D.A:s rollspel

När jag hör Hermiones röst blir jag en aning lugnare, men bara en aning för jättarna är kanske bara tio meter i från oss.....
Jag drar upp min stav ur manteln och ställer mig beredd.

Jag kollade fundersamt på Rubin. Hon såg verkligen skräckslagen ut. Jag försökte samla mig själv och sen ställde jag mig bredvid henne. Jag tog försiktigt tag i hennes hand och hon kollade förvånat på mig.
"Vi kommer klara det, jag lovar," sa jag tyst till henne.

Hermiones ord kanske stämmer, hoppas jag. En jätte började gå mot vårt håll, de andra följde jättens exempel och störtade fram.
Sectumsempra! Skrek jag, inget hände, bortsett från ett liten skråma. Det här kunde INTE bli enkelt. Jag hörde Dracos ord och blev förvånad, men sa tack och menade det.

- Wingardium Leviosa! Skriker jag och en av jättarnas klubbor lyfter från deras händer och dunkar den om och om igen i huvudet med klubban. Mitt hjärta bultar hårt men jag är mer arg än rädd.

-Petrificus Totalus! skriker jag och riktar min stav mot en jätte som springer rakt emot oss. besvärjelsen träffar så där, han blir inte helt låst men han faller i alla fall rakt ner på stället vi står på.... men alla hinner undan. jätten hamnar med mag"plask" rakt ner på marmor golvet och det regnar ner stora block mot oss.

Jag försöker känna efter vart min trollstav är men hittar den inte. Jag kollar mig oroat omkring och ser en svartalf som står bakom Joe - med min trollstav riktad mot honom.
"Sectum..." börjar svartalfen.
Jag släpper Rubins hand och springer för Joe.
"Nej!" skriker jag.
"...sempra!" fortsätter svartalfen.
Det känns som tusen knivar åker igenom min kropp och jag gallskriker.

Jag stannar upp helt och ser till min stoooora förskräckelse att Draco blir träffad av en förbannelse och faller avsvimmad ner på golvet....

Ett mindre block faller på mig. Jag piper. Smärtan tar över.
Wengardium leviosa, lyckas jag få fram. Stenen lyfter men smärtan är kvar. Sen ser jag Draco blöda, jag struntar i min smärta, jag springer bort till honom. Jag mumlar en läkande men hans min visar att han inte känner sig på topp.

Jag står där mitt i allt i hopa och ser mina vänner bli skadade. Jag ser hur alferna blir fler och fler och vi mindre och mindre. Det är fruktansvärt och otroligt att någon kan göra så. Men vi, vi i D.A ska kämpa ända tills Slutets börgan och slutets slut...

Jag skriker till när jag ser blodet som forsar från draco. Jag ser att Hermione har sett och hon är helt förstenad, så jag tar hennes hand och springer dit! hon vaknar till och tårarna rinner