PRS Lupple & Medi

(franz är en av vampyrerna som kom på balen. han var lite udda men han hade ett förhållande med en av hennes förra liv.)

Hon stängde av samalet och sjönk ner på en bänk och satte händerna för ansiktet.

"Älskade kommer hon att må bra? Hon kommer att minnas. Kommer hon att förgöra oss? Är det ni trodde skulle hända förut?"

(åh han, eh visst- ska han bara vara där på besök eller liksom? )

Lathan svalde hårt och skakade på huvudet.
"Om hon skulle förgöra någon är det mig. Det är mig hon hatar." Sa han lågt och vände bort blicken.
" Jag har ingen aning om vad som kommer hända." Sa han kallt och tog sig in till sitt kontor med snabba steg.

(hon ringer honom för att prata)

Maria tog hans händer.
"Det är Willow vi pratar om älskade. Hon är så förlåtande. Visst hon kan hata dig men om du frågar henne vem som ska leda henne till Dorian så kommer hon att säga dig och Alexander. Hon älskar att vara en del av våran familj och snälla försök att inte oroa dig." Hon gick efter.
"Älskade Lathan."

Franz satt i sitt hem, vid sitt bord med en tekopp i handen som hade blod i sig.
Han satt och nynnade för sig själv och när telefonen ringde så tänkte han först inte svara.
Denna tid var tedags. Inget annat. Men då han såg vem det var som ringde så harklade han sig för att svara.
"Franz som talar." Svarade han med en klingande röst.

Lathan satte sig trött på skrivbordet och stirrade ut genom fönstret, hörde henne.
Kände hennes närhet.
" Du vet inte vad jag har gjort mot henne. Jag har dödat henne så många gånger." Sa han tyst.
" Det är därför jag är starkare än Alexander trots att vi har samma ålder, han har inte tömt henne om och om igen. " Sa han lågt och drog med fingrarna över bänkskivan.
"Jag borde inte ens vara här." Sa han tyst.
"I närheten av mig är hon i fara. Så enkelt är det. " Fortsatte han och snurrade på sin ring några varv.

"Det är Willow. Jag minns dig.... Jag menar att jag mins dig när jag var din." Hon bet sig i läppen.
"Eller jag minns inte allt och det är därför jag vill tala med dig." Hon satte sig ner och drog upp benen.


"De må så vara men du älksar henne som en dotter nu inte sant?" Maria kom fram och smekte hans kind.
"Jag är lika gammal som du älskade och jag älskar dig ovavsett. Vi visste inte bättre. Snälla Lathan försök att släppa det förgångna och se istället framåt. Se mot deras bröllop. Eller mot julen? Hon är ett ljus i våra liv." Hon lade armarna om honom.
"Hon är aldrig i fara. Hon har Dorian och ni är hon så kraftfull att jag känner mig underlägsen. Jag har även druckit från några mirakelbarn älskade."

Franz stirrade tomt ut mot trädgården när hon talade, förstod inte alls hennes ord.
" När du var min? Willow du har aldrig varit min." Sa han lågt.
Förvirrad.
"Mår du verkligen bra? Är Dorian där?" Frågade han och oron hördes i hans röst.

Lathan lutade huvudet mot hennes axel och slöt ögonen.
" Det är svårt att tänka framåt när jag vet att en ängel är i rummet bredvid. Du har läst om hämnande änglar? Det är en kraft utan dess like. "Viskade han.
"Samma dag som hon minns allting skulle hon lika gärna kunna bränna allt till grunden. Hon har all rätt att vara arg min kära. Det finns för mycket mellan oss, för mycket historia. " Sa han lågt, sorgset.

"Jag minns dig Franz." Hennes röst hade förändrats. En mjukare mer melodsk röst.
"Det är jag Hana." Det blev tyst och Willow suckade.
"Jag minns när jag var Hana."

"Men hon kommer inte det. Hon är en förlåtande själ och du vet det." Hon smekte hans lind.
"Hon kommer bli förkrossad om hon blir ensam. Hon älskar Dorian för mycket. Hon älskar oss alla på sitt vis." Hon tog hans hand.
"Lathan älskade. Fråga henne om du är osäker. Hon är ärlig och...." Hon stannade upp.
"Om hon verkligen hatade dig skulle du inte vara på dit kontor. Du skulle vara tvungen att lämna huset. å du ser hon älskar dig som en far fortfarande."

Franz hörde rösten och i samma stund som han rest sig i sin iver så vältes både stolen och bordet.
"Hana." Andades han och försökte greppa tag om något för att inte låta chocken överta honom.
"Åh kära Hana. " Viskade han, han hörde det hon sa. Att hon mindes.
Han förstod inte. Den där rösten hade han saknat i snart tusen år.
Och det var det enda han kunde tänka på.


Lathan suckade lågt. Skakade lite på huvudet.
"Hon borde inte. Jag är ett monster med en väldig förmåga att förklä mig till annat." Sa han och reste sig upp och gick bort från henne.
Drog med händerna över bokhyllorna och lät dem falla mot golvet med dunsar och brak.
Även tavlorna föll till golvet, han såg dem spräckas mot golvet.
" Det är en lögn. Jag är." Morrade han argt men kunde inte förmå sig att avsluta meningen.

Hon hoppade till och såg upp.
"Kan jag ringa dig sen?" Hon lade på och sprang snabbt upp och öppnade Lathans kontor utan att knacka och såg på honom och tårarna rann ner.
""Är du arg pappa? Är du rädd för mig?" Hon såg sorgset på honom.
"Pappa jag vet vad som har hänt men det var förr. Jag skulle vandrat lika länge som Lucifer om de inte dödat mig. Pappa snälla jag är inte arg. " Hon började att gråta och föll ner på knä.

Lathan stod bland bokhyllorna på andra sidan och kastade ut böcker.
Rev sönder några och sa lösryckta ord på alla möjliga språk när dörren öppnades så morrade han bara och slängde en iskall, nästan ondskefull blick åt det hållet.
Vem störde honom nu?
Men så såg han Willow, såg hennes tårar och han liksom smälte lite.
Willow.
"Du borde inte vara här." Var det enda han fick fram, detta var oerhört pinsamt.
Att bete sig på detta viset.
Han såg sig omkring i kontoret, det var förstört.
Helt förstört.
Han tvingade sig att vända blicken mot Willow och visste att han borde göra något, hjälpa henne. Trösta henne men han stod som förstenad.
"Gråt inte snälla Willow." Bad han och försökte lite desperat fixa sin slips, för att på nått sätt behålla fattningen.