De utvalda

Ethan tog sig upp på fötter en bit från stupet och kramade henne hårt. "Din idiot" upprepade han men lät nu öm. "Du får aldrig göra så igen".

Eletha slog armarna om honom, "Förlåt." sa hon darrande, mer kunde hon inte säga försen tårarna började rinna.

Ethan kände tårar i sina egna ögon. "Jag förlåter dig...". Han kramade henne hårdare. "Jag älskar dig så mycket".

Eletha darrade, "Jag menade det inte. Eller jag gjorde det." sa hon ville inte leva, men ändå för Ethans skull, för Simon, "Älskar dig." sa hon mjukt.

Ethans släppte henne tillslut och la armen om hennes axel och började gå mot slottet. "Jag förstår om du vill ta ditt liv" mumlade han. "Men snälla...gör det inte...Vi har chanser att komma härifrån än".

"Har vi?" frågar hon, hon hade inte märkt något sådant. Det var väl därför hon velat dö hon hade inte sett något slut på det och då var det enklare att dö.

"Ja dummer, kommer du inte ihåg din ide?". Ethan såg slottet igen. "Att samla alla särlingar...Tillsammans är vi starka".

"Det är omöjligt." sa Eletha det kändes så att allt var hopplöst och det inte skulle gå, nej aldrig.

"Nej, allting är möjligt bara man försöker". Ethan kysste hennes huvud och kände sig faktiskt fylld med hopp.

"Kanske." sa Eletha tvivlande och lutade sig lätt mot honom då de gick mot slottet.