(PM) En mugglare på Hogwarts

AWESOME!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Awesome!

SuperMegaUltraJätteAwsome!!!!!

Kapitel 25
Det var en fantastisk utsikt över planen när vi var på väg mot våra platser. När vi kom fram så utbrister Harry,
”Dobby?” just det! Jag skulle få se Winky. Jag såg mot varelsen som Harry hade misstagit för Dobby. Det första jag lade märke till var att husalfer inte såg ut som i filmerna. Deras ögon var större. De såg också mycket verkligare ut. I filmerna ser de animerade ut. I alla fall om man gem för med hur Winky ser ut på riktigt.
”Kallade ni mig för Dobby sir?” kom det ur hennes mun. Det gjorde nästan ont i öronen av att lyssna på hennes pipiga röst.
”Förlåt, jag tog fel.” sa Harry besvärat.
”Men jag känner Dobby sir!” nästan skrek hon.
”Jag heter Winky sir! Och ni… ni är Harry Potter!” sa hon och henne ögon blev gigantiska. Det var nästan komiskt.
”Ja, det är rätt.” sa Harry. Han rodnade lite när Winky gav honom en vördnadsfull min. Efter de här orden tappade jag intresset för vad de sa.
Det här hade jag redan hört.
Jag vände blicken ut mot planen, det var otroligt långt ner till marken. Jag fick nästan svindel. Jag lutade mig ut över räcket så långt jag kunde. Jag lyfte fötterna från marken för att kunna se ännu bättre, men plötsligt tog en benig hand tag i min vrist. Chocken fick mig nästan att falla.
”Snälla, miss.” sa ägaren av handen med pipig röst. Jag vände mig om och Winky fortsatte, ”Miss kommer att ramla!” sedan blev hennes ögon nästan lika stora som de blivit när hon sett Harry. ”Mariann?” jag rynkade på pannan, men sa inget. ”Nej, Winky misstar sig. Mariann är äldre nu.” sa husalfen granskade mig från topp till tå.
”Eh… Min mamma heter Mariann…” sa jag osäkert.
”Är miss Marianns dotter?” pep Winky uppspelt. Jag tittade förvirrat på Winky.
”Eh… ni tänker nog på en annan Mariann.” det var faktiskt omöjligt att hon hade känt min mamma. Husalfen skakade på huvudet så kraftigt att öronen flaxade.
”Miss kan omöjligt vara så lik Mariann utan att vara släkt med henne.” nu började jag bli besvärad. Jag såg bedjande på Hermione, Harry, Ron och resten av Weasley familjen. De såg mest förundrade ut och Hermione ryckte på axlarna. Jag kände mig väldigt hjälplös just nu.

Så bra!!!

Tack

jättebra bevakar

Sååååååååååååå spännande!!!

du borde kallas miss awesomenes, det är läskigt så bra du skriver!