Monster High School

Jag har på något sätt lyckas förvilla mig bort från Liri och Eresse, och plötsligt ser jag att Julie och den där svartalfen från förut sitter på marken och ser på någon som ser ut att ha svimmat.
Det är Archie.
Jag rusar fram till de och ser oroligt på Archie. Han är blek. Blekare än han brukar vara, det vill säga väldigt, väldigt, blek.
Jag ser upp i Julies ansikte.
"Vad har hänt?" frågar jag oroligt.

Archie ~

Jag hör svaga röster långt, långt bortifrån. Men jag kan inte urskilja några ord, än mindre än vilka det är som pratar. Jag kan inte så någonting, jag kan inte känna någonting. Allting är bara svart. Jag kan inte uppfatta någon som helst tid, och jag kan inte göra något. Inga av mina sinnen fungerar.
Jag vill bli normal igen, komma ut ur det här tillståndet, men det går inte.
Plötsligt börjar saker och ting röra på sig. Allting är inte svart längre, utan det skiftar i gråskalor, så att det är nästan.. Skugglikt.
Det är då jag förstår vad det här är. Eller, jag antar att jag förstår vad det här är. Och om min teori är rätt så förklarar det också känslan jag kände innan när jag flydde från de andra demonerna, varför det nästan kändes som att jag var en skugga. För sanningen att säga var jag det då. Men något måste ha slagit fel. Jag har ett svagt minne av att min far en gång berättade om det, att det var väldigt lätt hänt att man hamnade i något slags skuggkoma när man använde sina krafter för första gången. Det var sällsynt, och extremt farligt. Inget kunde bota det. Inget förutom en livlina till livet, något som fick dig att hålla dig kvar. Som fick dig att själv inte bli en skugga.
För alla andra skuggdemoner i släkten hade det här aldrig hänt, inte i mer än någon sekund. Men min magkänsla sa åt mig att det hade gått betydligt längre tid. Mina tankar sökte efter något som kunde tyckas hålla mig kvar, men till min fasa hittade jag inget. Allting fortsatte bara vara som det var, skuggigt.

Julie ~
"Det är inte det, han bleknar", mumlar jag och känner hur jag knyter nävarna men bläddrar förskräckt i boken om "Varelser, Traditioner och Ritualer".
All färg försvinner ur ansiktet på mig när jag läser snutten (då det bara står några rader) om skuggkoma.
Jag tar Archies iskalla hand i min och börjar skrika på honom.
"Archie, du måste vakna! Du kan inte.. Du kan inte...", jag tar ett djupt andetag.
"Kan du höra mig? Archie?!"
Fler elever och lärare har börjat komma och stirrar med en underlig blick på oss, men jag ser det bara i ögonvrån.
"ARCHIE!"

Jag läser över Julies axel och mina ögon fylls av tårar.
"A-Archie?" Säger jag, gråtande.
Archie blir bara blekare och blekare, och då jag känner på hans kind är den iskall.
Jag ser på Julie, som ser helt förtvivlad ut. En lärare kommer fram till oss.
"Flytta på er, vi måste ta honom till sjukhusflygeln. Sedan vill jag att ni ska berätta vad det var som hände"
Jag ställer mig sakta upp och följer med gruppen av lärarna som leviterar Archie med sina krafter.

Julie ~
"N-nej ni förstår inte!", skriker jag till och lägger min hand på läraren som leviterar honom.
En energi fyller min kropp som en explosion och mitt i en rörelse tvärstannar läraren som en staty.
Skrämt rycker jag åt mig handen och han fungerar som vanligt.
De andra lärarna verkar inte ha märkt ut något.
"Schas, alla till sina lektioner!", fräser de och försvinner bakom ett hörn.
"Nej", morrar jag och springer så snabbt jag kan efter.
Nej, nej nej.
Han kommer försvinna.
Jag måste väcka honom.

Eresse fortsatte gå genom skolan då han plötsigt såg att Ayaka verkade ha försvunnit, men som poltergeist trodde han på det faktum att alla som försvann hade en mer eller mindre hedelig anledning att försvinna.
"Så vad har vi nu?" sade han högt och kollade ner på schemat. "Lunch! Underbart!"
Han lade sin arm runt Lirimas axlar, hon var väldigt smal, utan att vara benig, men hon kändes ändå liten, liksom svag. Han såg ner på henne. Hon verkade nästan vara lite genomskinlig, Eresse kände igen det här symptomet hos änglar. Det var vad som hände när något ont, något elakt, var i närheten. Han undrade vad det kunde vara som orsakade detta, men han ville inte fråga ifall hon kanske skulle ta illa upp av det.

"Vi följer med!" fräser jag argt åt läraren, som surt ger med sig. Jag tar Julie i handen och drar med henne, bort till Archie. Jag ser på Julies ansikte, som är fullt av tårar.
"Det.. är okej, han kommer bli bra igen"
Jag försöker säga det övertygande, men faktum är att jag är minst lika orolig som Julie.
Men jag vill bara inte se henne gråta, inte se henne vara ledsen.
För Julie är min vän.

På min väg genom skolan ser jag Ayaka och Julie stå och prata. Julie gråter och och Ayaka värkar också orolig, jag går fram till dom och frågar vad som har hänt.

Archie ~

Röster. Rösterna i mitt huvud börjar bli starkare, och jag kan urskilja vad det är rösterna säger. Eller, rösten. Rösten ropar mitt namn.
När jag hör det här är det något som... Förändras. Skuggorna jag kan se blir ljusare. Mycket, mycket ljusare. Rösten som skriker mitt namn blir högre, och jag kan utgöra vems röst det är.
Skuggorna runt omkring mig börjar långsamt, långsamt att tyna bort och lättnad sköljer över mig. Skriken gör inte lika ont längre i mina öron utan känns mer behagliga. Det genomträngande ljuset som får bort skuggorna bränner inte lika mycket i ögonen.
Mina ögonlock fladdrar upp. Allting är för ljust för att jag ska kunna se något, men jag förstår att jag har vaknat. Ett litet, litet leende sprider sig över mina läppar.
"Tack..." mumlar jag.
Mina ögon börjar långsamt, långsamt vänja sig vid ljuset och jag kan urskilja en siluett av en person. Siluetten är svag, men jag kan ändå urskilja den.
Det är då det händer. Skuggorna kommer tillbaks, och allt blir svart. Jag försöker göra motstånd, men det finns inget jag kan göra. Mina tankar vandrar efter vad det kan vara som har orsakat det här, och det är då jag inser vad det är. Det var inte tillräckligt. Min viljestyrka var inte tillräcklig. Jag antog att jag hade vaknat för tidigt, jag slutade kämpa emot innan jag var helt utom fara.

~Zilya~
Efter att den nya tjejen kommit så slutar Julie att bry sig om mig. Jag vet inte om det är med avsikt eller ej, men jag är rätt säker på att det är med mening. Hon är säkert precis som alla andra. Ingen vill ha med en svartalv att göra, så har det alltid varit. Jag känner att tårarna börjar trycka på, men jag vill inte släppa fram dem. Inte än, inte här, inte inför alla andra. Hur kunde jag vara så dum? Trodde jag att jag hade fått en vän? Hon sa vad hon är och vad hon heter, det betyder inte att vi är vänner. Typiskt mig att alltid tänka så, jag måste sluta hoppas. Om jag inte gör det kommer jag att bli besviken gång på gång, tills jag inte orkar mer, och då kommer jag att ge upp. Men jag vill leva, och om det enda sättet är att sluta hoppas så måste jag göra det. Jag känner hur det bränner till bakom ögonen och en tår trillar långsamt ner för min ena kind. Jag torkar snabbt bort den och hoppas att ingen såg. Ingen får se mig svag, det kommer isåfall bli mitt slut. Jag sväljer och försöker blinka bort tårarna, men det går inte, dem fortsätter att tränga fram. Tyst låter jag dem falla medan jag ljudlöst rör mig bortåt längs korridoren.