(PM)Jag hatar din blotta existens

Självklart! ;D *göra smexig pose*

Ohohoo, det här är supermegafoxyawesome helt enkelt. Du äger!

You are a evil woman. Jag ska!!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Hur kan Perse??? Verkar som att han vill jobba hela natten... elr?

Men jag tycker visst vi ska döda Perse. Han är definitivt en EI.

Men hur som helst var kapitlet helt awsome!!! Fortsätt så. ♥

Åhh super duper

Åh, man bara värderar lite på olika sätt, förklaringen kommer snart ^^

vad bra! jag längtar efter nästa kapitel

väldigt bra kapitel

Jess
Förbryllad, chockad, överrumplad, misslyckad, skamsen. Så många känslor, så lite plats för dem! Den lugnande trolldrycken är än en gång slut, och Jess börjar undra om hon kanske har blivit immun mot den?
Det är förresten därför hon är i skolträdgården den här sensommardagen - för att plocka vallmo att spetsa trolldrycken med.
Varför hade Nadine lämnat Jess i morse? Vad var så viktigt att till och med Jess kunde klara sig undan vad det nu var som Nadine och hennes "kompisar" hade tänkt ut åt Jess? Jess önskar att hon visste, då skulle hon kunna använda det som ett skydd mot Nadine.

"Ah! Mademoiselle Catterholt, där är du ju! Jag har letat efter dig." Professor Fontaine kommer med snabba steg gående mot Jess som skyndar sig att stoppa ner den nyplockade vallmon i sin väska.

"Vad? Ska ni visa upp mig för lärda personer?" Frågar Jess när professor Fontaine har börjat förklara varför hon har letat efter Jess.
"Nja inte riktigt", säger professor Fontaine och ler nervöst. "Men det kommer att komma vetenskapsmän från världens alla hörn för att granska skolans utveckling och nivå, och eftersom du är en utomordentligt duktig trolldrycksmakare tänkte jag presentera dig för dem. Vi båda tjänar på det", försöker Fontaine locka och Jess slätar till den redan perfekt sittande kjolen för att få tid på sig att tänka. Hon förstår vad professor Fontaine menar. Om vetenskapsmännen tycker att hon är duktig skulle det hjälpa henne i hennes framtida karriär, men ville hon verkligen det? Ville hon bli uppmärksammad som "tjejen som fjäskade sig uppåt på karriärstegen"?
"Eh, det låter som ett väldigt fint erbjudande, men jag undrar om jag skulle kunna få lite betänketid?" Säger Jess snabbt och försöker att inte darra på rösten. "Det här kom så snabbt, och jag måste se till att jag inte ligger efter alltför mycket med läxorna." En lögn. Jess har börjat ljuga mycket på sistone, men det kunde inte hjälpas.
"Ja. Ja, självklart Jessica, jag förstår precis. Men du måste ha bestämt dig innan klockan två idag, jag finns på mitt kontor så det är bara att du kilar dit när du har bestämt dig. Och jag lovar dig att du inte behöver vara nervös, du är bäst i klassen. Du är till och med bättre än vissa av sistaårseleverna!"
"Tack för ditt förtroende", mumlar Jess tyst.

"Du tror att du är så jävla bra va? Att du är bättre än oss andra bara för att du har fjäskat så pass mycket att professorerna har valt ut dig till att fjäska ännu mer?" Nadine nästan skriker ut orden och Jess känner hur hon, fastän hon egentligen är längre än Nadine, krymper till en husalfs storlek. På något sätt hade hela händelsen om att Jess skulle få vara med och prata med vetenskapsmännen läckt ut, Jess har ingen aning om hur och det är egentligen oviktigt.

Flämtande stannar Jess till framför professor Fontaines kontor och ser sig om över axeln. Hon verkar ha skakat av sig Nadine, Elise och de andra, och med hjärtat i halsen knackar hon lätt på dörren till kontoret och stiger in.
"Ah, Catterholt! Så trevligt att du kom förbi, har du bestämt dig än?" Undrar professor Fontaine och tittar upp från en tjock bok. Jess nickar svagt.
"Jo, jag har bestämt mig. Jag har bestämt mig för att inte ställa upp", säger Jess och låter självsäkrare än hon känner sig. Professor Fontaine ser besviken ut, och någonting säger Jess att hon hade väntat sig att Jess skulle tacka ja.
"Åh, det var synd", får Fontaine fram när hon har hämtat sig. "Får jag fråga varför? Om det har med läxorna att göra kan jag säkert prata med mina kollegor och se till att du slipper dem."
"Nej tack. Jag vill inte vara till besvär", säger Jess hastigt. "Och det är inte för läxornas skull. Jag känner bara att jag inte vill. Jag känner mig en aning sjuk, och faktum är att jag måste gå till sjukhussalen direkt efter det här", förklarar Jess. Även om hon har struntat i att förklara vissa viktiga detaljer är det hon säger ändå väldigt sant.
"Åh, okej. Jag ber om ursäkt att jag störde dig, men du ska veta att du är välkommen till mitt kontor klockan sex om du ändrar dig."
Jess nickar och går sedan ut från kontoret, väl medveten om att hon aldrig kommer att sätta sin fot där på resten av dagen. Hon tänkte inte låta Nadine få rätt i att hon fjäskade.

"Jessica? Vad gör du här?" Frågar Julie förvånat när Jess precis ska gå in i sjukhussalen. Julie står utanför och riktar sin trollstav mot de många stearinljusen som sitter i väggarna. Jess stelnar till mitt i en rörelse och tänker febrilt.
"Jo, jag tror att jag har glömt en... fjäderpenna här", mumlar hon tyst och Julie ler svagt.
"Okej, du kan fråga Jean om han har sett någon. Han och Didier håller på att vårstäda där inne just nu, så se upp så att du inte halkar!" Varnar Julie skämtsamt och Jess ler till svar innan hon återigen gör en ansats att gå in i sjukhussalen.
"Jessica?" Julies allvarliga tonfall får Jess att stanna till igen, och hon vänder sig långsamt om mot Julie. "Du är inte arg på mig va?"
"Varför skulle jag vara det?" Frågar Jess förvånat. Hon kan inte komma på en enda anledning till att vara arg på Julie. Julie hade väl aldrig gjort henne något?
"Jo, du minns när det var influensaepidemi på skolan va? Och jag sa att jag inte hade tid med dig? Jag ber om ursäkt för det. Det känns som om det fick oss att glida ifrån varandra, och ja... förlåt! Har du tid nu? För i så fall skulle vi kunna sätta oss ner och ta en kopp te", börjar Julie trevande och Jess sväljer gråten. Hon tyckte om Julie, och att Julie ville säga förlåt för något som Jess nästan hade glömt och till och med ville gottgöra det...!
"Tyvärr, jag har inte tid nu", säger Jess ursäktande. "Jag ska bara hämta min fjäderpenna, sedan måste jag iväg igen, men någon annan gång kanske?"
Julie ser en aning sårad ut men nickar leende. "Ja, vi säger så. Kom när du känner för det. Jag lovar att även om du kommer klockan tre på morgonen och jag inte har sovit på en vecka så ska jag dricka te med dig!"

Försiktigt, och en droppe i taget, droppar Jess i saften som hon har pressat ur vallmoblommorna tidigare på dagen i trolldrycken. Självklart hade hon inte hittat sin fjäderpenna. Det fanns inte ens någon fjäderpenna att hitta! Hon hade bara smugit sig in i rummet, nappat åt sig brygden och skyndat därifrån. Jess tvivlar på att varken Jean eller den andra killen hade sett henne.
Försiktigt sätter Jess på korken på bärnstensflaskan och skakar om den så att vallmon blandar sig med resten av drycken innan hon drar ur korken igen och tar en klunk. Åh! Den underbara känslan sprider sig snabbt i kroppen. Så lätt, så lätt!
"Vad fan håller du på med?" Hörs en spydig röst och Jess tittar förvånat åt det håll som rösten kommer ifrån. Killen från sjukhussalen står lutad mot en vägg en bit längre bort med armarna i kors. Hans stålgråa blick genomborrar Jess och får henne att vilja sjunka genom jorden. Det känns som hon har gjort något väldigt fel, men det har hon väl inte?
"Vad har du med det att göra?" Svarar Jess och försöker låta kaxig, men hon försöker obemärkt smussla undan den stora bärnstensflaskan.
Med stora steg närmar sig killen( visst hade Julie sagt att han hette Didier?) och han griper tag i Jess handled och rycker loss den stora bärnstensflaskan.
"Lugnande brygd?" Säger Didier som om han inte tror sina ögon. "Varför då? Är du någon jävla knarkare eller?"
"Jag är ingen knarkare!" Fräser Jess och sträcker sig efter flaskan. Didier flyttar den mer åt vänster och Jess hand följer efter, gripandes i den tomma luften.
"Bevisa det", säger Didier utmanande. "Bevisa det och jag ska aldrig kalla dig knarkare igen." Och med de orden släpper han taget om flaskan som krossas mot det hårda stengolvet. Jess känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken och börjar rinna längs kinderna.
"Du förstår inte! Du förstår ingenting!" Skriker Jess ilsket och försöker springa iväg, men Didier tar återigen tag i hennes handled och håller henne kvar.
"Förklara då!" Kräver han.

"Så du har börjat knarka trolldryck för att du har ett gäng tjejer efter dig som inte tycker om dig?" Sammanfattar Didier långt senare med ett frågande tonfall. De har båda satt sig på en bänk, och Jess har ingen aning om varför hon har berättat hela sin livshistoria för en total främling. Kanske för att han hade varit den första som hade frågat?
"I stora drag ja", säger Jess och ler svagt. Hennes ögon är rödgråtna, men tårarna har för länge sedan slutat rinna.
"Och du har sagt nej till världens chans bara för att de tjejerna har sagt åt dig att göra det?"
"Så är det inte!" Protesterar Jess ilsket. Varför Var Didier tvungen att uppfatta allt så fel?
"Hur är det då?"
"Jag vill inte framstå som en fjäskis... det kommer säkert nya chanser", mumlar Jess.
"Men du gör ju precis som de vill att du ska göra! Du beter dig som om allting kretsar runt Nadine, och som om du vore någon jävla marionettdocka. Stå på dig för fan!"
"Jag kan inte!" Utbrister Jess. "Jag kan inte stå på mig! Jag har försökt med allt! Färgat håret, skolka... allt!"
"Du har bara försökt förändra dig! Var dig själv och kör ditt eget race istället! Sa du att vetenskapsmännen skulle komma klockan sex? Det var tio minuter sedan, skynda dig dit de är och visa att du inte tänker tåla att Nadine bestämmer över dig längre!"
Jess suckar tungt och skakar på huvudet. Nadine styrde inte över Jess. Nadine mobbade Jess för sjutton!
"Och varför inte? För att någon bitch säger att du inte ska?"
Jess nickar tyst. Hon orkar inte diskutera mer, varför kunde Didier inte bara acceptera hennes val?! En dimma sänker sig över Jess och hon känner sig ungefär som när hon har druckit av trollbrygden men den här känslan är starkare. Jess är knappt medveten om det som händer runt henne längre, ingenting spelade längre någon roll. Gå till vetenskapsmännen, hörs en röst i Jess huvud och hon reser sig upp. Varför inte? Jess kropp rör sig utav sig själv, går längs korridoren med siktet inställt på professor Fontaines kontor.
"Du kommer att tacka mig sedan!" Hörs Didiers röst som genom en dimma.

Så fort som Jess har öppnat dörren till professor Fontaines kontor känner Jess hur dimman lättar och hon kan tänka klart igen. Där inne står, förutom professor Fontaine, sju stycken män och kvinnor - och alla är så olika varandra som man bara kan vara. Och alla stirrar på Jess.
"Mademoiselle Catterholt! Du kom ändå!" Utropar professor Fontaine lyckligt och rusar fram till Jess. "Mina damer och herrar, det här är Jessica Catterholt. Min mönsterelev." Jess tittar generat ner i golvet.
"Så ung? Jag trodde att det skulle vara åtminstone en sistaårselev", säger en av kvinnorna och granskar Jess med kritisk blick. Jess ser hur flera av de andra vetenskapsmännen nickar instämmande och Fontaines leende blir en aning stelt. Jess sträcker däremot på sig och hör för sitt inre Didiers ord.
"Jag tycker personligen inte att det är åldern utan prestationen som räknas", svarar Jess skarpt och kvinnan fnyser förnärmat. En av vetenskapsmännen drar lätt på munnen och Jess själv ler brett. Hon skulle klara det här!