Johanna and Thalia back in the Hunger Games

"Kanske inte här" svarar Johanna. Hon avslutar den lilla portionen snabbt, så hon slipper bekymra sig över smaken sådär jättemycket. Av någon anledning var Johanna faktiskt mätt av den lilla måltiden. Fast hon var väl inte van vid att äta så mycket antog hon var det så kallade 'problemet'.

"Ni får mer än mig i alla fall." säger Thresh dystert och ser på sin portion som var betydligt mindre än deras. "Beror på att du kommer direkt från distrikt 14 och vi från spelen." säger Thalia och ger från hennes tallrik till Thresh så att ingen ser, storasysterinstinkter gissade hon.

"Hur är det i distrikt 14 förresten?" frågar Johanna. Några sekunder efter märker hon hur desperat hon lät. Fast hon ville veta. Hur hade Finnick det? Och alla andra? Mådde de bra? Hade någon annan försvunnit? Hade Huvudstaden fått veta om distriktets existens även om Johanna och Thalia inte sagt något?

"Ingen har fått reda på något, så alla mår bra. Ví har även följt spelen och ja funderat ut ett sätt att få ut er därifrån. Men ni klarade just det själv." flinar Thersh. "Jo, och Finnick hälsar." säger han som i förbifarten och de tar alla sina brickor och lämnar dem innan de går ut från matsalen.

Johanna nickar.
"Självklart gjorde vi det. Tvekade du på att vi skulle klara oss eller?" frågade hon honom. Sedan när han sa att Finnick hälsade till henne, och säkert Thalia också, gör det henne rätt glad. Ett leende klistrar sig fast i ansiktet, ett riktigt leende, under tiden de lämnar sina brickor och lämnar matsalen.

Thresh tvekade och kastade en blick på sin syster som hilade med ögonen. "Ja, säg som det är du och resten av distriktet trodde inte på att jag skulle klara mig levande, är jag verkligen så klen?" säger hon med illska i rösten och lämnar dem ensamma. Hon hör Thresh ropa efter henne men hon orkar inte bry sig, egentligen var det väll inte hans fel men hon avskydde att folk inte trodde henne om något. Thalia går rakt mot strömmen som går mot matsalen och kommer snart ner i källaren. Ett bord med glas som tydligen skulle diskas står i en korridor, hon tar upp ett och kastar det illsket ifrån sig med ett skrik.

Johanna skakar på huvudet.
"Thresh, Thresh, Thresh. Så gör man inte när man svarar på en sådan fråga" säger hon och ger honom en medlidsam klapp på ryggen. "Du bör nog säga att det inte var sant så som hon sa. Och gör det övertygande." Då puttar hon på honom så han tar ett steg framåt i den riktningen Thalia försvunnit.
"Jag kan följa med om det är så läskigt" säger hon sedan, som ett skämt.

Thalia tar glas efter glas och kastar det är härligt att få ut ilskan, händerna blödde av glasskärvorna hon fått in. Men hon märkte det inte hon märkte det inte, hon brydde sig inte. När glasen var slut sjönk hon bara ihop ner på golvet och stirrade rakt in i väggen. Ilskan hade runnit av henne och hon undrade vad de tyckte om henne nu? Hon hade väl visat vad hon gick för? Att hon överlevt spelen och huvudstaden med för den delen.

Johanna lämnade Thresh på stället sen ändå, efter att han velat att hon skulle lugna ner sig först. Men Johanna hade inte tänkt lämna henne ensam så pass länge.
Hon hör ljudet av någon som krossar glas och förstår att det måste vara Thalia. Och när hon väl hittar Thalia nere vid golvet struntar hon i det faktum att hon går på glas utan skor, hon hade skor i sin lägenhet men hon tyckte de distrikt 13 skorna var obehagliga att gå i så hon hade struntat i att ha på sig dem. Så på den kanske några meterlånga sträckan från dörren till Thalia fick hon några glasbitar i fötterna men hon brydde sig inte.
"Hur är det?" frågade hon bara när Johanna kom fram till henne och satte sig ner jämte henne.

Thalia följer Johanna med blicken och ler lite smått. "Du får glasbitar i fötterna." säger hon smått protisterande men ler ändå mjukt då hon sätter sig vid henne. "Jo det är väll bra, inte Thresh fel egentligen heller. Bara det är att jag är trött att alla inte tror att jag klarar något." mumlade Thalia fram och blickar mot Johanna. "Ja, du vet Cato, Clove, ja alla inte ens Clem trodde det säkert, eller jag vet inte. Men man tycker att de kunde ha ändrat sig, jag överlevde ju."