5 steps on how to make James Potter like you [SV]

Men neeeej!! Kan inte Ryan förstå att det är inte var Savannahs fel?! Allt är James fel!!! ;[ Vilken tjej som helst skulle ha sex med James om hon var ensam med honom på en säng Lol men det jag säger är att RYAN FÖRLÅT SAVANNAH SÅ ATT NI KAN GIFTA ER!

Det här är den bästa ff'en jag har läst! Du skriver minst lika bra som J.K!

Ryan, VARFÖÖR??!</3

Sträckläst den här nu, så sjukt jävla supermegabra!
James är en idiot men ändå.. åh
Jamanna for the win! #letthehatersdotheirthing

Kom igen tjejen! Skriv mer!! ✋

vart är nästa kapitel??

^eller hur!
Jorden anropar DyingToShoutOut, VAR ÄR NÄSTA KAPITEL??

Chacha!!
Har bara läst första kapitlet än men måste bara kasta ur mig att det var fantastiskt! Ny läsare här och kommer bevaka stenhårt :' du skriver sååå bra att jag blir gröön av avundsjuka :O du har verkligen talang, hoppas du aldrig slutar skriva!!

Åh, jag önskar så att jag kunde skriva på heltid och aldrig göra något annat, men i med skolan och allt annat så har jag liksom inte haft någon tid över till något känns det som. Jag är så hemskt ledsen för den dåliga uppdateringen, har gått in här och försökt några gånger men har aldrig lyckats få ihop något värt er tid. Nu börjar det dock dra ihop sig till sommarlov för min del och hör och häpna men jag har en hel eftermiddag fri till att skriva! Det har inte hänt på nästan en månad nu så får ta vara på tiden och ge er ett nytt kapitel! Åh, and by the way, tack så hemskt mycket för era fina ord! Det är för er jag skriver mina lovelies.

---

31 December

- Savannahs perspektiv -

En timme passerade. Jag befann mig ett sorts töcken där alla mina sinnen var bedövade. Mitt balanssinne tycktes ha utplånats av alkoholen för jag kunde inte gå rakt om så mitt liv hängt på det. Dessutom välte jag ut glas med dricka i vart jag än gick och människor som jag bara kände till vid efternamn, om ens knappt det, var nu mina bästa vänner. Och allt jag kunde tänka var; Ryan, vem?

Ytterligare en timme passerade och innan jag visste ordet av det hade jag passerat gränsen mellan bekymmerslöst packad och att spy inälvorna ur mig inne på toaletten. Albus satt vid min sida och höll undan mitt hår som den vän han var och jag mindes svagt hur jag bokstavligt talat gråtit av tacksamhet när han hjälpt mig och hulkat fram hur mycket jag älskade honom; att han aldrig fick lämna mig. Vid någon punkt hade jag däckat med kinden mot toasitsen och Albus och Antonio hade hjälpt mig in i ett sovrum där jag först bölat lite till och tjatat om hur fruktansvärt korkad jag var och hur jag inte förtjänade att leva. Fem minuter senare snarkade jag högt bland sängkläderna.

När jag vaknade igen hade jag ingen aning om vad klockan var. Genom gliporna på persiennerna kunde jag uppfatta att det fortfarande var mörkt ute och musiken som dånade ur högtalarna på nedervåningen skvallrade om att festen fortfarande var i full gång. Albus och Antonio syntes inte till och någonstans lyckades min halvt bortdomnade hjärna dra slutsatsen att de måste ha gått tillbaka till festen när jag somnat.

Festen... Ryans fest... Ryan som hatade mig...

Det snörpte till i halsen och trots att hela världen snurrade värre än om jag suttit på en karusell pressade jag mig upp ur sängen. Plötsligt visste jag vad jag måste göra för att ställa allt till rätta.

---

- Ryans perspektiv -

Jag såg mig omkring på allas upprymda, berusade leenden ifrån ljuset av fullmånen ovanför våra huvuden. Själv hade jag aldrig känt mig så nykter, så klarsynt, och hur mycket jag än försökte kunde jag inte dela de andras iver över att bringa in det nya året. Allt jag kunde tänka på var Savannah och hur hon haft sex med James. Det smärtade i bröstet och jag kände hur illamåendet steg i halsen. Hatet jag kände mot James och vetskapen av att han som inte på långa vägar förtjänade Savannah delat något så intimt med henne förlamade mig. Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka att om jag hade skrivit tidigare, åkt dit, gjort vad som helst, så hade kanske inget hänt mellan dem. Vad hade jag förväntat mig när hon skulle bo med en kille jag visste att hon hade känslor för i två hela veckor? Jag borde ha förstått att något skulle hända och jag borde ha varit där för att förhindra det. Framförallt borde jag ha berättat för Savannah hur jag kände innan jag låtit henne åka iväg med honom...

Jag suckade och drogs tillbaka till nuet av att några killar släpade med mig för att sätta upp raketerna. Jag fick förklarat för mig att det skulle vara nytt år om bara fem minuter och det skulle såklart firas med de största fyrverkerierna människan skådat. Eller något åt det hållet... Betydligt mindre entusiastiskt hjälpte jag dem tända på den största tårtan och vi backade undan samtidigt som någon började räkna ner. Det dröjde inte länge förrän alla stämde in, "Tre! Två! E--"

Plötsligt skrek någon. Sedan hände allt på en gång. Jag hann just vrida på huvudet och få syn på någon som stod vid kanten av hustaket. Den korta, smala figuren skvallrade om att det var en tjej och inte förrän jag hörde Albus vråla, "Savannah! Vad i helvete gör du!" slog det mig vem det var. I samma ögonblick avfyrades raketerna. Smällen skrämde Savannah som halkade till, slog i huvudet och föll...

Världen stod stilla för vad som kändes en evighet. Jag kände hur mitt hjärta for upp i halsgropen och hur adrenalin sköt ut i hela min kropp. Plötsligt hade jag halat fram min stav ur bakfickan och som i slow motion börjat springa mot Savannah utan en tanke på James, eller vad de gjort, vad de delat. Det enda som existerade var Savannah som var i fara. Savannah som föll från taket på ett trevåningshus, mitt trevåningshus, och som antagligen inte skulle klara sig om hon slog i stenarna nedanför.

I ljudet från tårtan som smattrade likt hagelgevär lyckades jag på något sätt kasta ur mig en formel som saktade ner hennes fall lagom nog för att jag skulle hinna fånga henne och innan jag visste ordet av det stod jag intill husväggen med Savannah i min famn. Oskadd men avsvimmad. Någonstans i fjärran hade tårtan tystnat och plötsligt blev jag väldigt medveten om min omgivning igen. Alla var tysta och stirrade på mig med stora ögon. Sedan såg jag hur Albus frenetiskt tryckte sig igenom folkmassan med Antonio tätt i hälarna. När han fick syn på mig kom han till ett stopp och det var nästan som om skräcken han känt överfördes på mig, som en försenad reaktion av vad som faktiskt hänt.

I nästa sekund var alla framme hos mig. Antonio tog Savannah ifrån min famn och bar in henne. De andra följde efter men Albus blev kvar med mig. När det bara var vi två kvar viskade han med hes röst och blekt ansikte, "Om det inte varit för vad du gjorde, hur du räddade henne..." Han skakade på huvudet och svalde, som om han inte klarade uttala orden. "Tack."

Nu såg han mig rakt i ögonen och hans uttryck var genuint tacksamt och fyllt av kärlek för Savannah. Sedan försvann han in med de andra och jag blev ensam kvar. I det ögonblicket kom alla känslor jag borde ha känt tidigare likt en våg som sköljde över mig. Rädslan, paniken, skräcken, oron... Alla "tänk om" tankar.

Alltihop var fullkomligt överväldigande och jag bröt ihop fullständigt.

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
Så jäkla fint och bra och... sorgligt på något vis. så himmla bra!
Tack för nytt kapitel!♥
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Gud vad bra!

*dör* Jättebra♥