prs yehet & kkaebsong

Ett leende börjar sprida sig över de fylliga läpparna, jo Joshua är väldigt lättad över att nittonåringens huvud inte är fylld med nedvärderande tankar nu.
"Jag älskar dig mest, det vet du mycket väl." protesterar artonåringen och lämnar en puss på den äldres kindben. "Jag håller med att dina pussar är bättre än alla andras, förutom mina." lägger Joshua till med ett finurligt leende innan han börjar äta av sin varma kvällsmat.

Nittonåringen höjde på ett ögonbryn och fortsatte skyffla in mat i munnen.
”Äsch, nu snackar du bara skit..du vet att jag älskar dig mer”, sade han halvt kvävt, innan han slutligen svalde maten. ”Och den enda anledningen till att jag kan hålla med om det där är för at jag inte direkt kan pussa mig själv i ansiktet, eller hur?” Fortsatte Zihao och sköt ut hakan en aning så att han såg sådär nedrans stöddig ut - vilket han förvisso var. ”Det har som du kallar för game of thrones förresten..det är typ sinnesjukt!”

Med ett leende strykandes över läpparna nickar Joshua nöjt, ja han är en riktigt bra pussare. Punkt slut.
"Det är du som snackar en massa skit Zihao, jag älskar dig helt klart mer." påpekar artonåringen och skyfflar lite mer mat in i munnen, nom nom nom. "Jo... det har du nog rätt i, vi båda är bäst på att pussas." Jösses vilket löjligt samtalsämne egentligen, men gosigt. "Mm, sinnessjukt är det, men också riktigt bra!"

”Riktigt bra? Slår vad om att det kommer hända så många sjuka grejer att jag inte kommer våga sova om nätterna”, utbrast Zihao och bet sig löst i underläppen. Och han som var så förbaskat lättpåverkad också, skulle säkert inte få sig en blund förns hela serien vad över. ”Och du, jag älskar dig mer, har liksom två röster här”, påpekade nittonåringen med ett finurligt leende och placerade ätpinnarna vid kanten av tallriken för att därefter hålla upp båda händerna, varav den ena börjat knäckas och usch och fy. ”Slå den du!”

"Nejdå Zihao, vi kommer ju se den tillsammans!" påpekar Joshua och puffar upp sina kinder något ytterligare, så läskig kan den ju faktiskt inte vara. Eller hur? "Det har jag också, min hjärna, och mitt hjärta." skjuter artonåringen tillbaka och pekar lite mot sin tinning, innan ansiktsuttrycket blir till ett stort frågetecken. "Vadå slå den?"

”Det räknas inte”, protesterade nittonåringen och drog en klobeklädd hand utmed en av Joshuas puffiga kinder medan den andra var helt normal och blek som vanligt. Väldigt underligt, men någon slags sjuk kontroll måste han ju haft innerst inne. ”Isåfall har jag typ hundra röster om vi räknar på det sättet.” Zihao lipade mot artonåringen och återgick till att skyffla i sig mat. ”Förstår mig inte rikrigt på serien..varför bråkar de ens överhuvudtaget? För att alla vill leda landet eller va?”

"Nu tycker jag att du är väldigt orättvis, jag hade också haft hungra röster, mer." protesterar Joshua och ställer undan sin bricka med mat innan han kravlar fast över nittonåringen med blicken på teven. "Följ med! Om man inte förstår början kommer man aldrig förstå resten av serien."

Zihao putade med underläppen och började pilla med de vassa naglarna med en butter min.
”Jag är ändå för seg för att hinna med”, knotade han och föll tillbaka mot kuddarna med en baozi i munnen. ”Du vet att jag är långsam”, fortsatte han surt och tuggade förstrött på den mjuka bullen i ett försök att nå fyllningen. Jo, trots att han var nitton hela år, snart tjugo, så var nittonåringen extremt långsam ibland. Inte log med att han hade svårt med språket redan från början, nu hade han även levt helt ensam i två år vilket inte direkt hjälpt.

Liggandes på mage ser Joshua bak mot nittonåringen, petar lite på hans bröstkorg med tån innan blicken glider tillbaka mot teven. Jo, mycket riktigt. Han ligger tvärs över Zihao, med ansiktet lutat mot sina händer vid den äldres fötter, medan hans egna ben ligger närmre Zihao. En väldigt dålig position när man har lika ont som en viss Joshua, men det struntar han i.
"Du är inte seg," påpekar Joshua med blicken fäst på det som händer i serien. "Vi har haft för oss en hel del annat medan vi kollat på den, det är inte konstigt att vi inte riktigt hänger med."

”Slår vad om att du vet precis vad som händer, du vågar bara inte säga det eftersom du är rädd att jag ska börja klanka ner på mig själv”, muttrade Zihao och fäste de mörka ögonen på Joshuas fötter. Herregud, det var ju som om han bad om att bli kittlad. Nittonåringen lade ifrån sig baozin på tallriken han ställt tillbaka på brickan för att därefter söta naglarna i en av fötterna med glittrande ögon. Egentligen borde han väl låta den yngre rader lugnt så att såren inte rispades upp..men ingen hade väl dött av att bli kittlad under fötterna?