Svart EMO

Ginnys mamma har satt på det igen men Ginny får bara vara inne en timme pär dag.

YEEEAH!!! Då kanske hon har lite kapitel lagrade..?

kanske...

awe! c: saknar den här ff:en jättemycket!

Here I am and I want to give you a big fat SORRY. Here:
SORRY!

Jag är JÄKLIGT ledsen för att jag försvunnit, och att denna ff varit så oaktiv! Men nu komm

er ett kapitel varje vecka, det lovar jag! Och jag har några på lager

HERE YOU GO!




Kapitel 50

Nicholas

Julstämningen i slottet ökade för varje dag. Snöflingor yrade utanför fönstrena. Säkerhetsåtgärderna mot dödsätare var ännu striktare än vanligt, då det var mycket lättare för Dödsätarna att gömma sig i snöyran.
Det var ganska kallt i slottet, särskilt nere i fängelsehålorna hos Snape. Men kylan utanför och innanför slottets väggar var ingenting mot kylan inuti mig.
Kimberlie gav mig inte en enda blick i klassrummet eller korridorerna. Hon behandlade mig som luft.
Nej, vänta, inte luft. Dålig luft.
Hon hängde inte med någon annan, men hon såg inte alls ensam ut. Jag hade sett flera andra som gått runt ensamma och blivit mobbade med en gång av äldre elever. Men så fort Kimberlie, med sin skrämmande EMO-stil och hårda blick, gick i en korridor så steppade alla åt sidan. Jag hade inte lika mycket tur; Blaine kastade fortfarande mordiska blickar mot mig.
Jag hade inte fått ett enda brev från Dödsätarna efter det jag fått från Voldemort. Ändå var den där isande kylan och skarpa skulden som jag fick efter varje brev från Dödsätarna kvar i bröstet. Och 27 december närmade sig med rasande fart.
Det var inte bara det som oroade mig. Jag hade bjudit ut Kimberlie till julbalen några månader tidigare (ja, tidigt, jag vet, men det var ju inte just det jag skulle säga till henne), och jag visste inte hur det skulle bli nu när vi gjort slut. Ändå fann jag mig stående framför anslagstavlan, skrivandes mitt och Kimberlies namn på listan för elever som skulle gå på julbalen. Den skulle äga rum 20 december, alltså om exakt en vecka.
Jag vågade inte fråga Kimberlie i person om hon verkligen ville följa med, så jag skrev ett kort brev som jag skulle sända med Ouranos. Det var väldigt fånigt, då vi gick i samma skola, men jag gjorde det ändå.

"Kimberlie,
Jag vet inte om du har tänkt på det, men jag bjöd ut dig till julbalen för några månader sedan. Jag skulle vilja fråga dig om det blir av? Jag har redan skrivit upp oss på listan för de som ska gå, men jag kan stryka oss om du inte vill. //Nicholas"

Det tog över en timme att få ihop ett någorlunda bra brev, men jag var ganska nöjd. Det såg professionellt och neutralt ut. Hon behövde inte veta att jag använt en automatisk rättstavnings-fjäderpenna med inbyggd vacker handstil-funktion.
Jag skymtade Kimberlie hjälpa Hagrid med Stora Salens juldekorationer flera gånger. De verkade vara ganska bra vänner, även om jag aldrig hade sett Kim prata med Hagrid under tiden jag var ihop med henne.

Dagen efter jag skickat brevet så fick jag ett svar. Det var kort.

"Nicholas,
Stryk oss. McGonagall har ansvar för listan."

Jag var besviken. Även om jag visste att jag aldrig skulle kunna bli ihop med Kimberlie igen, trodde jag att det fanns en liten chans att vi skulle kunna bli vänner om vi gick till balen tillsammans. Men jag klagade inte, och på eftermiddagen sökte jag mig till McGonagalls kontor.
Jag knackade på dörren, och en sträng röst sa:
”Kom in.”
Jag gick in i kontoret. En brasa sprakade muntert i eldstaden, och allt var prydligt. Några högar med viktiga papper låg på skrivbordet. Professor McGonagall satt på sin stol och läste ett av de.
”Nott.” sa hon och nickade. ”Vad kan jag hjälpa dig med?”
Jag harklade mig. McGonagalls blick gjorde mig alltid nervös.
”Jo, jag hörde att du hade ansvar för julbalens gästlista...?” Det lät som en fråga.
”Du har hört rätt.” svarade hon och höjde på ögonbrynet.
”Jag skulle vilja stryka mig och min partner, om det är okej.”
McGonagall granskade mig.
”Tyvärr är det inte möjligt. Listan är magisk, och den som inte kommer efter att ha skrivit upp sig får ett straff.”
Hon lät faktiskt lite road. Jag kände mig inte ett dugg road.
”Vad för straff?” frågade jag.
”Om jag kommer ihåg rätt så var det förstört rykte. Förra året vaknade en elev upp dagen efter balen utan att ha gått, och plötsligt trodde alla att han åt människokött.”
Jag vågade inte protestera, utan nickade och smet, ganska skräckslagen, ut ur kontoret.

Kimberlie var inte glad när jag meddelade henne om mitt samtal med professorn. Den här gången tog jag mod till mig och berättade det för henne på trolldryckslektionen, och jag trodde seriöst att hennes blick skulle döda mig.
Men tydligen ville hon inte bli anklagad för att äta människokött, så hon svarade:
”Möt mig utanför Stora Salen vid nio, om du måste.”
Sedan gick hon iväg för att hämta mer ingredienser till sin konstiga dryck.
De följande dagarna växte rädslan inuti mig. Inte bara för att Voldemorts attack kom närmre och närmre, utan också för att julbalen kom närmre och närmre. Och en dag blev allt, om möjligt, ännu värre.
En massa elever trängdes runt anslagstavlan. Nyfiken som jag var trängde jag mig fram och hittade vad alla tittade på.
Ett stort papper med enkla, stora bokstäver hängde där.

”ELEVER SOM SKA GÅ PÅ JULBALEN!
JAG VILL INFORMERA ER OM ATT DATUMET FÖR JULBALEN HAR BLIVIT FRAMSKJUTET TILL DEN 27 DECEMBER FRÅN 25 DECEMBER (TIDER: 21.00-03.00). VAR SÅ VÄNLIGA ATT INFORMERA VIDARE DETTA TILL ANDRA GÄSTER OCH ELEVER.
MVH
PROFESSOR MINERVA MCGONAGALL”

Det var som om en iskall hand precis slöt sig kring mitt hjärta. De hade bytt datum för julbalen till...
...dagen då Dödsätar-attacken skulle vara.
Jag gick därifrån med hjärnan full av hemska tankar. Jag såg mig inte för, och råkade krocka med någon.
”Se dig för!” fräste en bekant röst.
Jag fann mig stå ansikte mot ansikte med Kimberlie Black.
”Åh, Nott.” sa hon, som om jag precis gjort hennes dag tusen gånger värre. Hon himlade med ögonen men avbröt sig plötsligt.
”Vad är det? Du ser ut som om någon har dött.”
Jag borrade in min blick i hennes, och sa tyst:
”Inte än. Men snart.”
Hennes gröna, undrande ögon fick jag att bestämma mig. Jag gick därifrån med bara en tanke i huvudet.
Jag behövde prata med Dumbledore.

För att komma till Dumbledores kontor behövde man ett lösenord, och efter alla lektioner jag och Kimberlie hade med honom hade jag lärt mig det utantill. Jag hoppades att han inte ändrat det.
”Tandrensande mintstänger.”
Trappan vaknade till liv, och jag hoppade på. En sekund senare stod jag framför den stora, tunga ekdörren. Jag knackade tre gånger.
En gladlynt röst innefrån svarade:
”Kom in!”
Jag öppnade dörren på glänt och slank in. Dumbledores kontor såg exakt ut som det gjort på vår senaste lektion för några dagar sen; ett runt, praktfullt rum med små bord och silvriga maskiner. En enorm bokhylla tog upp ena väggen, medan den andra var fylld av porträtt på gamla rektorer.
Dumbledore satt bakom sitt skrivbord och skrev. Några av hans porträtt vinkade till mig. Phineas Black kastade en gillande blick på min Slytherin-färgade halsduk och sa:
”En sann slytherinare där!”
Dumbledore avbröt sitt skrivande. Han hade en glimt i ögat, och slog ihop händerna när han såg mig.
”Men hej på dig, Nicholas. Jag gissar att du inte är här för att be om extra läxor?”
Han blinkade, men blev med ens allvarligare. Jag undrade om han visste vad jag kommit för att tala med honom om.
”Faktiskt, nej.” svarade jag och stirrade in i hans blå ögon. ”Jag har något att berätta, sir.”
Rektorn slog ut med handen mot stolen framför skrivbordet, och jag satte mig mitt emot honom. Hans blåa ögon röntgade mig.
”Så, vad har du att berätta, Nick?” frågade han vänligt.
Jag drog ett djupt andetag. Min mun öppnades och stängdes utan att det kom ett ljud över mina läppar.
”Jag... Jag vet inte var jag ska börja.” svarade jag till sist.
”Ett bra sätt är att börja från början, min vän.” sa Dumbledore och blinkade till mig.
Jag kom knappt ihåg var allt började. Jag scannade igenom alla minnen av Dödsätarjobbet, tills jag kom fram till mötet på Malfoys herrgård. Jag gick tillbaka ytterligare en bit, tills då Kimberlie låg på sjukhus efter att jag slagit henne.
”Jag antar att det började hos Lucy och Primo.” sa jag efter en stund av tystnad. ”Jag... jag slog Kimberlie. Jag var en idiot.”
Dumbledores ögon uppmanade mig att fortsätta, medan min hjärna bad mig att sluta.
Stopp! Stopp! Skrek en röst i mitt huvud. Jag struntade i den.
”Dödsätarna var efter oss. Jag kände mig hemsk som slagit Kim, och jag tänkte tillbaka och insåg att jag bad henne att rymma med mig från första början. Skulden var för mycket. Jag bad Kimberlie att leva ett normalt liv, och att jag skulle ta itu med Dödsätarna.”
Professorn höjde på ett ögonbryn, men sa inget.
”Jag flög iväg för att hitta Dödsätarna och...”
”Flög?” avbröt Dumbledore.
Jag kände hur jag rodnade.
”Innan allt det här hände bestämde vi oss för att bli animagusar. Kim hade en bok med jättebra instruktioner. Minst två Dödsätare kom till Lucy och Primo varje dag, så vi hade inget val. Våra föräldrar hade tydligen satt ett pris på våra huvuden och skickat andra Dödsätare efter oss...”
Nu såg Dumbledore imponerad ut. Jag kände mig mer obekväm än nöjd.
”Animagusar? Ni måste ha övat mycket. Och jag vet ju själv vilka brillianta hjärnor ni har.” Han blinkade till mig, och jag skruvade på mig.
”Så, våra animagusar är svanar. Jag är en vit, och Kimberlie är en svart.” Jag kom ihåg att vi slagits om det i skogen, och det var där jag hade fått in henne på sjukhus. Nu kändes det så fjuttigt. Slåss om anmiagusformer? Jag skakade trött på huvudet innan jag fortsatte.
”Iallafall, jag flög runt lite planlöst och hoppades Dödsätarna skulle hitta mig. Det gjorde de. De tog mig till Malfoys herrgård och diskuterade vad de skulle göra med mig. Det var då det började på riktigt, antar jag.”
Jag berättade om Dödsätarjobbet, hur de skickat mig till Hogwarts, och sen hur Kimberlie hittade dit också. Det tog emot att berätta att vi varit ett par, så jag struntade i det.
Det tog en stund att komma till brevet från Voldemort, men till slut var jag där. Jag hade berättat exakt allting, och om jag trodde det skulle kännas bättre, hade jag fel.
Dumbledores granskande ögon var svåra att läsa av. Han bara tittade på mig.
”Balen är om några dagar. Vi måste rusta för krig.”
”Nej!” Min röst bröts. Jag tänkte på Kimberlie, att det var min enda chans att ställa allt till rätta när det gällde henne. ”Bara... be alla att ta med trollstavar. En bal ska inte förstöras på grund av de. Och förresten, bara förkorta den istället. Det är sista timmen av balen som det händer.”
”Om du släpper in de.”
Jag insåg vad han bad mig att göra och blev iskall inombords.
”Nej. De kommer mörda Kimberlie.” viskade jag.
Dumbledore rörde inte en min, men glimten i ögat slocknade.
”Vi kommer på en plan.” sa han, men det lät mer som om han uttalade vår dödsdom.
”Kan vi inte samla hela lärarkåren där jag ska släppa in Dödsätarna? Då kan ni ta kål på de allihop innan de hinner attackera.” sa jag desperat.
Rektorn skakade på huvudet.
”Dödsätarna är smartare än så. Jag gissar att några kommer spionera på Kimberlie och dig på balen, för att se om du verkligen utför ditt uppdrag. Om du inte gör det mördar de Kimberlie, mest för att skrämma dig. De kommer komma in ändå.”
Jag lade ihop två och två.
”Du menar... att det finns en till spion här inne? Som släpper in de på ett annat sätt?”
Rektorn tittade på mig med sorgsna ögon.
”Det krossar mitt hjärta att se hur oskyldiga ungdomar går över till Lord Voldemorts sida. Jag kan inte annat än skylla mig själv.”
Jag ryckte till vid namnet. Jag brukade nästan aldrig säga det högt, bara tänka på det.
”Det är inte ditt fel! Hur skulle det kunna vara ditt fel över huvud taget? Det är ju Mörkr... Voldemorts, och enbart Voldemorts, fel.”
Professor Dumbledore fick tillbaka en liten gnista av sin gamla glimt i ögat. Den såg inte ut som hopp, utan mer som dyster och sarkastisk glädje över att en av eleverna trodde på honom.
”Jag kunde ha gjort mer. Istället för att låtsas som om ingenting var fel skulle jag ha tränat eleverna för att dels kunna slåss mot Dödsätarna, dels för att kunna motstå frestelsen till att tro på Voldemorts onda ord.”
Jag suckade. Jag ville lämna kontoret och den sorgtyngda luften och få en chans att prata med Kimberlie. Dumbledore verkade läsa mina tankar, och slog ut med handen mot dörren.
”Du kan gå. Jag ska tala med resten av lärarkåren om detta. Du ska förbli anonym,” lade Dumbledore till när han såg min blick, ”och jag kommer bara söga att dte finns två olika spioner på Hogwarts just nu. Jag kontaktar dig om hur vi ska stoppa Dödsätarna. Om de meddelar dig, skicka mig en uggla genast.”
Jag reste mig samtidigt som rektorn. Hans ögon gick inte riktigt att läsa av, men jag insåg att han vetat om allt om Dödsätarspioneriet hela tiden.
”Du visste hela tiden, eller hur?” frågade jag.
Dumbledore svarade inte, men hans sprakande, blå ögon gav mig svar nog.
”Och... du trodde på mig.” sa jag, lite imponerad. ”Du trodde på att jag inte var ond. Annars skulle det här samtalet ägt rum mycket tidigare.”
Professor Albus Dumbledore log mot mig. Jag var riktigt imponerad. Mannen framför mig var verkligen helt fantastisk.
”Så länge det finns kärlek, så finns det hopp.”
Det sista jag kommer ihåg av mötet var att hela världen började snurra.

 

YEY, WOOHOO, GINNY ÄR TILLBAKA! OCH HON HAR MED SIG NÅGRA FANASTISKA KAPITEL!
Kimberlie måste gå med Nick på balen, haha! Åh herre gud, stackars Kim.

Ska läsa den senare. Hinner ej nu.

JÄTTEBRA!!! ♥
Älskar sättet du skriver på! Detv är så... öh.. Bra!





Och kul att du är tillbaka

Tack så mycket allihop! ♥

Vill ni ha spoilers? :3 XDXDXD Om julbalen? Well, here to you who wants to know,,,;



Mer i nästa kapitel! (som redan är klart, men det är roligare att bygga upp stämningen med lite andrum mellan varje kapitel )


Jag har en fråga till er läsare! Svara ÄRLIGT!

Är mina kapitel för långa? Har en vän som sagt det (inte illa menat, men hon påpekade det) så jag skulle vilja fråga er! Jag tar gärna emot kritik

Nej, de är inte för långa (enligt mig). När man börjar läsa känns det kanske lite långt ibland, men så fort man fortsätter så är det bara helt awesome och lagom långt!