Prs med Wolf

Astrid log när Aimil spelade på trumman. Även om det inte lät som när någon av de mänskliga trumspelarna använde trumman stämde det i takt och lät ganska bra. Minosa snurrade runt lite grann i takt med musiken men hon var inte van att dansa ensam och det såg inte så vackert ut. Norman skakade på huvudet åt Sham. Han var inte någon dansare. Visst kunde han dansa men helst inte och absolut inte ensam.
"Anaid hade kunnat sjunga nu, hon är jätteduktig på det!" sade Astrid över musiken.

Anaid tog ett par försiktiga steg ner i mörkret. Hon kunde knappt urskilja Rascal längst ner. Det fanns ingen ledstång att hålla sig i så hon trevade längs stenväggen med händerna för att känna sig säkrare. Men efter tre steg ner i mörkret snubblade hon över sina egna fötter och föll handlöst fram i mörkret.
"Waaah!" skrek hon och föll rakt ut för trappan ner mot Rascal.

Aimil blundade med ett stort grin i ansiktet när hon spelade och hennes leende var smittsamt. Snart log Sham lika stort.
"Det är okej", ropade Sham till Minosa över musiken.
"Jag kan sjunga!" Så saktade han ner sin dans lite och började sjunga med en förvånande mjukt röst.
"Tha cuimhn 'agam mo àm am measg na ròsan solus, agus tha cuimhn' agam mo òran aca riaghladair mac..." Det var inte människornas text till låten Astrid spelade, men när han sjöng orden lät de nästan som om de hörde till den.

Rascal stålsatte sig och fångade upp Anaid i sina armar. Tyngden fick honom att vackla lite, men han höll sig stående och log ner mot henne i sin famn.
"Hur gick det?" frågade han och lät henne ställa sig upp.

Norman skrattade lite åt Sham. Inte för att sången han sjöng inte lät bra, för det gjorde den, men att det var Sham som sjöng den var oväntat.
Minosa slutade dansa lutade sig mot en vägg.
"Sham...jag vill inte vara oartig men,...män sjunger inte, i varje fall inte bland människor..." Minosa log, "Vad för språk sjunger du på förresten? Det är inget jag har hört förut...och vad sjunger du?"

Anaid klarade fallet bra tack vare att Rascal fångat upp henne. Såret i sidan värkte men tack vare Normans helning var det ingen större fara.
"Det gick bra..." Anaid rodnade, "Tack vare dig..."
Hon log och viftade lite med händerna. En eldslåga flammade upp ur handen och kastade skuggor på väggarna i källaren.
På det dammiga golvet stod säckar uppradade brevid varandra och längs väggarna stod tunnor fyllda med vin. Anaid log.
"I någon av säckarna bör det finnas salt men några av dem kan också vara fyllda med socker och mjöl...och drick inte ur tunnorna,...om du inte vill sluta som Claude..."

Rascal nickade. "Uppfattat."
Han började öppna säckar och smaka på dess innehåll. Vargar var trots allt nyfikna varelser. Han smakade på mjölet och började hosta och skyndade vidare till nästa säck som innehöll sött socker. Han njöt av dess smak. Han hade aldrig smakat socker förut, men det var verkligen sött, sötare än de mognaste av bär. Till slut hittade han en säck med salt och pekade på den.
"Här har vi saltet. När vi har saltat köttet är det bara att låta det torka i solen och sedan håller det ett bra tag", sade han med ett leende. Han gick för att hämta köttet, men snubblade över en tom säck och föll rakt på Anaid. Han slog i pannan mot hennes och innan han visste ordet av låg han ovanpå henne. Han rodnade starkt.
"Förlåt mig Anaid, jag snubblade och, och...", stammade han.

Sham slutade sjunga och Aimils trummande dog ut.
"Inte? Alla sjunger hos hamnskiftare", sade Aimil. Sham svarade Minosas frågor.
"Det är gaeliska. Ett språk som talades i landet hamnskiftare härstammar från. Alla kan det. Jag sjöng en text som Aimil sjöng för mig som valp. Om rosors ljus och en härskares son", sade han, röd efter Normans skratt.

Anaid skrattade lite när Rascal smakade på de olika säckarna. Hon visste inte om han kunde läsa eller om han gjorde det för att han ville. Om man vred på säckarna kunde man nämligen läsa vad det var i dem. När Rascal hittat den med salt i nickade Anaid och försökte dölja ett litet leende.
"Bra, har vi tur kan det finnas äpplen i trädgården som vi..." längre hann innan Rascal snubblade rakt på henne. Hon gav ifrån sig ett stönande ljud när hennes kropp träffade marken. Hon rodnade starkt när hon upptäckte att Rascal låg på henne. Men sedan skrattade hon.
"Ingen fara, sånt händer" hon log stort mot Rascal. Egentligen var hans närhet bara behaglig om man bortsåg från tyngden över hennes kropp.
"Det är synd för dig bara att jag inte är så stark, men jag fungerar som stötdämpare ganska bra va?"

Astrid lade ifrån sig fiolen och gick ner från scenen.
"Nej, det är inte så...öhm...manligt..." Minosa ryckte på axlarna, "Fast på operah sjunger bara män så det är lite dubbelt det där kanske..."
Norman tog ett par steg fram.
"Fast...operah är inge vidare fint..." inflikade han.
"Näe, jag vet..." Minosa nickade instämande.
"Vad poetisk text, handlar alla era sånger om sånt?" frågade Astrid.

Rascal log ursäktande och rullade av henne. Han såg upp i jordkällarens mörka tak och knäppte sina händer ovanpå bröstet. Det var behagligt att bara ligga där bredvid Anaid. Han vred på huvudet så att han kunde se henne.
"Finns det någon du gillar? Alltså gillar" frågade han plötsligt. Direkt efter att orden lämnat hans mun ångrade han sig. Vad höll han på med?

"Ehehehe..." Sham kliade sig i nacken. Aimil bestämde sig för att ta över, för att bespara Sham pinsamheten som uppstått.
"Hamnskiftare älskar berättelser om magi och fantasi, så många av våra låtar innehåller det. Fast vi har förstås mindre graciösa låtar också, till exempel jaktvisan, den är väldigt... Brutal", sade hon.

Astrid log och nickade.
"Människor sjunger för det mesta på franska, ett språk som våra förfäder pratade, det är också det språket som vi använder för att kommunicera med folk från andra länder, när vi sjunger handlar det främst om...heheh...l'amour" Astrid rodnade lite, "Kärlek, men det finns egentligen sånger om allt, den jag just spelade handlade om ett främmande land kan man säga, och om kärlek..."
"Men vi älskar att lyssna på historier, utan att man sjunger den alltså, det finns till och med folk vars yrke är att resa runt till städer och byar för att berätta sagor" log Minosa.

Anaid vände huvudet mot Rascal och såg konstigt på honom med lite halvt öppen mun.
"Du menar...gillar, gillar?" frågan lät jättedum i Anaids öron. Hon förstod precis vad Rascal menade, "Öhm......"
Anaid visste inte vad hon skulle svara. Hon gillade Rascal. Men gillade han henne? Och skulle hon säga det rakt ut? Vad hände om han inte kände något för henne? Skulle allt bara ta slut då? Anaid rodnade över den stela tystnaden som låg runt dem.
"Jag öhm..." hon såg upp på sten taket och sedan tillbaka på Rascal, "...kanske..."

"Låter fascinerande", sade Aimil sanningsenligt och klev ner från scenen.
"Nå, vart tog turturduvorna vägen?" sade hon sedan och såg sig omkring. Sham såg förvirrat på henne.
"Turturduvorna?" frågade han. Aimil såg ironiskt på honom.
"Rascal och Anaid. Har du verkligen inte märkt något? Och du ska föreställa hans bästa vän", sade hon misstroget.
"Vänta, så Rascal och Anaid... De älskar varandra?" Sham stirrade på henne.
"Och han har inte sagt något!?"

Rascals hand gled nervöst över golvet. Han tog Anaids hand, men tittade inte på henne. Han var för rädd för att se hennes reaktion. Tänk om hon inte kände på samma sätt, hon skulle tro att han var en idiot.
"Jag..." Han svalde. "Jag gillar, gillar någon också..." sade han hest och klämde lätt hennes hand. Åh, snälla säg att hon gillar mig, tänkte han panikslaget.

Anaid svalde och såg ner på sin hand i Rascals. Först lät hon den vara slapp i hans men efter en liten stund flätade hon ihop deras fingrar. Hennes kinder var röda som tomater när hon såg upp på Rascal igen.
"Vem?"

Astrid och Minosa tryckte varsinn hand mot munnen och fnissade. Norman såg snett ner i marken och satte handen till pannan.
"På riktigt Sham, till och med jag vet om det..." skrattade han.
"Varför trodde du Anaid lät sig skjutas av sin egen bror och Rascal lämna precis hela sitt liv på en kväll?" Astrid tog bort handen för munnen, "Svaret är helt uppenbart...L'amour"

Sham muttrade något ohörbart och gick tillbaka ut i hallen. Sedan försvann han upp för trapporna för att utforska resten av slottet i fred. Aimil skakade på huvudet.
"Ibland undrar jag om han blev tappad som valp...", sade hon och lutade sig mot väggen.
"Så Norman, är du bortlovad som Anaid? Eller är det bara kvinnor som blir bortlovade...? I så fall är någon bortlovad till dig?" frågade hon nyfiket och studerade honom. Han var stilig, det var hon tvungen att medge. Han borde ha lätt att skaffa damer.

Rascal svalde igen. Sanningens ögonblick.
"Jag har inte känt henne så länge, men det känns som om vi alltid har varit tillsammans. Hon är väldigt envis och modig, hon räddade till och med livet på mig en gång", sade han med ett nervöst leende.
"Men det bästa med henne är att hon är varm..." Rascal rullade över på sidan och såg in i Anaids ögon.
"Du är så varm Anaid." Sedan förde han sitt ansikte närmare och pressade försiktigt sina läppar mot hennes, försiktigt, som för att inte skrämma henne.