Förbjuden romans ~ Avslut (Professor/Elev)

Hej kära läsare!
Jag vill välkomna dig till slutet utav våran resa. Nu kommer de tre sista kapitlen på Förbjuden Romans Trilogin. Tre kapitel som ligger mig tätt intill hjärtat. Det är med glädje och sorg som jag nu sätter punkt för trilogin...
Jag hoppas ni ska njuta utav dessa avslutande kapitlen...

Låt oss flyga den sista biten på kärlekens kvast...







~Kapitel 46 – Coralines Perspektiv~

Jaxton leker med Felix i sjön, Joshua står med uppkavlade byxor en bit ut i vattnet och håller ett vakande öga på de båda. Jag sitter på den utspridda filten, njuter av en utav Penelopes fantastiska kakor. Det har gått tre dagar sedan hon och Severus begav sig till sjukhuset. Jag suckar, undrar hur det går för dem, hoppas Pene mår bra…

Jaxton snubblar över Felix och landar rakt i vattnet. Men han reser sig snabbt och stirrar på sina nu droppande kläder med ett uppgivet leende. Jag kan inte hjälpa att skratta åt den lilla pojken som på så många vis är precis som Penelope och som Severus. Jaxton kommer springande upp till mig på stranden med Felix hack i häl.

”Coáline, se va jag gjorde! Jag ramlá!” Jaxtons jollrande pojkröst skrattas nästan fram ur honom och jag nickar med ett litet leende.
”Ska du plaska mer eller vill du byta kläder?” Jaxton ser på mig med huvudet på sned, precis som Penelope gör när hon funderar på något. De är så lika... Sedan skakar han på huvudet och kutar tillbaka ut i vattnet. Felix skäller glatt åt Jaxtons återkomst och plaskar ut i vattnet från hans stillastående plats på stranden han med.

Jag vinkar mot Joshua, de har varit ute och plaskat i snart en timme och det börjar bli dags att ta på sig torrt och gå hemåt. Han vinkar tillbaka och tar med sig hund och pojke upp till mig.
”Dags att byta om och gå hem grabben.” säger han och rufsar om Jaxtons hår medan pojken fnittrar. Jag ställer mig upp och rotar fram en handduk och rena kläder till Jaxton.
”Kan själv!” utbrister han och rycker åt sig handduken efter att han slängt av sig kläderna, oturligt nog så att de hamnar mitt i sanden.
”Okej, okej grabben.” säger Joshua och backar av med ett leende och händerna uppehållna.

Efter att Jaxton fått på sig byxorna ut-och-in och tröjan bak-och-fram ser han undrande på sig själv innan han rycker på axlarna och börjar springa runt med Felix. Joshua hjälper mig att plocka ihop alla saker,
”Det är härligt med ungar som Jaxton. Alltid glad.” säger han och ser varmt på pojken som kastar iväg en pinne. Jag följer hans blick och nickar hummande.
”Mmh, jag håller med…” Jag kan inte hindra tankarna som vandrar genom mitt huvud.

Kanske är det dags att berätta för Joshi… Men han har så mycket med jobbet just nu… Jag kavlar upp armarna på min sommarkofta som glidit ner och ser på Joshua där han står och försöker rista av den mesta sanden från de våta kläderna. Han ser ståtlig ut i sina lätta sommarkläder.
”Älskling…” han ser på mig med glada ögon och solen får hans hår att glänsa, ”jag är gravid…” säger jag med ett enda andetag och jag kan känna hur min kropp spänner sig förväntansfullt.

Joshua bara stirrar på mig innan han släpper allt och fångar upp mig i den största kramen jag någonsin fått. Han kysser min hals, mina läppar, mina kinder, mina ögonlock… Hela mitt ansikte. Jag skrattar och kysser honom tillbaka medan jag lägger mina armar om hans nacke.
”Ska jag bli pappa..?” frågar han med förundran i sin röst och jag nickar. Joshua kramar mig ännu hårdare.

”Vad gör ni?” frågar Jaxton som plötsligt står bredvid oss. Joshua lättar lite på sin omfamning och vi ser ned på den lilla pojken med de stora ögonen.
”Vi kramas.” säger jag och ler,
”Ska vi gå hem snart?” frågar Jaxton och skuttar otåligt omkring, jag fnittrar och stryker bort en glädjetår från min kind innan jag nickar.
”Vi väntar med att berätta för någon… Jag vill berätta för Pene men med anledningen till att vi är här känns det inte så aktuellt just nu.” Joshua nickar och kysser mig passionerat.
”Jag ska bli pappa…” viskar han med kärlek i sin röst.

Jag ställer strandväskan på bordet och plockar sedan fram lite kyld saft och ett fat med kakor som jag bär ut till bakgården där de andra redan sitter och väntar. Jaxton hugger direkt en utav Drömmarna som ligger på fatet och äter den en halva i taget. Joshua häller upp saften i glasen och lutar sig tillbaka i soffan bredvid mig.

Felix slukar vatten från skålen på marken och det skvalpande ljudet får Jaxton att skratta.
”Vilken härlig dag…” mumlar jag och dricker lite saft. Joshua kysser mig på tinningen och håller med.
”Undrar hur det går för dem…” Jaxton avbryter vad än Joshua skulle säga,
”När kommé mamma och pappa?” frågar han medan smulor faller från hans mungipor.
”Ja du grabben, det vet vi inte men det kan inte dröja länge nu. Men, vi ska fika lite och sedan tror jag att det kan vara dags att börja lugna ner oss inför kvällen.” Jaxton ser med slöa ögon på Joshua och jag finner mig själv chockad över hur otroligt mycket Joshua har utvecklats och mognat sedan vi lämnade Hogwarts för några år sedan.

Jag ser på Joshua när han kommer ner till köket.
”Sover han?” frågar jag och Joshua nickar belåtet. Jag ger honom ett varmt leende och vi förflyttar oss till vardagsrummet. Jag sätter mig i soffan bredvid honom och lutar mig mot hans sida. Jag kan känna hans hand vandra från min axel, nedför min arm för att till slut landa på min mage. En värme sprider sig inom mig.

”Hur länge…” mumlar han lågt, jag vet inte om det var en fråga eller inte men jag bestämmer mig för att svara honom ändå.
”Jag tror att jag är i vecka elva…” mumlar jag tillbaka och Joshuas fingrar flexar ut och in.
”Jag ska bli pappa… Vi ska bli en hel familj…” mumlar han och kysser min panna innan han drar in mig i en utav sina björnkramar. Ett underligt fnitter bryter ut från mig och jag kramar honom tillbaka.

Jag vaknar av att ytterdörren stängs i hallen, jag kan höra fotsteg. De är hemma! Jag hoppar upp ur soffan och skrämmer Joshua som nästan ramlar ned på golvet. Jag tar mig på rangliga ben ut i hallen där jag möts utav Severus, Penelope och ett litet knyte i Penelopes famn. Tårar fyller mina ögon. Då hör jag klockan slå, den är elva.
”Hej..!” säger Penelope med låg men stark röst. Jag ser glatt på henne,
”Hej…! Hur mår ni?” frågar jag och ser på dem alla tre medan jag känner Joshuas arm om min midja. Severus och Penelope ser med stora ögon på varandra, hon lutar sig in i honom på ett sådant naturligt sätt. Det ser ut som om hon alltid skulle ha varit där... Fast, för inte länge sedan var det ju inte så... För bara några år sedan så levde de helt skilda liv och jag trodde faktiskt aldrig att det skulle sluta såhär...

”Vi mår jätte bra, lite trötta men… Annars är allt bra.” svarar Penelope på min fråga, jag nickar glatt.
”Jag sätter på lite te.” mumlar Joshua,
”Åh, det vore underbart Joshua..!” utbrister Penelope glatt och räcker över det lilla knytet till mig i en enda flytande rörelse medan Joshua försvinner från hallen.

Jag ser ner på den lilla ängeln som är virad i en mörklila filt och ligger i mina armar.
”Åh… Vilken liten ängel…” mumlar jag och vaggar henne upp och ner i mjuka rörelser. Jag kan se i ögonvrån att Penelope tar av sig skor och jacka. Det lilla knytet i min famn har en söt liten näsa, långa tjocka ögonfransar och små tussar av hår på sitt lilla huvud.
”Hej.. Vilken söt liten sak du är… Ja, så söt, åh så gott att sträcka på sig lite, ja så gott…” Penelope tittar glatt på mig, jag räcker tillbaka det lilla knytet till henne och vi förflyttar oss alla in i köket där Joshua ställt fram te.

Felix ligger under köksbordet och snarkar, Ezralié bevakar oss från sin plats i fönstret och vi alla drar ett enigt djupt andetag runt bordet.
”Så… Vad ska ni döpa det lilla knytet till?” frågar jag med spänd röst. Penelope och Severus ser på mig med glada men något trötta blickar.
”Angela.” Jag lutar mig tillbaka i stolen,
”Det är ju, typ perfekt… Penelope, Severus, Jaxton och Angela, ” Ezralié jamar, ”åh, och Ezralié såklart…” Katten lägger ned sitt huvud på sina tassar igen och ser någorlunda nöjd ut.
"Ja, vi tänkte som du, 'vilken liten ängel', så Angela känns passande." Det är Severus som talar och för en sekund så ligger tystnad över alla i köket medan vi ser på det lilla knytet.

Penelope och Severus berättar om födseln och allt där till under de kommande tio minuterna, sedan berättar vi hur allt varit här hemma. Men till slut så tystnar det runt bordet ännu en gång och de ser på mig och Joshua. Penelope lägger huvudet på sned, hon kan alltid se när det är något på gång... Det går inte dölja något för dig Pene...
”Vi har något att berätta…” mumlar jag och ser på dem båda. Joshua nickar och stryker mig på axeln med tummen.

”Åh, vad kan detta vara för något? Jaxton har inte varit trubbel väl?” Jag skakar mitt huvud,
”Nej Pene, han har varit fantastisk. Men, umh, vi ska ha barn…” säger jag och Joshua kramar om mina axlar lite hårdare. Penelope stirrar på oss,
”Gratulerar.” säger Severus och bryter tystnaden effektivt med sin mörka röst.
”Ja, gratulerar, jag skulle hoppa upp och krama dig men Angela sover i min famn…” Jag skrattar lite lätt och reser mig upp från stolen. Jag kramar om Penelope försiktigt för att inte störa sovande Angela.

Under den kommande timmen diskuterar vi allt från hur långt gången jag är till vad Jaxton har gjort under de här tre dagarna. Vi dricker te, skrattar så tyst vi kan och skickar runt Angela, som verkar vara en djupt sovande bebis som inte väcks utav att passera från famn till famn.



~Kapitel 47~

2018-08-28…
11 år, 2 månader och 26 dagar sedan Angela föddes.
16 år, 4 månader och 3 dagar sedan Jaxton föddes.
Angela ska börja sitt första år på Hogwarts, Jaxton ska börja sitt sjätte år på Hogwarts.
Severus och Penelope har båda fått fasta tjänster på Hogwarts som professorer.

Hmm… Det här är en ljuvlig kopp te. Jag måste komma ihåg att tacka Coraline nästa gång jag ser henne. När nu det blir. Jag ställer ned min tekopp och reser mig från stolen.
”Angela! Jaxton! Kan ni komma hit ett ögonblick!” ropar jag upp till övervåningen medan jag sköljer ur koppen. Det tar bara några sekunder innan jag hör de lätta snabba stegen från min dotter och de något tyngre och långsammare stegen från min son.
”Kommer mamma!” ropar Angela medan hon börjar ta sig ned för den knarrande trappan. Jag kan inte annat än att le då jag hör min dotters röst. Speciellt då hon säger ’mamma’.

Angela kommer glatt springande fram till mig, hennes långa hår studsar då hon rör sig och hon bär den violfärgade klänningen hon fick i födelsedagspresent för bara några veckor sedan. Hennes ögon ser glatt upp på mig, nyfikna på vad jag vill. Då ser jag Jaxton komma in i köket. Han har under sommaren verkligen skjutit i växten. Han är bara ett par centimeter från att vara 190 cm lång och hans hår har tjocknat en del. Han påminner så mycket om sin far…

”Har ni packat era väskor inför Hogwarts?” Jaxton nickar kort, Angela å andra sidan klappar sina händer, hoppar upp och ner på stället och utbrister glatt,
”Ja, ja, ja! Jag har packat! Jag ska börja på Hogwarts!” Hennes röst är så flickig och exalterad att det får mig att skratta glatt.
”Så bra. Jaxton, kan du hämta er pappa, det är dags för middag.” Jaxton nickar och vandrar tyst ut genom köksdörren. Jag undrar… Hoppas att han vågar ta för sig mer… Jag älskar min man men att se min son vara så lik honom får mig alltid att undra om han utsätts för samma sak i skolan som Sev gjorde. Men, jag antar att jag får veta det nu när jag börjar jobba på Hogwarts.

”Mamma?” Angela rycker i min blus, det sliter mig från mina tankar.
”Huh? Ja Angela?” jag ser ned på min dotter med mjuk blick.
”Vad ska vi äta frågade jag.” Hon ser på mig med putande underläpp, sur över att jag inte hörde henne första gången.
”Åh, potatisgratäng med honungsglaserad kyckling. Det låter väl gott?” Angela nickar och springer iväg till skafferiet för att plocka fram den lilla pallen. Tydligen lika munter som tidigare.
”Jag dukar!” säger hon glatt och börjar klättra upp och ned för pallen för att ta en tallrik i taget till bordet.
”Det låter bra mitt lilla hjärta.” Jag plockar ut gratängen ur ugnen och placerar den på bordet.

”Mamma, varför kan vi inte åka med er till Hogwarts?” Angelas röst avbryter den korta tystnaden vid middagsbordet.
”Agh… Angela, de har ju sagt det flera gånger till dig….” muttrar Jaxton och hugger gaffeln i en bit kyckling, ”vi åker med alla andra elever i tåget och de kommer resa dit via flampulver för att kunna förbereda för alla eleverna…” Angela räcker ut tungan åt sin bror.

”Angela, inga tungor.” säger Severus och Angela drar ihop sina axlar och sänker sitt huvud.
”Förlåt pappa…”
”Angela, du kommer älska att åka tåget. Och du kommer möta massor utav andra nya elever som du kan bli vän med. Kanske har du tur att träffa andra nya elever som hamnar i ditt elevhem.”
”Slytherin!” utbrister Angela innan jag hunnit prata klart.
”Jaså, det har du bestämt?” Hon nickar mot sin pappa med uppspelta ögon. Han ger henne ett leende.
”Men Angela, du vet att alla elevhemmen är bra på sina egna sätt. Man är inte sämre eller bättre bara för att man hamnar i Slytherin, eller Gryffindor, eller Hufflepuff eller Ravenclaw.” Angela nickar, men något med hennes kroppsspråk får mig att vilja fråga mer.

”Angela, något du vill berätta?” frågar jag och ser glatt på min lilla dotter som snart kommer börja växa väldigt fort och spendera mycket tid ifrån sin familj jämfört med de förberedande förskoleklasserna hon gått i.
”Jag… Jag vill hamna i Slytherin som ni…Som Jaxton…” mumlar hon, Severus höjer sitt ögonbryn mot vår dotter.
”Angela, mamma gick inte i Slytherin.” Angela lyfter hastigt sitt huvud, ”hon var i Ravenclaw.” Angelas ögon bara växer.
”Va…?” hon vrider sitt huvud till mig,” var du det mamma?” Jag nickar mot henne och Angela verkar ha funnit en ny glädje att det inte är hela världen som går under om hon inte hamnar i Slytherin.

Hmm, vi har verkligen inte pratat alls om vilka elevhem man ”ska” hamna i här hemma… Vi kanske skulle pratat mer om alla elevhemmen, vi har inte pratat om Slytherin heller mer än då vi pratat med Jaxton eftersom han redan går i Slytherin… Då hade hon kanske inte känt att hon bara har Slytherin som alternativ… Resten utav middagen går ut på att Angela pratar om allt spännande hon längtar efter medan vi andra mest lyssnar. Precis som alla andra middagar vi avnjuter i vårt kök. Men jag ser alltid till att Jaxton får säga eller prata om det han vill med. Det ska vara lika, alla ska ha chansen att prata även om vissa är mer pratglada än andra.

”Angela! Jaxton! Sätt fart!” Severus röst ekar genom huset och följs utav dunkande utav koffertar ned för trappan och stegen från våra barn. De kommer båda ner till köket med sitt bagage släppande efter dem.
”Dags att ge sig av. Ta på er ytterkläder och se nu till att inte glömma något.” Severus röst är grov och hård. Men jag vet att han har inget annat än kärlek för sina barn och barnen är uppväxta med hans grova röst, den tycks inte bekomma dem alls.

Jag slår in den sista smörgåsen i smörgåspapper och placerar i den öppna plastpåsen. Jag räcker fram en påse till Jaxton,
”Grovt bröd med Salami, ost, röd paprika och gurka. Precis så som du vill ha dem.” Jaxton tar påsen och lägger i sin ryggsäck.
”Tack mamma…” mumlar han och ger mig en varm kram.
”Jag smugglade ner en påse kolor, några lakritsstavar och tre chockladgrodor tillsammans med den där mugglar läsken du gillar. Men säg inget till pappa…” viskar jag i min sons öra och jag kan känna att han kväver ett skratt. ”Kommer sakna dig min ängel. Jag lovar att inte komma fram till dig i skolan om du inte kommer fram till mig…”
”Tack mamma… för att du respekterar mig.” De sista orden värmer mitt hjärta.

Jag räcker nästa påse till Angela,
”Du har halvgrovt bröd med frön och russin i sig, sedan är det smör, prickig korv, kalkon, tomatskivor, gul paprika och ost på dina hjärtat.”
”Tack mamma! Jag älskar sådana smörgåsar!”
”Haha, jag vet hjärtat. Ge mig en kram.” Angela hoppar glatt in i min famn, ”jag lade ner en påse bb bönor, lakritsstavar, vita majsbollar och en flaska flädersaft. Men säg inget till pappa mitt lilla hjärta.” Angela fnittrar,
”Tack mamma…!” viskar hon tillbaka, ”du vet alltid vad jag vill ha.”

Tågets vissla ljuder när vi kommit ut på andra sidan väggen.
”Jag drar nu mamma, pappa.” Jaxton ger oss varsitt litet leende och vi nickar.
”Ha det så bra nu.”
”Lugnt, det ska jag. Ses.” Jaxton ger mig en snabb kram och Severus klappar honom på axeln. Sedan har han vandrat bort dit den delen utav tåget som Slytherin inhyses i står. Jag kan se hur flickorna kastar blickar mot min son och sedan ser jag det jag verkligen ville se. Att han har flertalet kompisar och att han är lite mer pratsam med dem.

”Okej hjärtat. Dags att hoppa ombord. Tåget åker om fem minuter.” Angela kramar stelt min hand och håller ett fast grepp om remmen på sin väska med den andra.
”Hjärtat?” Hon ser upp på mig med sina stora blå ögon.
”Måste jag…”mumlar hon med skrämd röst. Jag nickar.
”Ja det måste du. Men du, jag och pappa kommer finnas på Hogwarts när du kommer fram och vi kommer finnas på skolan hela tiden som du är där.” Angela nickar, ”seså, hoppa ombord nu.”

Hon ger mig en stor kram och viskar i mitt öra,
”Älskar dig mamma.”
”Jag älskar dig med gumman… Säg hejdå till pappa också.” Angela släpper taget om mig och går fram till Severus som ser ner på sin dotter. Han lyfter henne rakt upp i famnen för att kunna ge henne en otroligt känslofylld kram.
”Pappa älskar sin lilla stjärna.”
”Älskar dig också pappa.” svarar Angela och pussar Severus på kinden innan han sätter ner henne på golvet och hon försvinner mot tåget. Hon vinkar när hon klivit upp och sedan är hon borta. Där försvann nästa...

Severus lägger sin arm om mig och jag drar mig närmre honom. Tåget visslar och sedan börjar det rulla ut ur perrongen.
”Jag saknar dem redan… Mina små älsklingar…” mumlar jag och fäller en liten tår. Tåren är inte så mycket sorg som kärlek för mina barn.
”Jag med, våra barn börjar bli stora… Om bara ett år tar Jaxton sin examen… Tiden bara försvinner.” mumlar Severus, jag ser upp på honom och kysser hans kind där en liten tår vilar.
”Men det är fantastisk tid vi har…” Severus omfamnar mig och vi delar en mjuk kyss medan andra föräldrar lämnar perrongen. Vi har ingen brådska,vi passar på att njuta utav det ögonblicket som vecklas ut framför oss.



~Kapitel 48~

Severus och jag tar vår plats vid honnörsbordet i Stora Salen. Det slår mig fortfarande varje gång jag sätter mig på min designerade plats att det var här jag och Severus träffades. Det var i denna sal som vi delade flyktiga blickar. Det var i dessa korridorer som vi snuddade vid varandra. Det var i dessa lektionssalar som jag brukade sitta och lyssna på honom tala och se upp på honom där han stod i en gloria utav solljus och drömma om att knäppa upp knapparna på hans frackrock. Tiderna har verkligen förändrats…

Det börjar välla in elever från år två och uppåt genom den stora dörröppningen. Severus släpper taget om min hand och vi rätar båda på oss. Vi har trots allt en professionell karaktär att uppfylla i öppenheten på skolan. Jag känner igen de som går i årskurs sju men de andra eleverna är för mig okända. Jag har under tiden då jag haft Angela arbetat i bokhandeln ännu en gång så eleverna är för mig okända. Men de första klassare jag hade tidigare går nu år sju och jag kan se flera av dem se på mig med glada ögon då de intar sina platser. Jag ser Jaxton ta sin plats och det är ett flertal drömmande blickar som landar på honom. Han är en stilig kille min son… Men om någon utav dessa flickor sårar honom sliter jag ut deras hjärtan och äter det till lunch. Eller, jag ger dem i alla fall sämre betyg... Eller, kanske inte. Hmm, men något gör jag nog allt.

Dörrarna stängs och öppnas sedan igen. Då kommer de nya eleverna in och jag kan genast se min lilla dotter som förundrat ser sig omkring. Hon pratar med en utav de andra flickorna som har ett asiatiskt utseende. De båda verkar förundrade över taket.

Till slut samlas alla nya elever längst fram och professor Flitwick, som tagit över efter McGonagall gått i pension, börjar tala. Han berättar för de nya vad som kommer hända och sedan börjar han kalla upp namn.
”Hirasaku, Hanako!” ropar han ut halvvägs genom listan och det är den asiatiska flickan som tidigare talade med min dotter. Hon stiger nervöst upp och får hatten placerad på sitt huvud.
”Ravenclaw!” ropar hatten ut utan någon betänketid alls. Flickan springer glatt över till Ravenclaws bord som applåderar och välkomnar henne. Jag känner hur jag kramar silkesservetten i min hand, nervös för min dotters skull.

Flitwick fortsätter att ropa upp namn, i oändligheten tycker jag nog, men till slut ropar han upp min dotter.
”Snape, Angela!” Angela stelnar till och börjar sedan att gå upp mot pallen. Jag vet att det är fel men hamna i Ravenclaw nu Angela… Du skulle passa så bra i Ravenclaw…
”Hmm… Det här var svårt. Du skulle passa ypperligt i Ravenclaw med dina gener... Men, du skulle också plats bra i Slytherin som du också har i generna… Hmm, din bror var mycket enklare att placera om inte jag minns fel… Vad ska vi göra med dig Angela…” Hatten tystnar och salen väntar på ett svar.

”Nu vet jag vad vi ska gör med dig och ditt vänliga hjärta, din kamratanda, din positiva inställning, din skarpa hjärna och ditt glada sätt. Vi placerar dig i… HUFFLEPUFF!” Angela reser sig stelt från stolen, jag sätter min hand över mitt hjärta. Jag tänker på hur gärna hon ville hamna i Slytherin. Hon ser på mig och jag andas ut. Glädje strålar i hennes ögon och hon kutar genast iväg till Hufflepuffs bord som applåderar och hejar glatt på sin nya elev.

”Severus, jag tror, jag tror att hon ville hamna i Hufflepuff hela tiden…” Severus ser på mig med ett leende och kramar diskret min hand under bordet.
”Det tror jag med.” Vi ler mot varandra och fokuserar sedan vidare på ceremonin framför oss som börjar lida mot sitt slut.

Efter att alla har ätit en fantastisk måltid börjar eleverna att vandra ut för att ta sig till sina elevhem, nya som gamla elever. Men Angela kommer springandes fram till honnörsbordet och jag vandrar runt för att möta henne. Hon hoppar upp och ned på stället medan hon pratar.
”Mamma, mamma, jag kom i Hufflepuff!”
”Ja det gjorde du mitt lilla hjärta, är du glad för det?” Angela nickar uppspelt och ser snabbt på flickan hon pratade med under måltiden. ”Spring iväg nu. Det är viktigt att du lär dig hitta.” Angela nickar igen, ger mig en snabb kram och försvinner sedan.

Jag och Severus njuter utav en varm kopp med te tillsammans. Efter att vi talat med den nya rektorn som tog över efter Dumbledore, Professor Voltera, efter middagen så kom vi överens om att jag och Severus kan dela boende på skolan men ha separata kontor. En lösning som passar oss otroligt bra.
”Så, tror du att Angela kommer trivas?”
”Jag tror det. Hon verkade glad.” Jag ser på Severus och nickar medhållande.
”Det har varit en lång dag… Jag tror att det är dags för lite sömn.” Severus ler mot mig och nickar,
”Det tror jag med.”

Severus och jag kryper ner under täcket och han lägger sin arm om mig. Jag sluter mina ögon och suckar nöjt.
”Vi har en son i Slytherin, en dotter i Hufflepuff, vi har varsin fast tjänst här på Hogwarts, platsen där vi träffades… Vi har ett hem, en familj och ett stabilt liv.” Severus kramar om mig lite hårdare.
”Efter allt vi tagit oss genom, så är det på tiden med lite stabilitet…”
”Sev..?”
”Mmh?”
”Jag älskar dig och jag älskar oss, vår familj, vårt liv.”
”Duvan… Jag älskar dig med och allt med oss och vårt liv…”

Jag lyfter Severus hand och kysser den mjukt.
”God natt raring, imorgon är en ny dag med många förvirrade förstaårs elever att ta hand om…”
”God natt hjärtat. Imorgon börjar resten utav våra liv, precis som det kommer börja var dag framåt.” Jag känner hur Severus drar ett djupt andetag och efter ett tag faller han in i sömn. Jag älskar dig, jag älskar Angela, jag älskar Jaxton, jag älskar Ezralié, jag älskar mitt jobb, jag älskar vårt liv… Efter allt som hänt så har jag nu funnit mig själv och min plats här i livet… Jag kramar om halsbandet som hänger runt min hals och släpper ut ett sista djupt andetag innan jag träder in i drömmarnas land…



~Författarens Tack~

Kära läsare!
Du har nu läst hela Förbjuden Romans trilogin, TACK FÖR DIN TID! Jag hoppas att du funnit min fanfiction om Severus och Penelope härlig på alla möjliga sätt och vis! Du har följt dem genom 21 år utav deras liv. Vi började vår resa med en ung Penelope på 15 år och vår Severus på 35 år. En elev, en professor. De har gått genom dödsfall, sorg, glädje, lust, upptäckter och livsförändrande upplevelser.

De har nu två barn på 11 och 16 år, de har båda professor platser på Hogwarts där Severus arbetar med kursen Försvar mot Svartkonster och har tagit över Drogos plats som huvudprofessor för Slytherin samtidigt som han också arbetar fritt med att skapa trolldrycker och brygder. Penelope är professor i ämnet Trollformellära och även Mugglarstudier då det behövs. Hon håller i Ravenclaw Bokklubb och har extra kurser i Litteraturvetenskap samt Latin.

Vi har alltså tillsammans vandrat sida vid sida med Penelope och Severus genom en utav de mest tumulta och händelserika åren utav deras liv. Vi har fått dela skratt och tårar med dem, rädsla och lycka.

Jag hoppas att ni verkligen har njutit utav denna resa på kärlekens ostadiga kvast och att ni känner en sorts nöjdhet med vart vi till slut hamnade. Jag hoppas också innerligt att ni lämnar en liten kommentar om vad ni tycker om resan vi gjort tillsammans. Det vore guld värt för mig. Och jag hoppas att ni vill fortsätta att följa mig i framtiden.

Vem vet, kanske kommer det fler äventyr..?

Psssst...! Överraskningar i första inlägget! Plus en ny spoiler flik under INFO spoilern....

(Följ mig på wattpad för mina framtida verk: PenelopeAllixandra
Kommer inte lägga upp fler ff's på mugglis.)

Åh det har varit så roligt att följa denna trilogi, och du har gjort den så bra! Älskade slutet ♥
Tagga mig i allt du skriver i framtiden!!

Alltså gud, i början, alltså första delen, dampläste jag för att komma ifatt. Efter första delen tänkta jag typ snipp ,snapp slut så var sagen slut men du kommer på två helt otroliga delar till med din oändliga fantasi. I slutet här var det inget stort äventyr men som när man läser Hp så att även när det inte händer så mycket är det ändå kul att läsa! Och slutet var ju bara bäst!! huffelpuff och slytherin ♥
Lova att tagga mig om du skriver en ny!

Jag kan inte förstå att den är slut! Det har varit jätteroligt att få följa Pene och Sev's liv och att efter varje kapitel längta till nästa.
Du skriver otroligt bra och storyn är även den underbar!
Känner mig ledsen nu när den SLUT( ). Du har bland annat fått mig att tycka SÅ mycket mer om Severus och det är jag glad för!
DIN FF ÄGER OCH ÄR BÄST OCH JAG ÖNSKAR ATT DEN INTE VAR SLUT! ♥

Det har varit en underbar resa men det är sorgligt att det är slut. Men jag hoppas att Penelope och Severus få ett långt lyckligt liv tillsammans med deras barn.

Åh så underbart att höra! Glad jag blir att du tyckt det varit underbart!
JÄTTE GLAD att du vill att jag ska tagga dig i allt annat jag skriver, men, då får du följa mig på wattpad istället Kommer inte lägga upp något mer här på mugglis tyvärr för har här ingen koll på om den ens läs så kommer fortsätta publicera mitt på wattpad (håller redan på med en ny ff) och wattpad är HELT gratis


Åh, vilken underbart fin kommentar vill jag bara börja med att säga!

Känns så kul att du fann det så intressant och att du tycker att jag har så bra fantasi! (Har inte varit lätt all gånger att få allt att hänga ihop kan jag ju säga -.-' ) Jag kan hålla med dig om att det inte var något "stort äventyr" på slutet, men det var ett medvetet val för jag vet att många ville att Penelope skulle bli gravid. Så ni fick bröllop, två barn, skolstart och en glims in i hur deras liv förhoppningsvis kommer att utveckla sig i framtiden istället. Vilket jag tycker är deras största äventyr. Framtiden.
ÅH, så glad att du tycker om och poängterar att jag placerade Angela i Hufflepuff! Så himla glad att du gillade det! Hade först tänkt sätta henne i Ravenclaw, men, det var liksom inte den Angela jag kände. Så det var liksom bara Hufflepuff som jag helt plötsligt kunde tänka mig för lilla Angela ^^

Jag kan tyvärr inte tagga, för (som det står i sista inlägget) jag kommer inte att lägga upp något mer på mugglis, allt kommer upp på wattpad, så följ mig gärna där


Nej, men guu så underbart att du längtat efter nästa kapitel hela tiden! Sådant gör mig som författare så himla glad att höra!

Alltså, att få hör att ajg skriver bra... Guu det värmer min författar själ så innerligt, och att du även tycker om storyn är så himla härligt att höra!
Att du tycker mer om Severus nu, oooooh så ljuvligt att höra! Försöker verkligen ge er min bild utav Severus och vill verkligen att folk ska se honom på ett annat sätt så att du gör det nu är ju abra bäst!

AWW! TACK SÅ MYCKET!!!! ♥ ♥ ♥


Åh va skönt att du funnit den underbar att få följa med på, men ja, lite sorgligt att det är slut... Jag hoppas också det, det gör jag verkligen. Men... Man vet aldrig med oss författare, vi kan go crazy all of a sudden...

SÅ JÄVLA FANTASTISKT BRA!!!!!
ASSÅ, JAG VET ITNE ENS VAD AJG SKA SÄGA!!!!!!! Så sjukt jävla bra! Fan va jag längtar efter din nästa ff!!!! Håller koll på wattpad! ♥♥ ♥ ♥