Voldemorts dotter och fången från Azkaban

Jätte bra.

tack så mkt

Roligt

tack :p ska se om jag fortsätter idag

hoppas det

jag håller på och skriver just nu och i den här takten kommer jag snart vara klar med boken

synd men ändå bra för då kommer du snabbare t kyrkogårds scenen i 4, eller du kanske kommer göra en paus i mellan 3 och 4an?

grejen är att jag har flyttat till Umeå men har en del grejer kvar i GBG bland annat HP böckerna (inte trean) så om jag blir klar innan jag hinner hem till GBG blir det en paus även om jag inte vill det

okej hoppas du hinner hem

här har ni nsäta del den blev väldigt lång märkte jag xD men jag är faktiskt riktigt nöjd med den hoppas ni gillar det jag började skriva på ett litet annorlunda sätt men jag hoppas ni gillar det ändå :p

"Jag sitter och tänker på hur det kunde ha blivit och på alla som dog under kriget."”
"Men Cara, det är inte dit fel."
"Jag vet Snape. Nej nu tycker jag vi blir lite positiva tryck på knappen."

McGonagall såg förvirrat på mig.
"Skickade du den till Harry?" Hon såg på mig och jag nickade. "Men varför skrev du inte ett kort?"”
"Jag ville inte att han skulle veta att den var från mig. Jag menar man brukar inte ge sina kompisar så dyra presenter och jag ville inte att de andra skulle bli avundsjuka." svarade jag henne och hon såg på mig
"Ja det är ju i och för sig ganska logiskt. Ja om du nu sände den fröken Riddle så behöver jag inte konfiskera den. Men nästa gång skriv ett kort." sa föreståndarinna och log lätt innan hon vände och lämnade tornet.
"Sände du den, Tack." sa Harry och kastade sig runt halsen på mig, men jag tog honom på armlängdsavstånd
"Nej jag sände den inte." svarade jag honom allvarligt och alla tre såg på mig.
"Cara Riddle!!! Den kan vara farlig och du står och ljuger McGonagall rakt upp i ansiktet." Sa Hermione förskräckt.
"Mioni. Det är inte realistiskt att Black sände den. Han kan inte direkt vandra in på posthuset och beställa en! Och du nu är så orolig kan jag testa kvasten först." sa jag. "Om det är okej med dig Harry?"”
Han var fortfaraden förvånad över att jag sagt att den var från mig, men han nickade tillslut.
"Ja vad väntar vi på." sa jag och reste mig och de andra tre följde efter.
"Men Cara tänk om den har en olycksbesvärjelse över sig."” Hermione malde på och jag förstod för första gången varför de andra kunde bli irriterade på henne.
"Hermione Granger, sluta!" sa jag till henne och de andra tre stannade upp och såg chockat på mig, jag hade rutit till. "Om kvasten nu är farlig så är det jag som råkar illa ut och inte du!! Jag vet vad jag ger mig in på! Och det är mitt liv, och jag har själv ansvaret för det! Dessutom så kan jag några förtrollningar som gör att jag inte lär slå ihjäl mig, så snälla sluta tjata!" sade jag och vände mig om och började gå ut mot skolområdet. Harry gav mig kvasten och jag satte upp på den. Så fort jag lutade mig framåt satte den fart. Jag hade aldrig varit med om något liknande, den var enormt välbalanserad, den var så lätt och den gick riktigt fort. Den lydde minsta vink, lutade jag lätt åt höger svängde den snabbt åt höger. Jag testade att flyga högt och lågt, åt alla riktningar och gjorde alla trix och konster jag kunde komma på med den men inget hände. Jag började flyga ner mot mina vänner när jag såg bort mot skogen och såg en svart hund, grymmen. Jag tappade helt balansen och ramlade ner i snön. Kvasten sjunk ner och stannade i rätt höjd för nästa att sitta upp.
"Se jag sa att den var farlig." hörde jag Hermione gorma. "Jag går till McGonagall med den här nu!"
De var snart framme hos mig och jag såg på dem.
"Det är inget fel på kvasten. Jag tappade själv balansen.""” ursäktade jag mig och stirrade på hunden som bara satt i skogsbrynet där.
"Hur då? Du flyger ju enastående! Hur kunde du bara tappa balansen?" Ron såg förvirrat på mig och jag bara skakade på huvudet.
"Jag tyckte jag såg något bara och blev förvånad." skrattade jag lätt och såg hunden försvinna in i skogen. "Det är inget fel på kvasten, du kan flyga den Harry. Den är helt fantastisk."” Jag log mot honom och han hoppade upp på sin kvast och for iväg. Ron såg helt fascinerat på den och Hermione som fortfarande inte var övertygad såg oroligt på sin vän i luften.
"Jag ska bara kolla en sak." sa jag och reste mig ur snön och gick mot skogen där hunden varit. Skogen var lika mörk som alltid men jag gillade den.
"Hunden?" ropade jag och såg mig omkring efter den. Jag såg en svart skugga ligga tryckt mot marken. Jag satte mig försiktigt ner på en sten och såg på den.
"Jag är inte farlig." sa jag och höll fram en hand, långsamt kom den svarta hunden fram och jag gav den en klapp på huvudet. "Vad gör du här alldeles ensam?" Hunden såg på mig och la huvudet på sned och jag kunde inte låta bli att le.
"Vet du inte om att det finns en massa farliga varelser här inne?" och jag blev väldigt förvånad när den nickade till svar innan jag skrattade lätt.
"Du måste vara hungrig. Här." sa jag och trollade fram en smörgås och gav honom. Han åt snabbt upp den och jag log mot den.
"Varför känns det som om jag borde veta vem du är?" jag såg på den fyrbenta bredvid mig som viftade på svansen.
"Jaja jag måste nog gå tillbaka, annars kommer de börja leta efter mig och det kommer sluta med att jag får leta efter dem." skrattade jag och hunden skall lågt till svar."Var försiktig nu." sa jag och gav den en sista klapp på huvudet innan jag gick ut till mina vänner, jag såg Harry landa graciöst på marken, och jag sprang fram till dem.
"Vart tog du vägen?" frågade Ron och jag pekade mot skogen.
"Jag ville bara kolla en sak." men sa inget mer och Ron hade inte tid att kommentera det innan han och Harry var fullt uppe i en diskussion om kvasten. Mioni såg på mig
"Ledsen att jag skrek på dig." sa jag och hon slängde sig runt halsen på mig och jag slog armarna runt henne.
"Jag är ledsen att jag gav dig en föreläsning. Men jag är så glad att du är okej."”
jag såg på henne och skrattade
"Jag är en Riddle, jag klarar mig alltid det vet du."”
"De där orden kommer bli din död en dag." skrattade Hermione när vi gick in genom porten
"Det säger Sev med." sa jag och skrattade. Resten av lovet gick förvånas värt fort och innan vi han reagera var de andra eleverna tillbaka. Wood trodde knappt sina öron när han fick höra om Harrys åskvigg. Jag mötte honom i uppehållsrummet och jag var inte riktigt beredd på att han skulle ge mig en kram och jag såg förvånat på honom.
"Du såg till att Harry fick behålla sin kvast och nu har vi en chans att vinna." sa han glatt när han släppte mig och jag log.
"Det gör vi säkert." svarade jag och han gick vidare och jag såg på Hermione med en konstig min och hon kunde inte hålla tillbaka ett skratt.
"Ytters kul." sa jag till henne och kastade en kudde från soffan på henne.
Den första dagen på den nya terminen var kanske inte den roligaste. Hagrid hade fått för sig att vi skulle vara utomhus vilket vi inte hade lust med en kall januari-morgon. Men lektionen blev ändå ganska intressant när vi fick reda på att vi skulle jobba med salamandrar. Lektionen i spådomskonst vill jag inte ens prata om. Vi hade börjat spå i händer och Trelawney sprang runt och försökte spå oss, hon envisades med att Harry skulle dö innan året var slut. Lektionen i försvar mot svartkonst var lika intressant som vanligt, vi pratade om hur dueller skulle gå till vilket var väldigt intressant i alla fall om man jämför med Lockmans demonstration. När lektionen var slut pratade Harry med Lupin om hans lektioner med dementorerna. Och de verkade försöka komma på en lösning på hur de skulle gå tillväga.
"Ni kan ju använda en boggart, professorn." föreslog jag som inte hade kunnat låta bli att höra deras samtal.
"Det är ingen dum ide. Jag ska se om jag kan hitta en." sa Lupin och log mot Harry som nickade och vi började gå ner till stora salen för att äta middag.
"Han ser fortfarande sjuk ut." Sa Ron då vi gick genom korridoren. "Vad tror ni det är för fel på honom?"”
Så de hade inte listat ut det? Hermione suckade, hon kanske har listat ut det?
"Jaha och vad suckar du åt?" frågade Ron surt, att de alltid måste bråka.
"Inget" svarade Hermione men Ron såg på henne
"Klart det är" sade Ron. "Jag frågade vad som kan vara fel på Lupin och du suckar"…”
"Men det är väll självklart, eller hur?" sa Mioni och såg på oss. Jag valde att vara neutral, jag orkade inte lägga mig i.
"Om du inte vill tala om det för oss så slipper du." fräste Ron
"Fint!" Svarade hon och stormade iväg och jag såg efter henne, jag orkade inte storma efter henne.
"Hon vet inte vad som är fel på honom." sa Ron och stirrade argt efter henne och vi gick in i stora salen och satte oss.
Veckan gick fort fram och snart var det torsdag och Harry skulle bege sig till Lupin. vi satt i uppehållsrummet, jag satt och läste när Harry avbröt mig.
"Du vill kanske följa med Cara?" jag såg upp från boken
"Men Harry jag kan redan bekämpa dementorer." svarade jag honom förvirrat.
"Ja men Lupin kan kanske hjälpa dig med boggarten." sa han och log och jag nickade.
"Om det är okej för dig så visst." sa jag och reste mig och gick med honom.
"Vi ska till Flitwicks klassrum." sa Harry när vi började gå. Klassrummet var tomt när vi kom fram så vi tände lamporna och vi behövde inte vänta länge innan Lupin kom in kom in med en låda och ställde den på katedern innan han såg på mig.
"Jag hoppas det inte gjorde något. Jag tänkte att professorn kanske kunde hjälpa henne med boggarten?" sa Harry och jag såg på Lupin som nickade.
"Det ska nog gå bra." sa Lupin och log. "Besvärjelsen jag ska lära dig är högst avancerad magi och långt över standardnivån för trollkarlar. Den kallas för Patronusbesvärjelsen."
"Hur fungerar den?" frågade Harry och jag såg på dem.
"Om den fungerar som den ska, frammanar den en Patronus som är ett slags anti-dementor- en beskyddare som utgör en sköld mellan dig och dementorn." Förklarade Lupin men Harry såg inte ut att riktigt förstå.
"En Patronus är en positiv kraft, en projektion av alla de saker som en dementor lever på, hopp, glädje, livslust men en Patronus kan inte känna förtvivlan som en mänsklig varelse kan så en dementor kan inte skada den." förklarade jag och Harry nickade svagt.
"Precis. Men jag måste varna dig Harry många stora trollkarlar har problem med den." förklarade Lupin
"Hur ser en patronus ut då?" frågade Harry nyfiket
"Varje Patronus är unik och anpassar sig till personen som frammanar den." sa Lupin och förklarade sedan för Harry hur man gjorde och jag såg hur Harry gjorde sitt första försök och jag hoppades verkligen han skulle lyckas, men istället föll han ihop på golvet. Lupin stängde lådan och jag satte mig oroat bredvid Harry. Harry slog upp ögonen och vi såg på honom.
"Förlåt" mumlade Harry och jag hjälpte honom upp.
"Här ät den här." sa Lupin och gav honom en chokladgroda.
"Jag väntade mig inte att du skulle klara det på första försöket. Jag hade verkligen blivit förvånad om du gjort det."”
"Det tar tid Harry." sa jag tröstande och såg på honom.
"Men du kunde det redan när du var elva!" sa Harry och Lupin såg nyfiket på mig.
"Ja men jag har haft två av de bästa och tuffaste lärare man kan ha. Jag var tvungen att lära mig sådant. Och sedan antar jag att det hjälper att ha Merlin som morfar." sa jag och log, Lupin små log när han tänkte på vilka lärare jag haft.
"Men det blir bara värre och värre. Jag hörde henne högre den här gången och Voldemort"” sa Harry och Lupin bleknade och även jag såg ner i golvet.
"Harry om du inte vill fortsätta så förstår jag dig." sa han och såg på pojken som överlevde.
"Jo det vill jag!" svarade han bestämt
"Som du vill, men vila en stund så får Cara försöka." min lärare såg på mig och jag kände hur rädd jag blev.
"Du klarar det, han är inte på riktigt." Sa Lupin uppmuntrande och jag såg på honom.
"Du kan trollformeln?" frågade han mig och jag nickade. Lupin öppnade lådan och ut kom Rex precis som förra gången. Jag stelnade till av skräck och försökte tänka klart.
"Riddiculus." sa jag och försökte tänka på något roligt men innan något han hände blev allt svart.
Den här gången var det jag som vaknade upp med Harry bredvid mig.
"Jag kanske ska skaffa något mjukare på golvet om ni två ska fortsätta svimma." sa Lupin och jag kunde inte låta bli att le. Harry hjälpte mig upp och min lärare gav mig choklad och jag åt tacksamt upp den. Jag såg hur Harry försökte igen och hur han snart låg på golvet igen, fast den här gången återhämtade han sig snabbare.
"Jag hörde min pappa." mumlade Harry och vi såg på honom
"Hörde du James?" sa Lupin och såg ut genom fönstret.
"Ja..." sa Harry torkade tårarna och reste sig. "Hur så? Kände professorn min pappa?"
"Ja, jag...… jag kände honom." Sa Lupin och såg på Harry. "Vi var kamrater på Hogwarts. Vet du vad Harry vi borde kanske sluta för idag. Den här besvärjelsen är löjligt svår att utföra… Jag borde aldrig utsatt dig för det här..."…”
"Nej!" sa Harry och såg bestämt på vår lärare. "Jag vill försöka igen. Jag tänker inte på tillräckligt lyckliga minnen. Det är det som är felet. Cara vad tänker du på?"”
Jag ryckte till när Harry frågade mig och log sedan.
"Jag tänker på den dagen jag fick reda på att jag aldrig mer skulle behöva åka tillbaka till barnhemmet, den dagen då pappa berättade att jag skulle få stanna hos honom och att jag var häxa." sa jag glatt. Det är bland mina gladaste minnen och det får mig alltid att le. Harry nickade och koncentrerade sig på att hitta ett minne. Lupin såg på mig och skakade på huvudet och log lätt. Jag förstod vad han tänkte. Hur kan någon vilja stanna hos Voldemort, men det är det som är grejen han är inte mörkrets herre för mig utan bara pappa.
"Är du beredd?" frågade Lupin och han såg ut som om han inte var riktigt säker på om det här var en bra ide.
"Koncentrera du dig hårt? Sätt i gång då... Nu!"”
Lupin öppnade lådan för tredje gången och dementorn kom ut. Jag kände hur rummet blev kallt och mörkt.
"Expecto Patronum!" vrålade Harry om och om igen. Och en stor silvrig skugga kom ur Harry stav och svävade mellan honom och dementorn. Harry stod ostadigt upp och jag bestämde mig för att försöka en gång till och ställde mig mellan Harry och boggarten och Rex var tillbaka. Jag såg på honom och föreställde mig honom i ballerinakläder och med hinkar på fötterna och ropade
"Riddiculus!" och snart stod Rex framför mig i ballerina kläder och hinkar på fötterna och jag hoppade nästan upp i luften av glädje och Lupin stängde in boggarten i lådan igen.
"Utmärkt." Sa Lupin och såg glatt på oss och vi gick bort till Harry som satt utmattat på en bänk.
"Du klarade det Cara." sa Harry utmattat och såg på mig och jag nickade glatt.
"Du gjorde ju också bra ifrån dig." sa jag glatt
"Ja det är en bra början Harry." Sa Lupin glatt.
"Kan vi inte pröva en gång till?" frågade Harry och såg på Lupin som skakade på huvudet
"Inte nu." Sa Lupin bestämt. "Du har fått nog för i kväll. Var så god"…”
Han gav oss varsin stor bit choklad och vi började tugga på den.
"Ät upp allt ihop annars får jag Pomfrey efter mig. Ska vi säga samma tid nästa vecka?"”
"Okej" sa Harry och såg på Lupin när han släkte lamporna, jag var så glad över att jag hade lyckats. Jag såg på Harry, det verkade ha gått upp för honom att om Lupin gick med Harrys pappa så borde han gått med Sirius.
"Professor Lupin?" frågade han. "om ni kände min pappa, måste du ha känt Sirius Black!" Lupin vände sig hästigt mot oss och såg oroligt på Harry.
"Varför tror du det?" frågade han skarpt och jag såg undrande på honom.
"Inte något särskilt. Jag visste bara att de båda var vänner på Hogwarts." svarade Harry och Lupin såg lite lugnare ut och jag såg nyfiket på honom.
"Ja jag kände honom." sade han kort. "Eller jag trodde att jag gjorde det. men kila iväg ni två nu, det börjar bli sent."”
Vi lämnade klassrummet och gick under tystnad tillbaka till Gryffindortornet. Vi steg in och jag såg på Harry gav honom en uppmuntrande kram och gick sedan och la mig. Jag var gladare än på länge. Jag hade klarat av boggarten. Jag somnade med ett leende på läpparna.
Tiden gick förvånads värt fort fram och Slytherin slog Ravenclaw i den senaste matchen vilket betyder att Gryffindor hade en chans att komma till finalen och det gjorde Wood nästan galen och började träna laget hårdare än någon sin och till o med jag fick träna två gånger i veckan. Ron är helt förvirrad över att Hermione kan läsa så många ämnen utan att missa något och även jag är en aning förvånad men jag har inte frågat henne om det. och Harry gör framsteg med sin Patronus och oftast så går han själv nu men just den här kvällen vad jag med honom.
"Jag trodde att en patronus skulle meja ner dementorerna eller i alla fall få dem att försvinna" Sa Harry besviket och vi såg på honom.
"En äkta fullkomlig Patronus kan göra det." förklarade jag och log mot honom
"Ja men du har kommit mycket långt på kort tid och jag är säker på att du kan hålla dementorerna bort om de dyker upp vid nästa match." sa Lupin och log när han satte sig ner på bänken
"Men du sa att det är svårare om det är fler av dem." Sa Harry allvarligt och såg på professorn.
"Ja, men jag tror inte det är något problem. Jag tror du kan hålla dem på avstånd så att du kan landa." sa Lupin och log och tog fram tre flaskor ut portföljen. "Här ska ni få. Ni förtjänar dem. Jag tror inte du har smakat det här Harry."”
"Hognungsöl." Sa Harry innan han tänkte sig för. "Ja det gillar ajg verkligen"”
Lupin höjde ett ögonbryn och Harry visste inte vad han skulle säga.
"Vi tog med oss en flaska åt honom." sa jag kvickt och log.
"På det visset!" Sa Lupin men såg lite misstroget på oss men sa inget. "Nå låt oss skåla och hoppas på en seger för Gryffindor. Fast som lärare bör jag inte vara partisk." La han till snabbt och vi drack under tystnad tills Harry frågade Lupin en fråga
"Hur ser en dementor ut under huvan?"”
och även jag såg nyfiket på professorn som sänkte sin flaska och såg på oss
"Hmmm... ja den enda personen som vet det är inte i stånd att berätta om det. Du förstår dementorer låter bara huvan falla ner när de ska använda sitt sista och farligaste vapen."”
Jag ryste och Harry såg på mig.
"Vad är det för något?"”
"En dementorkyss." sa jag och ryste till igen.
"Ja det är vad dementorer gör med dem som de vill förinta helt och hållet. Och jag antar att det måste finnas nån slags mun under huvan eftersom de biter sig fast vid offrets mun och suger ut själen." förklarade Lupin och Harry satte i halsen.
"Vad... dödar de?"”
"Nej, nej." sa Lupin. "Fast det hade kanske varit bättre, för det här är mycket värre. Man kan existera utan själ så länge hjärtat och hjärnan fungerar. Men man har inte längre nån uppfattning om sitt eget jag, inget minne och inga känslor...ingenting. Man är ett tomt skal och själen är borta för alltid." Lupin drack lite honungsöl och fortsatte sedan. "Det är det öde som väntar Sirius Black. Ministeriet har gett dementorerna tillstånd att utdela kyssen om de hittar honom."”
Jag såg på Lupin, och tyckte han såg lite ledsen ut och jag förstod honom, ingen förtjänar det ödet inte ens Black, men Harry verkade inte hålla med
"Han förtjänar det!" sa han häftigt och vi såg på honom.
"Tycker du?" sa Lupin lätt. "Tycker du verkligen nån förtjänar det?"”
"Ja" sa Harry trotsigt. "För en del saker"…”
Lupin såg på honom men han sa inget utan drack upp och vi lämnade honom och började gå tillbaka till tornet när Harry krockade med McGonagall hon höll i Harrys kvast och vi såg på honom.
"Här vi har kollat den här." Och vi såg på åskviggen och sedan på professorn.
"Granger gav mig den här och ville att vi skulle kolla den för säkerhetsskull, hon berättade att du inte alls skickade den fröken Riddle." Jag såg på henne och kände sedan hur arg jag blev på Hermione.
"Men det är inget fel på den så här har du." sa hon och gav den till oss och vi gick tillbaka till tornet och mötte Neville utanför tornet.
"Jag har tappat bort lösenordet. Jag bad honom skriva upp dem eftersom han hela tiden byter ut dem men jag måste ha tappat dem någon stans." förklarade Neville för oss.
"Jag vägrar tro de på det." sa Sir Cadogan. "Så vad kan jag göra för er sköna dam?" frågade han och såg på mig.
"Hål tyst och bara släpp in oss!" sa jag och gav honom lösenordet. "Sylsyleripryl"
sir Cadogan svängde besviket upp och vi gick in och alla började genast mumla i mun på varandra när Harry kom in med kvasten och alla ville genast röra vid den och Harry fastnade runt alla medans jag gick och satte mig hos Hermione och jag såg surt på henne, hon undvek min blick.
"Så du fick tillbaka den?" sa hon glatt till Harry och Ron som slog sig ner hos oss. Ron såg konstigt på mig när jag gav Hermione en arg blick men han sa inget.
"Ja det var inget fel på den." sa Harry och såg på sin kvast och log.
"Nej men det kunde ha varit." sa Hermione. "Och nu vet du att den är säker."”
"Och du menar att min bedömning inte räckte?" frågade jag Hermione argt men hon sa inget utan bara undvek min blick.
"Jag ska nog gå upp med den här." sa Harry
"Jag kan ta den." sa Ron ivrigt och vi såg på honom. "Jag måste ändå ge Scabbers hans medicin." Ron tog glatt kvasten och gick upp för trapporna och Harry såg på Hermione som satt med alla sina böcker. De började prata men jag orkade inte lyssna på dem, jag var fortfarande arg på Hermione, inte för att hon misstrodde mitt omdöme utan för att hon gått till McGonagall bakom min rygg. jag ställde mig upp när jag hörde ett tjut från pojkarnas sovsal och vi sprang upp för trappan och såg på Ron som stod med ett lakan i handen.
"TITTA" vrålade han och gick fram mot Hermione "TITTA" sa han och skakade lakan framför henne.
"Ron, vad...?" sa Hermione
"SCABBERS! TITTA! SCABBERS!"”
Hermione drog sig undan från Ron med ett förvirrat ansiktsuttryck. Och vi såg på lakanet Ron höll i och vi såg att det var röda fläckar och det var väldigt likt
"Blod" tjöt Ron och vi såg på honom. "Han är borta! Och vet du vad jag hittade på golvet?"”
"Nej" Sa Hermione och darrade på rösten och Ron visade oss tussar av långa rödgula katthår. Krumben!

"Nej nu tänker jag faktiskt avsluta här! det är otroligt vad Ron blev ledsen när den där råttan dog! Men ni får veta mer nån annan gång!"”
"Men Weasley har alltid varit konstig!"”
"Sant Snape, sant. Men vad sägs om att åka till kyrkogården. Jag har några gravar jag vill besöka."”
"Okej. Kom så åker vi."”

*Kash*