Je t'aime - We Will Forget (MD) - PG13

Känn dej riktigt jäkla bevakad!!

Sant - och hittills måste jag säga att det verkar som att du fixar även den delen fint.

Bra

Jag älskar helt enkelt allt du skriver! Jag är så fascinerad att jag inte märker små stavfel. Hittade faktiskt inga i denna texten, bara det att texten är lite fel formulerad ibland. (Eller så kanske det är jag som suger på att läsa ^^) Hur som helst så älskar jag idén med att James försöker ragga på Leevi och det är så himla himla kul att Lily är svartsjuk. Kan verkligen se framför mig Lily kasta sig över James och hångla sönder honom för att hon är så desperat. xD Anna verkar tro sig något om Justin och Leevi eller att Justin har någon annan eftersom hon sa något om att de höll på att splittras. :o Kanske är hon som är lite bråkig. Nobody knows. C:

Supergrymtbraawesome kapitel. Jobbigt ord eller hur?

Så där, det var länge sedan ett kapitel, så nu ska det komma till : ) Enjoy!

________________________________________

Kapitel 19. Vid-behov-rummet

”Vi borde ta en av de där aporna, och träna den”, sade James entusiastiskt. Remus himlade med ögonen, men Peter såg beundrande på James, som om hans idé skulle kunna förändra världen. Ja, deras värld skulle den ju förändra. Tanken fick Sirius att flina, och James tog det som en uppmaning att fortsätta. ”Så skulle vi inte behöva riskera att bli fasttagna i Hogsmeade, för den skulle kunna smita in på Zonkos i stället för oss. Eller ta sig in i Slytherins uppehållsrum, och ställa till med ofog.” Peter nickade entusiastiskt, men Remus skakade på huvudet.
”Vi ska inte använda apan till att stjäla. Vi ska inte stjäla apan, till att börja med.”
”Remus har rätt. Den skulle dessutom inte ens visa sig själv för oss.”
Peter var den enda som var dum nog att fråga: ”Varför?”
”Den skulle vara för rädd för ditt fula tryne”, svarade Sirius med ett flin, och James skrattade uppskattande. Peter rodnade oattraktivt och krafsade sin näsa förläget.
”Är ni tvungna?” undrade Remus något irriterat, men han kunde inte riktigt gömma ett leende.
”Nej, Remus, det är vi inte.”
”Men frågan är vad vi vill, inte vad vi är tvungna att göra.”
”Och vi vill bråka med Peter.”
”Och Slytherinarna.”
”I mellan med dig också.” Sirius och James såg ut att kunna fortsätta resten av dagen, så Remus skyndade på sina steg. Sirius skrattade och såg efter honom. Han blev alltid extra känslig då fullmånen närmade sig.
”Kom igen, Måntand! Det var inte seriöst”, ropade James efter Remus. ”Vi tar fast honom Tramptass, jag har ändå bråttom.” De förlängde sina steg och nådde slottet då Remus och Peter försvann genom ytterdörren.

Remus och Peter gick i förväg till Stora salen för middagen, och Sirius var ensam med James i sovsalen. James höll på att byta om till sin quidditchklädnad, och Sirius hade lagt sig på sin säng. Leevi hade gett lov åt honom att berätta för James om deras förhållande. Sirius var obeskrivligt lättad över det, han hade redan övervägt att göra det utan hennes lov.
”James, du borde sluta försöka på Lev”, sade han bestämt då vännen drog på sig skorna. James såg förvånat upp.
”Hur så? Det funkar ju.” James flinade nöjt. ”Jag såg nog Lilys min idag.”
”Då räcker det ju redan.” James skakade på huvudet och steg upp. Han tog sin kvast i ena handen och handskarna i den andra.
”Nej, inte ännu. Efter ikväll är Leevi min och sedan...”
”Dumpar du henne för Lily? Hur kan du ens göra så mot henne? Och hur så är hon din?” avbröt Sirius förnärmat. James skrattade förbluffat.
”Sirius, jag vet att ni är vänner, men oroa dig inte, jag ska vara snäll.”
”Tagghorn, vi är mer än...” började Sirius, men James lyssnade inte. Han var redan på väg till dörren.
”Och seriöst, har du inte märkt hur hon skrattar med mig? Det är ju uppenbart att hon...”
”Det är sådan hon är!” Sirius hade hoppat upp från sängen. ”Du misstolkar det”, tillade han och försökte lugna ner sig. Det var inte så här han hade föreställt sig att den här konversationen skulle framskrida.
”Tramptass, lugna ner dig.” James kastade en blick på sin klocka och öppnade dörren. ”Vi talar mer efter träningarna, jag måste skynda nu.” Och så lämnade han en förlamad Sirius ensam i sovsalen.

*

James var riktigt nöjd med sig själv. För det första hade hans lag just haft ett utmärkt träningspass. Han var säker på att de skulle vinna Ravenclaw och återfå något av sitt rykte. För det andra hade han satt i gång en utmärkt plan, som äntligen skulle föra Lily Evans, flickan han drömt om i evigheter, till hans armar.
Och för det tredje hade han det riktigt trevligt med Leevi. Han hade alltid sett henne som en väldigt söt, men blyg och något tråkig flicka, men under den senaste tiden hade hans uppfattning ändrats. Han tyckte ännu också att hon var väldigt söt, men förutom att hon var en lysande vaktare var hon också rolig att vara med.
”...och så kunde madame Maxime inte hitta sin trollstav på två veckor”, avslutade Leevi med ett skratt och James rycktes ur sina funderingar. ”Jag hade strafftjänst varje kväll i två veckor efteråt.” Leevi grimaserade och James skrattade.
”Jag tog dig aldrig för en upptågsmakare”, anmärkte han. De höll på att gå tillbaka till slottet från quidditchplanen. De andra lagmedlemmarna gick längre fram och kastade då och då undrande blickar bakåt.
”Det var mest Paulines idéer”, svarade Leevi, och saknaden hördes i hennes röst. James lade tröstande armen om hennes axlar, och han kände sig uppmuntrad över att hon inte skakade bort den.
Då de steg in i entréhallen fick James syn på Lily, som just kom upp ur fängelsehålorna. Leevi märkte henne inte, och James vände snabbt bort blicken med ett brett flin. Lily höll sig i skuggorna då de passerade henne, och James tog tillfället i akt.
”Ska vi nu ta en titt på Vid-behov-rummet?” frågade han tillräckligt högt för att Lily skulle höra det. Leevi tvekade tydligt, men James tog hennes hand i sin och log på ett sätt som oftast fick honom det han önskade. ”Snälla, helt snabbt bara.”
Leevi suckade djupt och nickade.
”Visst, om det går snabbt.” James log brett och släppte inte hennes hand då han ledde vägen till sjunde våningen.
”Vänta här”, sade han upprymt och släppte Leevis hand för att gå tre gånger fram och tillbaka framför den till synes tomma väggen. Ett rum som imponerar på Leevi. Ett rum som imponerar på Leevi. Ett rum som imponerar på Leevi. Då han öppnade ögonen hade en dörr uppenbarats framför honom, och James såg med ett brett leende på Leevi, som uppenbart förvånad gick fram till den.
”Imponerande”, sade hon och James öppnade nöjt dörren.
Rummet de kom in i var högt i tak. Stora fönster täckte väggen mitt i mot, och genom dem såg de en underbar utsikt över en jättelik trädgård med välskötta gångar, färgglada blomrabatter och fontäner. Väggarna var mörkgröna, men färgen var sliten, och gyllene rankor löpte längs takkanten.
Där fanns bokhyllor, mysiga stolar, levande ljus, mjuka mattor och vackra tavlor samt blommor i höga vaser och en stor, vit flygel.
Till och med James var imponerad över vad Vid-behov-rummet lyckats åstadkomma, och förvånat granskade han taket, som täcktes av vackra målningar.
”Utsikten påminner om Versailles trädgård”, anmärkte Leevi och ställde sig vid ett av de stora fönstren. James följde efter henne och nickade, även om han inte hade någon aning om hur det såg ut i Versailles.
”Jag är glad att du gillar det. Rummet kan göra nästan vad som helst, man måste bara önska något utanför”, berättade James. Leevi vände sig mot honom med en road glimt i ögonen.
”Och vad tänkte du på?” frågade hon och James mötte hennes blick med ett leende.
”Dig”, svarade han lågt och tog ett steg närmare, men till hans förvåning tog hon ett steg bakåt, hennes min plötsligt allvarlig.
”Har du talat med Sirius idag?” frågade hon, och James tänkte på samtalet innan träningarna som börjat bli för hetsig i hans smak.
”Vi talar varje dag”, svarade han undvikande och ångrade att han inte hade lyssnat på sin vän. Leevis min blev beklagande och James lyfte misstänksamt på ögonbrynen. ”Vad har det med det här att göra? Om ni inte...” Han tänkte på Sirius sista ord, och såg förvånat på Leevi, som log blygt. ”Du är hans mystiska flickvän?” Leevi nickade, och James vände sig mot fönstret, plötsligt generad. ”Jag borde väl ha förstått det. Hur länge har ni..?”
”Enda sedan matchen mot Hufflepuff.”
”Varför berättade ni inte för mig?” frågade han misstroget. Han var förvånad över att Sirius hade lyckats hålla något så stort hemligt för honom. Leevi såg bort och undvek James blick.
”Jag var inte säker på att... Du vet.”
”Att han var seriös?” Leevi nickade och rodnade. ”Leevi, jag är en idiot som inte har märkt att han var med dig, men jag har känt Tramptass i sex år. Jag har aldrig sett honom bry sig så mycket om en flicka förr. Jag borde ha lyssnat på honom idag när han försökte berätta om er.” James kände sig som en väldigt dålig vän nu, och lovade att förbättra sig. Han hade varit så fokuserad på Lily att han glömt bort sin Tramptass.
”Tack, James. Jag börjar inse det själv också”, sade Leevi och mötte James blick med ett varmt leende. ”Men berätta inte åt någon, inte än.”
”Visst, men du skulle inte behöva vara så försiktig. Sirius är inte den hjärtekrossare alla tar honom för. Åtminstone inte på flit”, försäkrade James. ”Kom så går vi.”

*

Sirius hade otåligt väntat på att James skulle återvända från quidditchen. Då klockan närmade sig åtta kastade han varannan sekund en blick på Marodörkartan, och då han såg quidditchlaget återvända till slottet satte han sig på sin säng med kartan i famnen.
De andra började gå raka vägen till Gryffindortornet, men James och Leevi skiljde sig från gruppen. Sirius svor då han följde deras namn genom några hemliga gånger och insåg att de var på väg till Vid-behov-rummet. Han kastade undan pergamentet och rusade ut ur sovsalen. I trapporna mötte han Remus, som förvånat ropade efter Sirius.
Sirius tog den kortaste vägen till sjunde våningen och flåsade tungt då han kom fram. Med ett förtvivlat rop såg han James försvinna in i det hemliga rummet, och innan han hann fram hade dörren smultit in i väggen. Sirius bankade med nävarna mot stenarna, men han visste att de inte kunde höra honom. Desperat försökte han komma in i det rum James och Leevi var i, men väggen förblev envist blank.
Ett plötsligt skrammel fick Sirius att snurra runt på stället. En hjälm rullade fram runt det närmaste hörnet, och Sirius var blixtsnabbt framme vid personen som skuffat omkull en av rustningarna. Han tryckte den taniga pojken som försökt slinka iväg mot väggen.
”Snape”, morrade Sirius utan att lossa sitt grepp. Snapes blick fylldes med hat, och han försökte kämpa sig loss, utan resultat. ”Snokar omkring som vanligt. När ska du lära dig att inte tränga din onaturligt stora näsa dit den inte hör?”
”Jag får gå här lika mycket som du”, fräste Snape till svar. ”Och springa ute på skolmarkerna på natten lika litet.” Sirius morrade och fick en stark lust att sänka sina tänder i ynglingens bleka strupe. Om han nu varit i hundform... ”Vad håller ni på med under nätterna? Jag slår vad om att det är något olagligt.” Sirius grepp hårdnade om Snapes krage. Så det var Snorgärsen som smugit efter dem de senaste gångerna.
”Du vill verkligen få stryk, eller hur?” Då Sirius släppte taget om Snape blev Slytherin pojken så förvånad att han snubblade till. Han fuktade sina torra läppar med tungan och såg vaksamt upp på Sirius. ”Som du vill. Om du rör med en käpp på knölen vid foten av Det piskande pilträdet slutar grenarna slå. Följ gången om du vill veta vår hemlighet. Lördagkväll.”
Med de orden vände Sirius om och började gå mot Gryffindortornet. En smartare man skulle kanske inte ha följt hans råd, men Snape var inte smart. Inte på det sättet. Sirius visste att Snape skulle komma, och äntligen få veta vad marodörerna gjorde varje fullmåne.

_________________________________

I hope you liked it ♥
Ps. Rummet som de besökte är inspirerat av Versailles (som även Leevi påpekar), och biblioteket i Charlottenburgs palats, som jag totalt förälskade mig i ^^

Jättebra!!

På något sett tycker jag synd om Snape, men ändå inte...
Men det var ett jättebra kapitel! ^^

Jätte kul, hur Sirius reagerade på att de gick till vid-behov-rummet, hur Sirius försökte berätta om hans förhållande för James och hur Lev lyckades med det

Riktigt kul och intressant kapitel :3

Ny läsare, j*vlar vad bra

Ååh, helt awesome kapitel!

Älskade det med att James inte lyssnade när Sirius försökte berätta om honom och Leevi!

Också det att James själv listade ut det, Sirius reaktion på att de gick in i Vid behov-rummet och särskilt när du smög in Snape-detaljen. Så bra!

JAG VILL HA MEEER ♥

Åhh, tack allihopa ♥ Och välkommen Amanda Lovegood! ^^

You cheer up my evening incredibly much ♥