Life - Lupple & Medi PRS

Hon skrattade lågt och lade armarna om hans hals och höll sig nära honom.
"Du är bäst vet du det?" Hon log mot honom

Gabriel flinade och startade igång duschen. "Jag försöker vara bäst. "Viskade han roat och drog in henne i famnen när hon väl var inne i duschen.

"Och du kommer vara bästa pappan någonsin." Hon kysste honom och såg in i hans ögon och fick tårar i ansiktet.
"Men jag kan inte fatta att du ska dödas en dag. Jag trodde att vi kunde leva tills våra sista dagar."

Gabriel såg på henne och besvarade hennes kyss. Han torkade försiktigt bort hennes tårar från kinderna. "Men älskling. Gråt inte. "Viskade han och kysste bort några tårar. "Det är om många år, men alla ska ju dö. "Viskade han tyst. "Förr eller senare." La han till.

"Jag vet det men jag är så rädd att vara ensam utan dig." Hon såg upp på honom.
"Att inte känna dina armar om mig eller känna din ljuva stämma."

Gabriel såg på henne, nickade sakta. "Älskade, det behöver du inte sakna just nu. Du behöver inte ens vara rädd för det. Jag är ju precis här." Viskade han mjukt.

Hon slutade att gråta och höll sig närmare honom och suckade tungt.
"Det var skönt att höra." Hon suckade innan hon såg upp på honom.
"Förlåt att jag började gråta. Det var inte meningen."

Gabriel skakade på huvudet. "Du har inget att be om ursäkt för älskade. Jag förstår att det är jobbigt. Tro mig, jag tycker också det." Viskade han och höll henne tätt intill sig.

Hon såg på honom med händerna om hans huvud.
"Du kommer bli en bra far." Hon smekte hans kind.
"Så jag ska se vad jag kan göra idag."

Gabriel såg på henne. "Ska inte du åka in till stan med Mi?" Frågade han leendes och kysste henne mjukt.