prs yehet & kkaebsong

Joshua låter blicken följa Zihao när han ramlar ner mot golvet med en duns, lika graciös som alltid.
"Gå och spring en runda då." Försöker artonåringen. Nej, han själv kommer aldrig kunna komma upp ur sängen nu, kanske om någon dag till, men såren gör fortfarande ont och värker likt förbannat. "Eller gå och hitta på något med dina bröder, shoppa kanske? Bio? Hitta på något iallafall."

Nittonåringen lade sig raklång över golvet för att därefter vända de mörka ögonen upp mot Joshua.
”Det är mörkt ute och jag har ingen lust att spendera någon tid med de idioterna”, gnällde Zihao och dunkade huvudet löst i golvet. Varför var han såhär? Irriterande och krävande och bara allmänt jobbig. Usch, de borde kedja fast honom vid en vägg någonstans och låta honom sitta där tills energin rann av. Återigen, nitton år gammal men fortfarande fem år i sinnet.

"Zihao, de är dina bröder. Spendera så mycket tid som möjligt med dem nu när du kan." Uppmanar Joshua och pausar serien, nej han tänker inte se på den själv. Blicken glider istället upp mot taket där den fastnar, vad kan Zihao göra om han nu är så uttråkad?

”Det spelar ingen roll om de nu råkar vara mina bröder, är arg på Yaosu och Weimin är en liten loppa”, knotade Zihao och rullad eller på rygg med ett stön. Med blicken fäst i taket sträckte han ut armarna och började veva med dem, upp och ner, fram och tillbaka. Han försökte göra någon slags snöängel utan snö, hur nu det skulle gå till. ”Förlåt, är jag jobbig? Vill du att jag ska gå?” Undrade nittonåringen efter ett slag och vände ännu en gång ögonen mot den yngre.

"Du har ingenting att be om ursäkt över," försäkrar Joshua och sätter sig försiktigt upp i sängen innan han drar benen över sängkanten för att kunna se på den äldre. " Men jag är inget bra sällskap just nu, kan liksom inte göra någonting för närvarandet, och om du är rastlös borde du hitta på någonting.. någonting som inte har med att ligga i sängen hela tiden."

Trots att Joshuas ord lät genuina kunde Zihao inte riktigt lita på att de var helt sanna. För nittonåringen var verkligen jobbig, precis som ett litet barn som ville ha uppmärksamhet.
”Men jag ligger ju rent tekniskt sett inte i sängen”, påpekade han och betraktade artonåringen med stora ögon. ”Jag ligger faktiskt på golvet och rullar runt, det är en viss skillnad”, fortsatte han med ett retsamt leende på läpparna och satte sig upp, sträckte armarna över huvudet.

Joshua låter huvudet falla på sned, medan han petar på den äldre med sin stortå.
"Om nu det räcker att ligga på golvet för ditt rastlösa jag, så okej." Börjar han med ett svagt leende innan han faller ner mot sängen. "Vill du inte röra på dig ännu mer? Jag menar du verkar väldigt, väldigt rastlös."

”Jag är väldigt, väldigt rastlös, men det är jag å andra sidan hela tiden så”, konstaterade nittonåringen och kom upp på benen igen, bara för att börja försöka gå ner i split och spagat - någonting som han förr i tiden kunnat göra utan några problem. Nu kom lilla Zihao inte ens i närheten av golvet dock, plus att lederna verkade strejka hejvilt. Nej, han var nog inte lika vig som förut, vilket på sätt och vis var synd. Kanske han kunde träna upp det igen?

Blicken glider än en gång ner mot Zihao, betraktar honom medan han försöker gå ner i split och spagat. Nittonåringen har varit i vargform i mer än två år, inte konstigt att lederna knipt ihop sig. Dock var det inte länge sedan Joshua själv gjorde det, men det är lika bra att hålla tyst om det faktumet.
"Tror du borde stretcha lite mer först innan du gör sådär." Påpekar han lätt.

Efter Zihaos lilla utbrott av rastlöshet verkade det som om dagarna flöt på utan några som helst hinder. När Joshua sedan bättrade på sig och återfick krafterna, kunde de äntligen åka in till London och börja fixa med allting som de talat om under flera veckors tid. Inte nog med det så kom datumet för bröllopet närmare och närmare. Vad kunde det vara? Kanske om några dagar? Nej, nittonåringen höll inte reda på datum. Tillställningen hade lika gärna kunnat vara planerad inför morgondagen och han hade ändå inte haft någon som helst koll. Vem visste, kanske det faktiskt var redan dagen efter? Äsch då. Som den stora jättebebis han var, klamrade Zihao sig fast vid Joshua när de vandrade nerför en av Londons mer stökiga gator. Mugglare var läskiga, för att inte tala om stora mängder med folk. Han var absolut inte bekväm med det, men det skulle inte få hindra paret från att äntligen skaffa de där omtalade tatueringarna och ringarna. Det var verkligen på tiden att de gjorde det.
”Du, när hade vi tid hos den där tatueraren? Hinner vi fixa ringarna först eller tar vi dem senare?” Undrade nittonåringen, som halvt om halvt gick och trampade den yngre på hälarna. Jösses, vilken fegis. Man skulle kunnat tro att han blivit lite modigare allt eftersom tiden passerat, men nej nej.