PRS Lupple & Medi

Hon såg på honom med tårar i ögonen och kunde inte förå sig att sluta. Hon reste sig och backade medan hon drog i ringen och drog av sig den och lade den på en byrå i hallen och vände sig om och sprang ner för trappan. Hon satte händerna för ansiktet och snubblade ner för trappan men trots att hon blödde lätt från händerna så sprang hon mot skogen och sjönk ner på en sten så hon inte skulle skymtas från huset.

Lathan såg efter henne, såg hur hon backade och förstod inte.
Förstod inte alls.
Fören han hörde dörren slås igen.
Skulle hon lämna dem?
Han kände oron liksom gripa tag i honom med full kraft och han försökte ta sig ned, mot hallen.
Såg ringen ligga på byrån och skakade på huvudet.
Nej nej nej.

Samma stund som Lathan öppnade dörren så stod Dorian där.
Såg sin far, såg hans blick. Hans chock och han kunde inte höra Willow i huset.
"Har du dödat henne?" Morrade han och ryckte tag i honom och flög ut genom dörren med honom i ett järngrepp.
Han kände hennes bloddoft, och ryckte åt sig närmaste pinne.
Han skulle dö.
Men Lathan var snabbare, ganska snart var det Dorian som låg långt bort, men en extrem smärta.
Han hade blivit kastad rakt in i en stor sten.
Den hade spruckit och han själv behövde läka.

Lathan blickade bara åt Dorian för nån sekund innan han följde hennes doft och fann henne på en sten.
Hennes blod lockade fram hans tänder och han skakade på huvudet. Inte nu.
"Willow, snälla. " Viskade han och greppade tag om ett träd.
"Jag menade inte. " Viskade han bedjande och såg på henne. Hans dotter.

Hennes vingar hade vuxit och hon höll händerna knuta medan hon bad på ett utdött språk. Hennes blick höjdes och hon brast ut i gråt.
"Jag gjorde som du bad mig. Jag har förlåtit." Hon reste sig upp men föll omkull av energin som slukat henne för att vingarna skulle växa. Hennes kinder var våta och händerna låg utsträckta som i hop om hjälp.

Maria såg oroligt ner mot skogen och ringde snabbt Alexander och berättade vad som hade hänt och såg sen ner.
"Kommer du?"

Lathan stirrade mot henne, såg henne ramla och fick efter mycket om och men tvinga sig fram och bära upp henne för att ta henne tillbaka till huset.
Han la henne försiktigt i en soffa och torkade hennes kinder.
"Gråt inte." Viskade han bedjande.

Dorian tog sig upp från där han låg och sträckte på sig och hörde hur det knackade.
Han rörde sig snabbt in och sjönk ned på knä framför soffan och kysste henne sakta på pannan.
"Älskling." Frågade han och smekte henne över kinden.

Hon låg helt stilla i soffan men efter fem minuter vaknade hon till och öppnade ögonen och vände på sig och kved.
"Jag hatar att ligga på rygg. Det gör ont." Hon såg på Lathan och såg sedan bort.
"Lathan jag..." Hon svalde och tog Dorians hand och höll den mot sig. Hennes skimrande blod droppade från hennes händer och hon svalde.
" Dorian Vinther Lathan Vinther ni är nu inte välommna i detta hus." Hon såg på sina händer.
"För en stund. Jag är rädd att jag gör er illa."

Dorian såg på hennes blod, liksom följde det med sin blick.
Han greppade tag om hennes hand, och förde den mot sin mun.
Utan att riktigt tänka. Men kände sedan hur han liksom drogs ut ur huset.
"Willow." Flämtade han och släppte taget och befann sig snart på utsidan vid sidan om Lathan.
"Vad har du gjort?" Sa han ilsket mot sin far och Lathan skakade på huvudet vände om och stirrade bortåt, vägrade att svara.

Hon tog sig till fönstret och såg på dem.
"Lathan gjorde mig bara upprörd. Jag förlåter honom. Men jag måste få mia händer omplåstrade. Jag älskar er båda så mycket." Hon såg på dem och visade sina händer.
"Dorian älskade var inte arg. om du ska vara arg ska du vara det på mig." Hon kände hur vingarna hade blivi stora och nu saknades bara brosket och fjädrarna.
"Dorian min älskade."

Dorian såg hennes händer, såg att hennes ring var borta och smärtan av det sårade honom otroligt mycket.
" Jag är inte arg." Sa han lågt och sjönk ned på gräsmattan och stirrade mot gräset.
"Maria kan hjälpa dig, det är inte djupa sår." Sa Lathan lågt och såg på hennes händer.

Maria kom då in med bandage och rengöringsprit.
När det var klart så såg hon på Willow.
"Älskade flicka." Hon gav henne en kyss på pannan och satte sig vid henne.
"Lathan Vinther, Dorian Vinther. Ni är nu välkomna." Willow såg på dörren och såg ner på sin hand. Ho ångrade sig att ha tagit av sig ringen och drog upp benen. Hon svalde hårt och vaggade sakta.
"kom då!"

Dorian hörde hennes ord men satt stilla ute på gräsmattan.
Varför hade hon? Han kunde inte ens avsluta meningen i sitt eget huvud.
Han slöt ögonen hårt och hörde att hon ville ha dem där inne men han kunde inte.
Han reste sig upp och tog sig upp på taket med ett enda hopp och satte sig där istället.

Lathan svalde hårt och gick in i huset, tog ringen från byrån och klev in till henne.
La ringen framför henne på bordet och såg på henne.
" Jag är ledsen att du fick se mig, förut. Det var väldigt opassande. " Sa han lågt och satte sig vid hennes sida.
"Jag är ledsen att jag sårade dig. Men såklart är jag rädd. Du är mäktigare än någon annan jag träffat. Och du blir bara mäktigare och mäktigare. Jag är inte van vid det och jag vet att du skulle kunna skada mig. Om du ville. Men jag älskar dig Willow, kom ihåg det. " Bad Lathan och såg på henne.