Lily Potters första år [SV]

Oslagbart bra !

Underbart, oslagbart, bättre än bäst, suveränt!
Glömde jag nåt?

Mjoo, UPERDUPERBRA!

KATASTROFALT DUNDER MEGA FOXY ÖVERBÄST !

Kapitel 21

Lily

Lily låg på marken, blind och ensam. Hon kände några få regndroppar mot ansiktet, dem få som kunde tränga sig igenom trädens kronor.
Mannen hade lämnat henne för flera minuter sedan. Hon kände sig kall och rädd.
Elden höll på att slockna. Värmen från den blev mindre och mindre. Hon undrade varför dem inte hade gjort en eld med magi, en som inte kunde slockna. För just nu behövde hon elden. Det kändes som om elden var det enda som höll vad det nu var som fanns därute, borta från henne.
På avstånd hördes fotsteg, springande fotsteg. Lily kände hur hennes puls ökade.
Det kanske var hennes pappa, som hade kommit för att rädda henne?
Men ju närmare fotstegen kom, ju mer sjönk Lilys hopp. Fotstegen kunde inte tillhöra en fullvuxen man, dem var alldeles för lätta för det. Det lät som om ett barn kom springande mot henne, ett barn i hennes ålder....
"Lily!?"
Lily frös till.
"Alexander?"
Någon hukade sig bredvid henne.
"Vad håller du på med?" snäste Lily argt när han började dra i repen.
"Ta det lugnt, jag ska hjälpa dig." Alexanders röst lät andfådd men bestämd.
"Du kommer inte att kunna få upp dem utan magi." sade Lily.
Hon fattade inte riktigt varför han var här. Varför han hjälpte henne. Och det gjorde henne misstänksam.
"Jag vet!" Alexander suckade och drog fram sin trollstav ur tröjans arm. "Men jag tror inte att jag kan någon trollformel som kan få bort dem...."
Lily tänkte efter. Hon tänkte så hårt att hon nästan kunde höra sin egen hjärna knaka.
Sedan kom hon på det.
"Min pappa nämnde en trollformel en gång," sade hon upphetsat. "Någonting på r....Re....Reducio?"
Alexander drog efter andan, beredd på att uttala ordet, men Lily stoppade honom.
"Nej, nej!" ropade hon. "Det var fel.....Men det var någonting på R...Re...."
"Någonting som kan släppa dig lös." mumlade Alexander.
"Så var det! Relashio! Testa det. Relashio!"
"Är du säker?" frågade Alexander osäkert.
Lily nickade. Hon var inte hundra procent säker, men hur fel kunde det gå?
"Relashio." sade Alexander och pekade målmedvetet sin trollstav på repen som band Tess kropp.
Repen drog sig tillbaka från Lilys kropp och hon kravlade sig iväg.
Hon drog och slet i bindeln men det hjälpte såklart inte.
"Alexander, kan du hjälpa mig?"
Inget svar. Hon hörde hans andetag, men visste inte vart han var.
"Lily..." viskade Alexander framför henne.
Hans röst lät rädd och chockad. Det gjorde Lily lika rädd som han lät.
"Spring!" ropade han sedan.
Lily han inte ens tänka. Hennes ben började att springa, iväg från Alexander, bort, bort. Hon såg ingenting. Hon kunde känna hut marken höjdes och sänktes, stenar rullade under hennes strumpor. Trädstammen kom från ingenstans.
Lily slogs bakåt och landade hårt på ryggen.
Hon stönade av smärta och kippade efter luft. Hon kunde känna någonting avlångt och hårt under sina ena hand.
Hennes trollstav.
Lily lyfte den mot huvudet och viskade:
"Relashio!"
Till hennes stora förvåning trillade ögonbindeln av.
Det var knappt någon skillnad på mörkret, men nu kunde hon i alla fall se var trädstammarna var. Med trollstaven i ett hårt grepp i handen så började hon springa igen, utan att ha någon aning om vart hon var och med paniken i halsen.

OMD OMV OMD OMV OMD OMV ! MER MER MER MER MER MER !!!

Absolut det är heeeeeeeeeeelt bäst!

Absolut meeeegaaa bäääääääst

SÅ BRA!! MERMERMER!

OMV? =)