prs yehet & kkaebsong

Ms Lewis låter blicken glida mellan de två äldsta bröderna av Xie syskonen, och skakar lite på huvudet åt deras beteende.
"Har jag missat någonting? Varför tjafsar ni?" frågar hon som den nyfikna mor hon är, bryr sig inte om att det kanske är Zihaos och Yaosus ensak. Hon har trots allt två egna tonårssöner, som konstigt nog nästintill aldrig bråkar med varandra Äsch, det är bättre att de reder ut sina irritationer än att gå och lägga sig med dem i huvudet.

När Ms Lewis talade, riktades alla fyra ögon mot henne. Broderns var inte vana vid att någon brydde sig om att de bråkade med varandra, vilket resulterade i en viss förvirring.
”Han har på sig mina kläder”, muttrade Yaosu tjurigt och lade armarna i kors över bröstet.
”Jaha, men du brukar använda mina kläder ibland så du ska inte säga något!” Utbrast Zihao och ställde ner brickan på en av köksbänkarna med en smäll. ”Vill du slåss eller? Sluta bete dig som en femåring, du är två år äldre än mig.” Herrejösses vilket fånigt gräl. Suck.

Med en lätt liten suck lutar Ms Lewis kinden mot sin handflata och skakar roat på huvudet åt dem.
"Kan du inte dela med dig av kläderna?" frågar hon och höjer blicken mot Zihao som kommit med förslaget att slåss. Tillskillnad från hennes egna söner verkar de två verkligen inte vara pacifister. "Jag tror säkert att Zihao skulle ha använt sina egna kläder om han kunnat, många ut av dem är sönder vilket inte han kan kontrollera. Sen tror jag faktiskt bara att ni blir ännu argare på varandra om ni börjar slåss, Zihao."

”Vadå inte kontrollera det? Den här idioten har hur jävla mycket kontroll som helst, han vill bara ha en ursäkt till att förstöra för mig”, protesterade Yaosu, som helt tappat tråden verkade det som. Zihao hade ju absolut ingen kontroll över någonting i sitt liv, så vart brodern fått det där ifrån hade han ingen aning om.
”Han slog ju mig igår, så är det inte bara rättvist att jag får slå honom idag? På så sätt blir vi nästan kvitt”, föreslog nittonåringen och kavlade upp ärmarna på tröjan. Bra logik där, eller inte..

"Yaosu" börjar Ms Lewis med en lätt suck, båda ungdomarna verkar ha förlorat logiken under samtalet. Dock kan hon inte döma dem, de sitter trots allt i en rätt svår situation. "Om Zihao skulle ha kunnat kontrollera sig, så skulle han ha skiftat för länge sedan, han bestämmer inte när kläderna går sönder, och han har inte hellre bett om att vara varulv." förklarar hon sanningsenlig, medan blicken glider från tjugoettåringen till den yngre brodern. "Nej, om vi skulle använda den logiken i vardagen Zihao, så skulle det vara krig oavbrutet."

Zihao putade med underläppen och plockade upp brickan igen, så pass hastigt att lite te skvimpade över kanten på båda muggarna.
”Nåja, men det är ändå orättvist”, knotade nittonåringen och betraktade brickan med rynkade ögonbryn. ”Och du har så jävla rätt, bad aldrig om att bli biten..tänk på det nästa gång, Yaosu”, muttrade han och marscherade ut från köket med glansiga ögon. Usch, han var verkligen lättpåverkad. ”Tack på förhand för maten förresten, Ms Lewis”, ropade han därefter över axeln innan han tassade upp för trappan.

Ms Lewis nickar instämmande, jo, det var fel av Yaosu att tänka på det viset.
"Tänk på det nästa gång, då mår ni båda mycket bättre av det." säger hon till den äldsta Xie brodern med ett svagt leende, innan hon följer Zihao med blicken när han tar med maten upp till hennes son. "Ingenting att tacka för." försäkrar hon sanningsenligt.
Joshua kikar upp från täcket när han hör stegen närma sig mot dörren, och när Zihao dyker upp i dörröppningen med glansiga ögon, blir han med ens mer orolig.
"Vad har hänt?"

”Yaosu hände”, morrade nittonåringen och ställde ner brickan på nattduksbordet, aningen för hårt. ”Han är världens största idiot..blir så jävla förbannad på honom ibland”, fortsatte han och föll tillbaka mot den mjuka madrassen med en suck. Långsamt vände Zihao blicken mot Joshua för att nästan genast vända bort den igen. Förbaskade tårkanaler, de skulle alltid låta tårarna tränga fram hur mycket han än försökte att hålla dem borta. Varför grät han ens? Jo, för att hans egen bror inte förstod någonting om hur dennes egen lillebror egentligen hade det. Så jävla elakt att säga så som han sagt.

Försiktigt stryker Joshua fingrarna över de röda lockarna, innan han drar in nittonåringen i en varm kram.
"Sa han något dumt?" frågar han i en liten viskning medan han börjar måla några cirklar över Zihaos rygg, låter den andres ansikte vila mot hans axel. "Det är svårt för någon av oss att förstå hur det är för dig Zihao, han har ingen aning om vad det är du har gått igenom.. dock tror jag att han glömmer bort det ibland, han har ju också rätt hett temperament vid vissa tillfällen, och tog nu ut det på dig."

Nittonåringen gömde ansiktet hos Joshua och skakade på huvudet med ögonlocken ihopknipna.
”Det är ändå inte okej, att säga att jag är som jag är bara för att jag vill vara det..det är defintivt inte där sanningen ligger”, mumlade Zihao och litade sig tillbaka lite, strök bort tårarna med handryggen. ”Försvara honom inte, för det är han ta mig fan inte värd”, morrade han därefter och blängde mot artonåringen genom havet med tårar som inte verkade ge med sig. ”Äsch, vem försöker jag lura? Allting var troligen ändå mitt fel, precis som det alltid är..”