prs yehet & kkaebsong

"Zihao," börjar Joshua som blivit aningen chockad över den äldres ord. Försvarat? Nej, det är verkligen inte det han försökt göra. "Nej, det är verkligen inte okej, det är ju bara falskt." händerna glider upp mot de lena kinderna och tummarna stryker bort de våta tårarna. "Sluta, det är inte alls ditt fel. Din bror sa något väldigt elakt, och osant. Du kan inte döma dig själv för det, det spelar ingen roll om du är den du är för att du vill det eller ej, du är otrolig oavsett. Även om du är en varulv, så är du perfekt. Dock förstår jag att varulv aspekten inte alltid anses som perfekt, särskilt inte i dina egna ögon, men det är verkligen inte ditt fel att det hänt dig. Och det är inte heller ditt fel vad som händer när du skiftar, eller när du tappar kontrollen. Det är ju varulven, du är helt perfekt, och din bror vet ju det han också."

”Inte enligt Yaosu. Nej, enligt honom är jag en irriterande liten loppa som göra allting han kan för att störa honom. Min pappa skäms över mig, men vågar inte erkänna det. Min mamma tycker att jag är vidrig..jag har spridit skam över hela min släkt..” snyftade Zihao och gömde ansiktet i händerna med ett frustrerat läte. ”Jag slår vad om att ingen i det här huset vill ha mig här förutom du..om inte du nu också har ljugit för mig? Har du det? Vill ni alla egentligen bara bli av med mig?” Nej, nu yrade nittonårigen bara en massa dumheter utan att tänka sig för. Däremot var det precis så det kändes den största delen av tiden. ”Och du, det finns inte två olika sidor i mig. Allting är bara hundra procent jag och därmed är det bara jag och ingen annan som förstör och förstör och förstör.”

"Men herrejösses, Zihao. Kommer du ihåg vad vi lovade varandra? Inga fler nedvärderande tankar om oss själva, vi båda två måste verkligen börja jobba på det." utbrister Joshua och skakar på huvudet, för att sedan dra nittonåringens händer till sig, så att han inte kan gömma ansiktet i dem. "Yaosu älskar dig, din pappa älskar dig, din mamma älskar dig, även om hon har alldeles för många demoner för att själv kunna förstå det. Att din bror tycker att du är irriterad, det är bara så syskon fungerar." Försäkrar artonåringen och ser Zihao skarpt i ögonen. "Allting är inte hundra procent du, inte när du blivit biten av en varulv, och där med ibland förlorar kontrollen. Du kan inte döma dig själv för det, det är verkligen, verkligen inte ditt fel något utav det."

”Men det är mitt fel, eftersom det är jag, eller hur?” Protesterade Zihao och skakade på huvudet med ett bittert leende valsandes över de smala läpparna. ”Det spelar ingen roll att jag blev biten, den här jävla förbannelsen har säkert funnits inom mig sedan jag föddes..har alltid varit impulsiv och haft kontroll problem, det är ingenting nytt för mig. Den enda skillnaden från då och nu är att det bara blir farligare för alla runt omkring mig om jag tappar kontrollen”, fortsatte han lätt panikartat och stirrade ner på deras händer. ”Farligt för precis alla utom mig själv, om nu inte Yaosu hinner döda mig innan dess. Slår vad om att han inte skulle tveka en sekund.”

Joshua stirrar tvärt på den äldre innan han reser sig upp från sängen, bryr sig inte ett endaste dugg om det gör ont som i helskotta.
"Lyssnar du på dig själv överhuvudtaget nu Zihao? Omgivning och samhället formar en människa, du formar inte dig själv. Du har fått aspekter från din mor, din pappa, dina bröder, dina vänner. Du kan inte döma dig själv för det, det är ingen jävla förbannelse, du blev biten, av en annan varulv. Du hade ingenting att säga om det, vilket gör livet riktigt orättvist, men du kan inte döma dig själv för det." nej, Joshua börjar bli allt mer frustrerad av nittonåringens ord, för de nedvärderande tankarna får både honom och Zihao att må skit bägge två. "Som jag sa Yaosu älskar dig, han skulle aldrig, aldrig ens få tanken att döda dig, förstår inte du själv det? Vi alla älskar dig, så förbaskat mycket. Och precis som du sa när jag mådde dåligt och tryckte ner mig själv, och det gjorde sjukt ont hos dig också, så gör det hemskt ont när du nedvärderar dig själv. För precis som du sa, så var inget jag tänkte rätt, allt pågick bara inuti mitt huvud. Precis som det gör hos dig, nu."

Det var klart att Zihao insåg att allt det som Joshua sa var rätt, men ändå kunde han inte komma över det faktum att han var som en slags tidsbomb som bara låg och väntade på att sprängas. Och vad skulle hända när den gjorde det? Skulle han råka göra illa någon han älskade? Skulle de behöva göra illa honom själv för att få stop på honom? Med en kvävd snyftning grävde nittonåringen ner sig under täcket och rullade ihop sig så gott han kunde. Dumma, dumma tankar. De skulle alltid förstöra på ett sätt eller ett annat.
”Förlåt”, viskade han och stirrade på sina händer genom det dunkla ljudet under täcket. ”Jag vet att du har rätt, men rädsla gör konstiga saker med männiksor ibland”, fortsatte han och torkade bort tårarna. ”Jag är rädd, Joshua. Rädd för att inte veta vad som kommee hända i framtiden. Rädd för att jag kanske ska göra någon av er illa eller att någon annan ska göra det..allting är bara kaos i min hjärna just nu, okej?”

"Okej," viskar Joshua med ett magert leende, innan han lägger sig ner bredvid nittonåringen och slingrar en arm om honom. "Allt du måste förstå, är att ingen av oss tänker så om dig, vi älskar dig. Det är helt okej att vara rädd, särskilt i din position, men vi älskar dig oavsett." försäkrar artonåringen sanningsenligt och lägger fingrarna under Zihaos haka, för att sedan föra ansiktet uppåt så att de kan se varandra i ögonen. "Vill du ha lite att äta? Jag börjar faktiskt också att bli utsvulten."

”Ja, det vill jag”, mumlade Zihao och hasade sig upp i sittande ställning. ”Förlåt, jag vet att jag tänker helt fel..men ibland är det inte så lätt, vilket du om någon borde förstå”, fortsatte han och räckte tallriken med den vegetariska maten mot Joshua för att därefter stäcka sig efter sin egen tallrik. Två baozi, en hög med ris och en massa fisk i chiliolja - mums. Nittonåringen sneglade skamset mot den yngre oxh pressade fram ett blekt leende. ”Jag älskar dig, glöm aldrig det. Har nog alltid gjort det och kommer alltid göra det..”

"Zihao, det är inget du behöver ursäkta över, tankar är väldigt svåra att styra över." ler Joshua och lutar huvudet mot den äldres axel medan han sätter på teven. "Försök att glömma bort det okej? Om inte Game of thrones, te och mat hjälper det, så får vi ta att meditera du och jag." Jo, kanske de båda skulle behöva det om serien och maten inte kan lugna ner dem lite grann. Med ett genuint leende stryker Joshua tummen över nittonåringens kind, noterar det bleka leendet. "Jag älskar dig också, förbaskat mycket, ska du veta."

”Du vet stt jag älskar dig ännu mer va?” Påpekade Zihao och började tugga på en bit fisk som var helt dränkt i chiliolja. ”Jag älskar dig mer än någon annan kan älska någonting så det så”, konstaterade han sedan med ett flin och slängde en arm omkring Joshua för att därefter lämna en stor, sliskig puss på en av de puffiga kinderna. ”Och mina pussar är de bästa, erkänn.” Ett litet skratt undslapp nittonåringen och han började långsamt plocka upp en liten portion med ris och fisk med pinnarna. Snabbt stoppade han in dem i munnen och tuggade fundersamt.