Allmänt rollspel! {HP}

Damon skyndade sig efter Anthony som tvärstannade när de hade kommit en bit på väg. Framför honom stod Ethan, det var troligtvis alltså inte honom det handlade trots allt.
"Ethan, vi letade efter dig faktiskt", sa Damon uppriktigt. "Vad sa hon?", fortsatte han sedan, nyfiken på vad Ethan hade att säga.

Anthonys blick fastnade på en lysande patronus som hoppade in genom ett fönster. Den pratade högt med Rachels röst. "Ni måste komma tillbaka, nu. Adeleine blev bortförd av några män. Hon gick ut en stund men kom inte tillbaka. Vi hörde ministern på radion. Han hade fått in ett hot av några kända dödsätare. Överlämna dig själv, eller så låter vi tömma henne på vartenda droppe blod som hon har. De snackade om någon profetia. Kom hit nu!", beordrade hon, och Anthony bleknade. Något av det värsta som kunde hända, hade hänt.

Det kändes som att hela Damons värld stannade upp. Inte kunde Adeleine vara kidnappad? Han blev som paralyserad och kunde inte röra sig.
"Vi måste rädda henne", sa han oroligt efter någon sekund av försök att samla sig själv.

Ethan stirrade skräckslaget på patronusen, som försvann ur fönstret. Adeleine - hon fick bara inte vara kidnappad.
"Konstigt", muttrade han. "Trelawney - hon pratade om någon profetia. Typ något om att sju magiker skulle rädda världen. Och att den förste var den mäktigas dotter. Och så kom några från landet av vin - kallade inte vikingarna Amerika för typ Vinland?" Ethan ryckte på axlarna och försökte att inte få panik. "Vi går väl nu?" föreslog han.

Anthony nickade hastigt och sprang ner för marmorstrappan, och ut genom skolportarna. Medans han sprang mot stugan så kände han att hans utseende började bli sig allt mer likt. Det ljusa håret var borta, och han blev längre igen. Han såg att tjejerna redan stod utanför stugan och väntade.
"Så vad gör vi nu?"

Adeleine ryste till. Källaren hon satt i var svart som natten, och det kändes som om alla hennes ådror hade frysit till is. Hennes ben och händer satt fast i långa kejdor, men hon kunde åtminstone röra händerna litegrann. Adeleine hörda mörka röster i huset. De pratade om vad de skulle göra med henne. Äntligen hade de makt, de hade ju tillfångatagit ministerns dotter. Adeleine lyfte långsamt upp trollstaven. "Expecto patronum", viskade hon, och två identiska rävar stod framför henne. "Låt mina vänner och min pappa transferera sig med er", viskade hon. Hon visste att de skulle ta dem vart dem behövde vara. Adeleine viftade på staven och rävarna flög ut genom fönstret innan dom skiljdes åt olika riktningar.
Hon hörde fotsteg utanför dörren innan den slets upp, och en blond man klev in, med en oljelampa hängande i handen. Hans hårda ansikte ilsknade till när han såg ner på henne.

"Nå? Tänker du berätta?"
"Om profetian, jävla smutsskalle! Profetian! Vad är det ni gör?"
"Jag har inte hört om någon profetia, och "vi" håller verkligen inte på med någonting. Det var bara en halv lögn.
"Du ljuger, och jag tänker få svaret. Crucio!", skrek han, och Adeleine kände hur all kontroll hon hade i kroppen försvann. Hon kände hur hon rullade över golvet, och känslan av spikar och eld mot hennes hud uppstod. Hon skrek högt.

Ethan sprang efter Anthony och han var glad att de var utanför skolportarna, för hans hår blev mörkt och han växte någon decimeter. Tjejerna väntade vid trappan och han såg att Rachels ansikte var rödgråtet, men att hon försökte dölja det med ett svagt leende.
"Så vad gör vi nu?" Anthonys fråga var den mest självklara situationen, men just som Rachel skulle svara sprang två identiska, silverblå rävar fram till dem. Så istället för att säga något annat viskade Rachel
"Adeleine?"

Damon skyndade sig efter Anthony och Ethan, och vid varje steg kände han sig som att han växte några centimeter. När han var nere vid stugan så var han tillbaka i sin egna kropp. Han blickade på Cassandra och Rachel, båda såg väldigt oroliga ut men det verkade mest som att Cassandra dolde hennes orolighet. Han såg hur två silverblå rävar kom hoppandes mot dem.
"De måste vara hennes", utbrast Damon efter Rachel hade sagt Adeleines namn.

Den ena räven sprang vidare, och Anthony böjde sig mot den som var kvar. "Är du Adeleines?". Räven nickade och vände sig om. "Jag tror att vi ska transferera oss med den. Den visar vägen", menade Anthony.

Adeleine hörde hur mannen skrattade högre och högre ju mer Adeleine kände smärtan. Styrkan från hans trolkstav och förbannelse kastade även av sig på kedjorna som knakade till då och då. Hon ville skrika åt mannen att sluta, men hon fick inte ur sig ett ord.

Ethan bet sig i underläppen. Anthony verkade vara den enda som inte freakade ur när han berättade vad de skulle göra.
När de transfererade sig sög det till i navel, som om någon satt en krok där och drog honom igenom ett smalt rör. Han hade transfererat sig förr, men han vande sig aldrig vid den sugande känslan.

Adeleine visste inte hur länge mannen använde sig utav cruciatusförbannelsen. Tillsist slutade hon tänka. När trollkarlen slutade och lämnade rummet så låg hon endast och stirrade upp i taket. Smärtan värkte genom hela henne. Både psykiskt och fysiskt. Det var helt tyst på herrgården, förutom några avlägsna rop. Men hon kunde inte bilda ord eller meningar av ljuden. En varm stråle av blod rann ner för hennes tinning, kommen av andra förbannelser kastade av mannen. Snart låg hon alldeles stilla. Medvetslösheten hade tagit över henne helt och hållet.

När Anthony och de andra dök upp på fast mark igen så var det första han såg en stor, mörk herrgård omgiven av höga träd och berg. Den skinande räven var fortfarande vid deras sida, och småsprang till den höga grinden.