Förändrad värld Lupple & Medi

"Jag ber så mycket om ursäkt sir. Jag vet att det är fel."

En bil körde in på tomten. genom alén och stannade nedanför trapporna.
En man, en annan man öppnade dörren och bugade sig.

Dorian hörde bilen, såsom de alla andra. Han drack upp sitt blod och sträckte lite på sig. "Lucifer?" Sa han frågande. Vart var han just nu?

Lathan snurrade på sitt glas. "Vi väntar." Sa han tydligt på latin till dem alla. De kunde inte spela sina kort ännu. Allan behövde lägga sin hand först.

Allan satt kvar en stund i bilen. Försökte samla sig men klev snart ut och studerade huset. Han kände av fem mänskliga. Varav två var hans. Han harklade sig och tittade mot det rummet han antog människorna var i. "Dorian Vinther. Du har tre saker som är mina. Ge tillbaka dem så slipper detta bli blodigt." Sa han, samlat. Kallt.

"Ja jag är här." Lucifer kom och såg på sin familj och höll sig för skratt.
"Hör ni något?" Frågade han och lade huvudet på sned.

Halo satt på sängkanten med en bok hon hittat. Läste medan hon då och då såg på dörren.

Dorian såg på Lucifer med ett flin. Han var så elak just nu. Dorian älskade det. "Nej kära farfar. Ingenting. Berätta den där fantastiska historian om förintelsen igen." Log Dorian och lutade sig mot väggen. Så han tydligt syntes i fönstret.

Allan såg mot fönstret. Han kände ilskan växa. Men han försökte samla sig. Han behövde vara klartänkt och nog var han nyfiken på vilken berättelse Dorian syftade på.

Lucifer slog sig ner på en stol och tog emot en mugg. Log mot Dorian.
"Tack käraste barnbarn." Han drack några klunkar och skrattade.
"Ja du det var inte så roligt för många. Tänk dig att det är snart hundra år det var. Tänka dig. De där hemska lägren där miljoner människor miste livet. Ja det är en tragedi." Han lade handen på pannan.
"Men jag tyckte mig höra en bil.... Väntar ni någon?"

Dorian nickade sakta. "Tragedi.." Sa han avvaktande. "Är det sant att de gjorde experiment? Det finns så mycket hörsägen kring förintelsen." Sa han lugnt för att sedan skaka på huvudet. "Ingen av vikt, vad jag vet." Sa han leendes.

Allan förstod på någon nivå att de försökte förminska honom, få honom att tappa behärskningen. Men han kunde inte riktigt tolerera deras sätt att prata om den tiden. Eller honom. Han var visst någon viktig. Med bestämda steg gick han fram till dörren och bankade på den.

Rafael studerade Dorian och Lucifer noggrant. De var hänsynslösa. Det var inte konstigt att denna familj var stark. Han tyckte att deras mål var värdefullt men han uppskattade inte vägen dit. Inte alls.

"Oja. De gjorde fasansfull experiment på barn. Tvillingar var något de älskade." Han drack och nickade sedan.
"De försökte ändra någons ögonfärg. Dödade för att sedan försöka få liv i denne genom sy fast personen med en annan." Han svalde och nickade.
"Piskningar, sexuelle övergrepp fanns med." Sa han och såg mot fönstret och bytte till ett språk som han visste Allan inte kunde.
"Ska vi öppna fönstret så vi kan prata med honom?"


Theodore såg på sin bror. Skakade sedan på huvudet.
"Broder..."

Dorian skakade på huvudet. "Det är verkligen hemskt. Tänka sig att överleva allt det där. Det fanns ju överlevare. Hur kan man hantera en sådan sak?" Sa han fundersamt för att sedan skifta språk även han. "Jag antar det, så han inte gör något alldeles för drastiskt." Sa Dorian och Lathan nickade instämmande. "Jag öppnar." Sa Lathan på samma språk och gick tvärs genom rummet för att öppna ett litet köksfönster.

Rafael mötte sin brors blick. Sa ingenting utan satte sig bara tyst på en stol.

"Sen kan vi öppna... nej föraren är människa." Lucifer såg ut och log.
"Nämen där har vi ju dig Allan. Mitt käraste... vad blir det? Barnbarnbarns barn?" Sa han medan han räknade på handen.
"Du är väl fem generationer från mog? Vad kan jag hjälpa dig med då?" Han log sött mot honom.

Allan hade tagit sig till köksfönstret, lite för snabbt och såg Lucifer framför sig. Han såg Dorian, La Cour bröderna och Lathan. Att poängtera deras släktskap var underligt. "Har ingen släkt." Sa han sammanbitet. "Ge mig det som är mitt." Sa han enkelt. Lite mer samlat igen. "Ditt kära barnbarn är en tjuv." Sa han irriterat och såg ilsket på Dorian.

Dorian flinade lite. "Jag kunde inte låta bli farfar. Pojken är ju så god." Sa han leendes. Han hade inte rört Jimmy på något sätt men han såg Allans ilska kring det han sa.