PRS Lupple & Medi

Hon tog ringen och satte den på sig och kramade om honom.
"jag vill inte skada er. Du visste inte att jag var en och samma." Hon såg på honom och tårarna rann ner och såg upp på taket och hon suckade.
"Dorian kan du komma? Din pappa ill tala om varför jag tog av mig ringen. Jag älskar dig dummer jag blev bara upprörd." Hon såg på sin far och såg över axeln.
"Dorian de har snart vuxit klart!"

"Jag vet det kära du. Jag vet det. " Viskade han och kramade om henne mjukt.
"Jag vet nu." Sa han och pussade henne lätt på huvudet.

Dorian hörde henne klart och tydligt men han förstod inte, hur kunde hennes upprördhet på Lathan drabba honom?
Han svalde hårt och försökte samla sig innan han tog sig in genom fönstret och gick tyst ned till där dem satt.
Han stod bakom dem och studerade henne vingar, nog var de snart klara.
De var verkligen stora.

Hon såg på Dorian och reste sig och gick mot honom och tog hans hand i sin.
"Dorian kan du förlåta mig?" Hon såg på Lathan.
"Jag kan berätta. Lathan ställde till med en virvelvind på övervåningen. Jag kom upp och såg hur allt såg ut och jag antog att det var mitt fel. Han sa att jag inte borde vara här och då menade han nog hos honom. Jag blev ledsen och tog av mig ringen. Jag tänkte mig inte för min älskade." Hon såg på honom och såg ner och svalde.
"Jag är en mäktig varelse. Lathan är rädd för mig visade det sig." Hon suckade.

Dorian kände hennes hand men vände bort blicken.
Han förstod att hon inte hade tänkt men det var fortfarande väldigt sårande.
"Jag förstår inte hur Lathans ord är kopplade till min ring Willow. Jag är inte Lathan." Mumlade han sorgset men skrattade sedan till.
"Såklart han är." Sa han med ett litet flin. Det om något var ganska roligt faktiskt.

"Jag thade kännslan att jag var inte välkommen längre i er familj och det var därför hans ord kopplade min ring." Hon tog hans hand i sin och såg upp på honom.
"Jag älskar dig mer än något annat i hela världen. Du gav mig hopp och skräck och sedan oändlig kärlek. Du har räddat mig från dumma vampyrer fler gånger än jag vill minnas." Hon såg på honom.
"Förlåt mig." Hon vände sig om och hennes rygg var blossande röd.

Han svalde hårt, såg på henne.
Det var ju omöjligt och vara arg, besviken på henne speciellt länge.
" Jag förlåter dig." Sa han och kramade hennes hand mjukt, såg sedan hennes rygg när hon vände om och svalde hårt.
"Ehm älskling. Har du ont?" Frågade han i så lugn ton som han kunde uppbåda.

"Tack vi kan inte ha camping och vara sura på varandra." Hon såg sedan på honom.
"Lite hur så?" Hon vände sig och log.
"Vi ska ha så kul jag måste bara göra lite saker. Du får inte veta!" Hon pekade på Dorian och log och sprang ut för att leta rätt på Gustaf.

"Eh älskling det är nog inte så.." Började han men hon hade redan sprungit iväg.
Han bet sig lite i läppen, hon verkade ju vara i bra hälsa trots allt.
Och hon var så spänd på att få planera något utan hans vetskap att han inte riktigt kunde med sig att springa efter henne och förstöra den saken.
Han sjönk ned i soffan och drog lite med händerna över dynorna.

Gustaf hade stått i skogsbrynet och tittat på allt det som skett, när hon sprang ut så sprang han fram som varg för att möta henne.
Han ylade högt och förvandlade sig snart till människa och höll ut armarna mot henne.
"Willow." Skrattade han leendes.

Hon sprang rakt in i hans famn och log stort.
"Akta ryggrn jag har fått vingar. ser läskigt ut. På tal om läskigt." Hon såg över axeln och såg sedan på Gustaf.
"Kan du yla i natt när vi är och campar? Snälla. Jag har aldrig campat och jag tror det kan vara en bra grej till upplevelsen. " Hon såg uppspelt ut och lade huvudet på sned.

"Jag ser att du har fått vingar." Flinade han och studerade dem lite och såg sedan på henne. Skrattade lågt.
" Visst jag kan yla, på tolvslaget eller?" Flinade han retsamt och släppte taget om henne.
Syntes att hon var uppspelt. Det var otroligt roligt att se henne så, för en sådan liten grej.
Självklart skulle han hjälpa henne.