prs yehet & kkaebsong

Jo, mycket riktigt kanske de är lite för närgångna när dörren står öppen, vem som helst kan stiga in utan tanken att knacka är ett måste. Det är definitivt en positiv aspekt med att flytta så fort de får tillgång till de pengarna och det hus de vill ha. De behöver inte oroa sig över att någon bror, eller mamma kommer instigandes. Dock trycker Joshua bort alla dessa tankar, då de helt enkelt förstör stunden, och låter sina fingrar glida upp mot de starka axlarna istället medan läpparna rör sig mot Zihaos. Hur länge sedan var det de kysste varandra? Sen igår... ändå känns det som en evighet.

Som på beställning började Zihaos händer leta sig ner längsmed artonåringens rygg. Precis som vanligt börjad naglarna skrapa i tyget på tröjan utan att nittonåringen direkt lade någon tanke på det. Åtmsintone inte innan tyget började gå sönder på grund av hans slitande.
”Du, antingen tar du av dig tröjan eller så sliter jag sönder den, det är ditt val”, mumlade han och fäste den ostadiga blicken på Joshua. ”Alltså det kommer sluta med att du inte har någon tröja oavsett så..”

Joshua kan inte undgå att skratta till åt den äldres ord, och drar tröjan över huvudet på sig själv.
"Tror det är bäst om vi håller mina tröjors tyg borta från dig." påpekar han lätt roat, medan fingrarna stryker sig över de starka axlarna. Därefter drar han nittonåringen intill sig och låter deras läppar mötas än en gång, Game of thrones fortfarande spelandes bakom dem.

”Mhm, annars kanske Det slutar med att ingen av oss har några kläder”, mumlade Zihao med ett snett leende dansandes över de smala läpparna. Jösses, kunde läppar verkligen kopplas samman bättre än deras respektive? Nja, det var faktiskt tveksamt. Hur klyschigt och fånigt det än lät, så kändes det som om de verkligen var gjorda för varandra, att de verkligen var en match made in heaven. Det var verkligen inte omöjligt att det faktiskt var så, åtmsintone inte under stunder som dessa. De stunder när nittonåringen kände sig fullkomligt euforisk utan några negativa tankar spökandes i huvudet. Underbart.

Med ett lätt litet skratt låter Joshua glida ner mot slutet av tröjan nittonåringen har på sig.
"Tycker att det ska vara rättvist..." mumlar han mellan kyssarna och höjer tröjan mot Zihaos armar för att dra av den från hans kropp. "Upp med armarna."

Nittonåringen rynkade på näsan men höjde trots drt armarna över huvudet.
”Tycker inte direkt att det tillför något när jag inte har någon tröja eftersom det enda alla fokuserar på är det dumma ärret”, knotade Zihao och slingrade armarna tightare runt artonåringen, samtidigt som läpparna sökte sig mot den yngres ena mungipa. ”Jag är inte alls lika attraktiv som du är, det är fan orättvist”, fortsatte han buttert och bet tag i Joshuas underläpp.

"Skämtar du med mig?" frågar Joshua med höjda ögonbryn åt den äldres ord, vet han hur väldigt fel han har? "Zihao, det är inte det jag fokuserar på alls. Jag menar.. fokuserar du endast på dessa?" frågar artonåringen och stryker med fingrarna över sina sår över bröstkorgen, innan han försvinner in i kyssen igen, och Zihao som biter löst i hans underläpp. "Du har så väldigt fel, du är den attraktivaste personen jag mött.."

”Det kanske inte är det enda som du tänker på, men det är det enda som jag själv kan tänka på. Och jag är inte attraktiv för fem öre”, tillade Zihao i slutet av meningen och fortsatte gnaga på den fylliga underläppen. Snart skulle väl det hela sluta med att han råkade slita av den och sluka den. ”Du däremot, du är ta mig fan den mest attraktiva, vackraste männsikan jag någonsin stött på..hur lyckas du ens vara så perfekt, det borde vara olagligt”, knotade nittonåringen därefter.

Med ett svagt leende stryker Joshua händerna över de röda lockarna och ner över nittonåringens axlar.
"Jag tänker bara på mina också.." Försäkrar han sanningsenligt och pressar sina läppar mot den äldres. "Hmh.. och du är den mest attraktiva, vackraste människan jag någonsin stött på. Underligt hur olika vi tycker " mumlar Joshua och lämnar än en gång en lång kyss mot Zihaos läppar.

De var verkligen hur fåniga som helst, två ungdomar med alldeles för många känslor för att de någonsin skulle kunna uttrycka dem fullständigt. Eller, rättare sagt - två ungdomar proppfulla med hormoner som inte direkt gjorde det lättare för dem att hålla något som helst avstånd från varandra.
”Ja, vi tycker extremt olika om så många saker”, viskade Zihao och tillät sig själv att förloras i kyssen en kort stund. Sedan lutade han sig lite tillbaka igen med lätt rynkade ögonbryn. ”Guld eller silver? Svart eller vitt? En våning eller två? Katt eller hund?” Japp, där kom alla frågor som nittonåringen gått och hållit på.