!
Skulle vara intressant att veta hur många ord det är i den

Återigen, tack för din underbara fanfiction, och tack för att du delar den med oss!

Super!
(Känner att jag börjar få slut på adjektiv)

Jag gillar framförallt långa kapitel, men så länge det kommer kapitel bryr jag mig inte om något annat.

Jag tycker rätt mycket om de korta faktiskt, FÖRUTOM ATT DINA CLIFFHANGERS FÅR MIG ATT BARA VILJA HA MEEEER, då hinner man liksom med allt
Jättebra!!