Gör man vad som helst för kärleken?

*svära över ditt Word.... TxT* Samma för mig ibland när jag skriver ngt har en skitbra idé och sedan:
Tyvärr jag vill förstöra allt genom att inte funka som jag ska ^_^ ha en trevlig dag!

idiotiska World

ja jag med -.- grejen är att jag skrivit halva kapitlet typ -.- hoppas det funkar senare i kväll ^^

jag hatar Word, hade jag kunant hade jag skjutit det

Grymt bra!

Tack så mkt

här har ni nästa kapitel, jag gillar det lr nja jag hatar det, inte för att det är dåligt skrivet 8enlgit mig själv) utan för att jag är elak men men

Hon satt ihop krupen i vardagsrummet och tänkte på barnet, hon ville behålla det, de var hennes och Jezebels barn. Hon log vid tanken av att de skulle få ett barn. Sen kom rädslan för vad Draco skulle säga om han visste, en så länge hade hon kunnat dölja det genom att bara gå upp i en storlek i kläderna, han hade trott att det var för att hon började äta mer, och eftersom hon var undernärd nu så hade han inte protesterat. Sen tänkte hon på Fai, var det verkligen rätt att skaffa ett barn till när hon inte ens kunde ta hand om det första? Hon ryckte till när sovrumsdörren öppnades och Draco kom ut. Han gick fram till henne och kysste henne sedan
”God morgon älskling” sa han och hon bara mumlade ett svagt god morgon till svar. Hon kände Dracos hand på sitt lår och mötte hans blick, hon önskade att han var tillfredsställd, Astoria hade faktiskt tillbringat hela natten här och inte gått fören tidigt i morse, efter att ha gett henne en mördande blick. Han förde handen långsamt längs hennes lår och hon visste vad han ville, och försökte att inte skrika åt honom att han kunde hitta någon annan. Hon ville inte att han skulle slå henne eller skada barnet, något av hennes barn. Han la henne på rygg ner i soffan och kysste henne på halsen och hon låg bara helt stilla, hon undrade om Draco gjorde det här bara för att han visste att hon hatade det eller om han faktiskt ville ha henne. Han knäppte upp hennes klänning och drog den lätt av henne och hon slöt ögonen och bad en tyst bön om att det här inte skulle skada barnet. Hon rös till när Draco rörde henne men inte av den anledningen han trodde
”Jag vet att du tycker om det” viskade han upphetsat i hennes öra och hon slöt ögonen och försvann bort, hon kunde aldrig förstå hur Draco kunde vara så blind. Hur kunde han inte se att hon inte tyckte om det? hon andades ut när han verkade nöjd och la sig ovanpå henne och slöt ögonen
”Det finns ingen bättre än du” sa han och hon svarade inte ”varför är du så tyst idag? Du brukar alltid säga något! Vad döljer du för mig?” sa han och såg på henne, innan hon visste ordet av det använde han legimering på henne, hon försökte få ut honom ur huvudet men hon var för svag för det och hon såg hur hans blick mörknade ”Du får inte behålla det” sa han kallt
”Det är inte ditt” svarade hon lågt
”Jag vet det! men jag vill inte att du har barn med honom!” sa Draco arg och drog upp henne i håret och hon försökte komma bort från honom men han höll fast henne och drog staven ”Kondarh” sa han och hon försökte få bort honom, hon visste att det var lönlöst, barnet dog i samma stund som han sa orden. Hon kände tårarna rinna och han släppte hennes hår och hon föll ihop och han strök henne över ryggen
”Så ja det är okej” sa han och hon drog sig undan
”Jag hatar dig Draco Malfoy! Jag kommer aldrig mer älska dig förstår du inte det?” skrek hon och just nu tänkte hon inte alls på Fai, hon var för arg och förkrossad över det. han reste sig upp och såg faktiskt sårat på henne innan han drog tag i hennes arm och drog den bakåt, hon hörde och kände hur benets bröt och hon försökte komma loss
”Jag struntar i vad du säger, jag låter dig inte gå. Från och med nu lämnar du inte lägenheten” sa han bestämt och puttade ner henne i soffan, hon ville inte veta vad han planerade och hon andades ut när det knackade på dörren. Hon drog snabbt på sig klänningen och såg på Draco som drog på sig byxorna ”vi är inte klara” sa han vasst till henne och öppnade sedan dörren. Hon såg en svart skugga storma in och sedan låg Draco på golvet skrikande. Hon avskydde hennes hjärna att den inte kunde arbeta fortare så hon kunde förstå vad som hände, hon såg snart att det hon trott var en skugga egentligen var hennes far och hon greps av panik, hon kunde inte låta honom döda Draco. Hon gick mot dem och ställde sig i mellan sin Draco och förbannelsen från henens fars trollstav och snart kände hon den välbekanta smärtan. Den varade inte länge men den var mer smärtsam än hon någonsin upplevt.
”Flytta på dig” morrade hennes far och hon förstod att det inte var henne Voldemort var arg på
”Nej” sa hon sammanbitet mellan tårarna
”Jag lovade att jag skulle döda den som skadade dig” sa han allvarligt och hon satte sig ansträngt upp
”Då får du döda mig först” sa hon så stadigt hon kunde, hon kände att Draco kramade hennes hand men hon drog bort den, det var inte för hans skull hon gjorde det.
”Var inte korkad, flytta på dig” Hennes fars röst var iskall men hon satt bestämt kvar och de bara stirrade på varandra, hon var inte säker på hur länge men tillslut mjuknade han lite ”som du vill, men du stannar inte här” sa han bestämt och drog upp henne på fötter och omfamnade henne och hon bara stod där
”Om du någonsin kommer nära henne igen dödar jag dig Malfoy” sa hennes far allvarligt och sedan innan hon hunnit protestera hade han transfererat dem där ifrån. De landade i hans kontor och han såg på henne
”Skadade han dig?” frågade han och såg sen på armen men hon backade undan från honom
”Du förstörde allt!! Jag har kämpat i flera år för att få tillbaka honom och nu har du förstört allt!! Jag hatar dig verkligen!! Nu kommer han döda honom!!” skrek hon förkrossat
”Döda vem?” frågade hennes far förvirrat
”Min son!! Vem annars? Du kunde inte låta mig vara va? Jag hatar dig verkligen!” sa hon och stormade ut ur rummet. Hon gick till sitt gamla rum och smällde upp dörren för att sedan smälla igen den. Hon slängde sig på sängen och skrek till när armen hamnade fel men hon glömde snart bort smärtan. Tårarna, ilskan, hopplösheten och sorgen tog över totalt, det hon kämpat för i flera år var nu förlorat, hon la huvudet ner i kudden och väntade på att döden skulle hämta henne, för hennes liv var enligt henne nu över.

så om ni är snälla och kommenterar söta saker får ni nästa direkt

Naww! D: stackars henne och stackars Voldie!

Bra. Meer nu, tack

tackar och tänk nu att jag har ju fortsättnignen här, lr ja de var kanske fel orrd, nu är det så att ni kmr få händelsen ur Voldys perspektiv

Voldemort lyfte blicken från papperna och såg på Yaxley som tveksamt stod i dörröppningen
”Något nytt?” frågade han och åter gick sen till texten
”mm” svarade Yaxley tveksamt och Voldemort lyfte genast blicken åter, det där lät inte bra.
”Vad är det?” sa han allvarligt men Yaxley skruvade bara på sig ”ut med språket”
”hon bad mig inte säga något” mumlade han
”Så du har pratat med henne, nå hur är det med henne?” sa han allvarligt, egentligen ville han bara ruska om Yaxley så han svarade men Voldemort behärskade sig och såg så lugnt han kunde på Yaxley
”Jag vet inte, hon var inte direkt välkomnande mot mig, men jag tror hon är mer ensam och sorgsen än hon erkänner och jag tror hon har ondare än vad hon visar” sa Yaxley försiktigt och Voldemort nickade svagt
”Har du kommit på vem det är som skadar henne? Är det den där Disraeli?” frågade han allvarligt
”Jezebel? Nej han verkar vara den som hjälper henne, jag har inte fått reda på så mycket om honom men hon verkar alltid gladare när hon kommer därifrån” sa Yaxley och tystnade sedan, han verkade tveka en stund innan han fortsatte ”nej det är Draco som slår henne”
Voldemort såg först förvånat på Yaxley, sen chockat och tillslut argt på honom
”Malfoy” morrade han och samlade tankarna innan han transfererade sig till hennes lägenhet, och knackade på dörren. Han ville inte skrämma henne genom att spränga dörren i fall Malfoy inte var hemma. Han hörde steg inifrån lägenheten, han hörde Malfoys röst
”Vi är inte klara” sa han och Voldemort ville inte ens veta vad han planerade. Han öppnade dörren och Voldemort stormade in och slängde crucio över Draco, han hörde Malfoy den yngre skrika och han hade all rätt, mörkrets herre var argare än på länge. Någon stans i ögonvrån såg han sin dotter närma sig och innan han hade hunnit förstå vad som hänt låg hon på golvet framför honom och han tog genast bort förbannelsen, det var inte hon som skulle plågas utan Malfoy. Sedan såg han på henne
”Flytta på dig” morrade han
”Nej” sa hon sammanbitet och Voldemort såg att hon grät, egentligen ville han bara hålla om henne och säga att allt skulle bli bra nu.
”Jag lovade att jag skulle döda den som skadade dig” sa han allvarligt och hon satte sig ansträngt upp
”Då får du döda mig först” sa hon och Voldemort bara stirrade på henne, hon kunde inte mena det där.
”Var inte korkad, flytta på dig” sa han och rösten var iskall men hon satt bestämt kvar och de bara stirrade på varandra, och han förstod inte varför hon var så envis, men till slut log han ett knappt synligt leende ”som du vill, men du stannar inte här” sa han bestämt och drog upp henne på fötter och omfamnade henne, han var glad över att han henne nära sig där Malfoy inte kunde skada henne, men hon verkade vara helt likgiltig
”Om du någonsin kommer nära henne igen dödar jag dig Malfoy” sa han allvarligt och han transfererade dem till sitt kontor, Yaxley var inte längre kvar. Han såg oroligt på henne
”Skadade han dig?” frågade han och såg sen på armen men hon backade undan från honom, han förstod inte varför hon hatade honom så. Han kanske inte hade varit den bästa fadern men han brydde sig och han hade faktiskt räddat henne.
”Du förstörde allt!! Jag har kämpat i flera år för att få tillbaka honom och nu har du förstört allt!! Jag hatar dig verkligen!! Nu kommer han döda honom!!” skrek hon förkrossat och han blev helt paff, han förstod inte vad hon pratade om
”Döda vem?” frågade han förvirrat
”Min son!! Vem annars? Du kunde inte låta mig vara va? Jag hatar dig verkligen!” sa hon och stormade ut ur rummet och han lutade sig förvånat mot skrivbordet, son? Sen när hade hon en son? Voldemorts tankar snurrade, vem skulle döda hennes son? Malfoy? Men varför skulle han det? han försökte förstå helheten, men det gick inte. Vad han dock förstod var att han antagligen hade gjort mer skada än nytta. Han visste inte vad han skulle göra? Han önskade att han kunnat säga att allt skulle bli okej, att hon skulle klara sig men han kunde inte det, för han visste inte alls hur det skulle bli okej. Han reste sig upp och gick mot uggleburarna, han bestämde sig för att skriva till den där Jezebel ihop om att han skulle kunna hjälpa henne, han förstod att hans dotter för tillfället var utanför hans räckvidd. Men han tänkte inte släppa henne, han tänkte hjälpa henne vad hon än sa. han skrev ner brevet och band sedan fast det vid en uggla och såg den försvinna
”Håll ut” sa han till sig själv och tänkte på sin dotter

Awesome! ♥ ♥ ♥

tack så mkt ja jag gillad att skriva dem och jag var så frustrerad när jag inte fick skriva dem igår men jag hoppas de varvärda att vänta på :p