prs yehet & kkaebsong

När Zihao bestämmer sig för att dra sig bort en aning, känner artonåringen med ens hur värmen försvinner från kroppen en aning.
"Hmh.. silver, vitt för det simpla faktumet att det är alldeles för mycket svart, dödsätarna. Det beror på... en våning är mysigare och bättre för två personer.. annars två med tanke på alla djur jag vill ha. Kissemisse, Mimmi kommer alltid vara det bästa djuret." Svarar han en efter en.

”Så om du var tvungen att välja mellan mig och katten så hade du valt katten?” Undrade Zihao sårat och putade med underläppen. Med ett litet tjut, grävde han ner sig under täcket och rullade ännu en gång ihop sig till en liten boll. Nej, nittonårigen var inte direkt sårad, men han kunde åtminstone låtsas bara för att vara dryg och irriterande. ”Du har typ valt helt annorlunda från vad jag skulle ha valt, det bådar ju verkligen gottk”, fortsatte han tyst där han låg och blängde under täcket. Sarkasm, det var en av hans favoriter här i världen.

"Men herregud Zihao, hur kan du ens säga något sådant?" Frågar Joshua och låter blicken glida över nittonåringen som lämnar närheten för att ligga själv. Därefter drar Joshua täcket över hans ansikte och drar åt sig sin tekopp, spelar ingen roll om Zihao var seriös eller inte. "Så du skulle vänja guld, svart, två våningar och hund? Förlåt men om du tänker basera vårt förhållande på våra svar på frågor så kommer det inte gå ett jävlaste skit."

Kanske betedde sig nittonåringen riktigt barnsligt, men det spelade ingen roll. Han hade ändå inte den blekaste aning om vad det var han egentligen ville få fram.
”Det var inte så jag menade, Joshua”, muttrade Zihao och kikade över kanten på täcket med smala ögon. ”Och nej, jag vill hellre bara ha en våning eftersom att det blir mysigare”, knotade han sedan och drog täcket över huvudet igen. Bra, nu var artonåringen arg på honom igen. Hur lyckades de ens?

Joshua sätter sig upp med blicken fäst på nittonåringen, innan han drar täcket bort från Zihaos ansikte.
"Vad menade du då?" Frågar han med rynkade ögonbryn och kravlar dig över den äldre, för att lägga sig raklång över honom. "Tror du att det finns något bra hus med bara en våning vid en sjö?"

”Jag vet inte vad jag menade, okej?” Mumlade han och vek undan med blicken. Vid Joshuas nästa fråga höjde han dock de mörka ögonen och betraktade artonåringen. ”Hm, vi får väl kolla runt lite och se..det måste ju inte vara perfekt när vi hittar det, eller? Det jag menar är att vi kan fixa till det och sätta vår egen prägel på det..” Zihao tystnade och ryckte lite på axlarna. ”Eller vad tycker du? Pengar behöver vi i alla fall inte oroa oss över, har en pappa som mer än gärna hjälper till med allt ekonomiskt.”

Med en lätt suck lutar Joshua sin haka mot nittonåringens bröstkorg.
"Jag antar det, du vet vilken perfektionist jag är. Kommer inte kunna andas med massa flyttlådor." Påpekar han med en liten nick. "Är det verkligen rätt att låna av din pappa? Hus är väldigt dyra. Vi har inga får ta jobb direkt."

De mörka ögonen letade sig mot fönstret och nittonåringen började löst gnaga sig själv i underläppen.
”Alltså jag kommer aldrig att lyckas få något jobb på typ femhundra år, så det är nog vårt enda alternativ just nu”, förklarade Zihao och kände sig med ens värdelös igen. Han skulle aldrig lyckas få något jobb, aldrig kunna delta i att skapa en stabil ekonomi eller någonting. Det bästa han skulle kunna åstadkomma var möjligen ved till brasan och en vas med blommor att ha på köksbordet.

"Säg inte så Zihao." Påpekar Joshua och målar små mönster över nittonåringens bröstkorg, med blicken fäst på den äldre. "Efter kriget ska vi se till att du hittar något du vill studera till. Du får studiebidrag, och du kommer definitivt få ett jobb om du vill ha det." Med ett leende strykandes över läpparna lämnar han en puss på Zihaos kind. "Men vi kanske kan låna av din pappa.. och betala av det när vi kan? Det kommer att lösa sig."

”Joshua, jag älskar dig så jävla mycket och att du är positiv om just sådana saker värmer verkligen mitt hjärta men..du vet mycket väl att jag aldrig, aldrig, kommer att kunna få ett jobb”, sade Zihao och skakade lite på huvudet med ett snett leende på läpparna. ”Det är inte det att jag inte tror på mig själv, för jag vet att det finns en massa grejer jag är väldigt bra på. Däremot skulle ingen vettig männsika med ett sinne för affärer antsälla en varulv. Tyvärr”, mumlade han tyst därefter och sänkte blicken.