De utvalda

"Din familj är viktigast." sa hon och kysste hans panna lätt, hon ansåg sig själv inte som något viktigt. Hon hade redan upplevt det mesta och ville inte att han eller hans familj skulle komma till skada. "Vet du vad mer min önskan är? Att använda min gåva till något gott, kanske att bruka jord eller något. Du och jag, vi skulle inte behöva oxar." ler hon nästan drömskt åt det hela.

Ethan tittade på Eletha med lugna ögon då hon kysste hans panna. De hade kommit rätt så nära varandra på de här dagarna...
"Tja" skrattade han lite lätt. "Du behöver inte oxar, men det gör jag, jag är fortfarande svag som en gammal gubbe".

"Jag behöver någon som styr plogen med, sen behöver vi vilt från skogen. Du vill inte att jag ska ut och jaga." skrattar hon milt. Det var trevligt att prata om det även om det var en framtid som inte var deras. "Tack för att du kan ta på mig utan att äcklas eller vilja göra mig mer illa. Det betyder mycket för mig." säger hon sedan med ärlig röst.

"Det har du rätt i" log Ethan stort. Han kunde föreställa sig den framtiden, att arbeta hederligt och kämpa för att överleva på ett helt annat sätt.
"Du behöver inte tacka för det, du är min vän. Och tack för att du tränar med mig, jag tror nästan de andra skulle slå mig sönder och samman om jag tränade med de" han skrattade lite på slutet. För de som fanns tillgängliga mest att träna närstrider med var vanliga människor, och de gillade inte särlingar...

"Så kunde vi bjuda över din familj på söndagsmiddag och hjälpa dem med." ler hon mjukt åt tanken. Sedan rycker hon på axlarna, "Spelar ingen roll om vi är vänner eller ej, du kunde äcklas av min kropp ändå." säger hon och ler lite snett, "Ja det skulle de nog göra, men inget att tacka för." flinar hon lätt.

"Om jag ska vara ärlig" sa Ethan mjukt. "Så tycker jag du är väldigt vacker, jag äcklas inte av dig...". Han rodnade svagt när han sa detta men hade ett litet leende på de tunna läpparna.
"Tja det är visst att tacka för" log han sen. "Det är lite lättare att bo här om man inte har konstant ont".

"Gör du? tack." sa Eletha, nästan överväldigad att han tyckte så, att han tyckte så om henne. "Och jag tycker du är vacker, eller kanske stilig är mer passande på en man, och det där med muskler, vem behöver sådana?" sa hon och log mot honom och leendet nådde upp till ögonen denna gång. "Sant." skrattade hon lätt, "Livet blir liksom genast enklare då." flinar hon mjukt.

"Ja..." sa Ethan och log större. "Jag? Stilig?" skrattade han sedan. Han hade lite svårt att tro det då han hemma i byn liknande de flesta andra, förutom ögonen då. Ett mörkbrunt och ett turkost.
"Ja, och ändå är jag rätt så mörbultad ibland efter våra träningar". Han la sig ner igen och satte händerna under huvudet och blundade leende.

"Såklart du är." ler hon och lägger sitt huvud på hans mage och ser upp bland molnen, "Lite får du tåla, du måste ändå lära dig tills det kommer på riktigt. Och ibland vet jag inte hur stark jag är, eller hur stark en normal människa är." säger hon.

"Jag tål det, det är faktiskt rätt så roligt att träna med dig" sa Ethan med slutna ögon. Han tog en av händerna ifrån huvudet och smekte försiktigt Elethas vackra, röda hjässa.