The one that got away

Andrew log. "Så lite så" han såg på henne då hon gäspade och sträckte på sig. "Vill du sova? Du kan ta min säng" sa han och log igen.

"Har du inte den andra sängen kvar? Min drake?" frågade hon plötsligt, hon ville inte sova i hans säng. Det var hans säng och hon ville vara ensam i en egen säng.

Andrews leende försvann lite. "Jo...jag hra kvar" sa han bara och ledde henne in till hennes brors gamla rum. Draken satt kvar på sängen som inget hade hänt de senaste veckorna.

Saphira tog hans hand och kramade om den.
"Förlåt, men även du behöver sova och det gör du bäst i din egen säng. Jag är absolut inte redo at ta det dit än." sa hon ursäktande och log då hon såg att draken var kvar.

Andrew kramade om hennes hand igen och suckade. "Jag vet...Men jag är otålig, förlåt" mumlade han och lämnade henne sedan i rummet. Han tog sig till sitt egna och drog av tröjan och byxorna innan han kröp ner. Armarna var röda och ärriga, såriga och en del hade inte ens börjat läka.

Saphira ryste till efter att han gick och fick hindra sig att inte fly igen. Hon hade gjort allt det han begärde men utan känslor och med andra.
Hon stängde dörren efter honom innan hon kröp ner i sin säng och somnade nästan med en gång, tungt och länge.

Andrew lyckades bara sova några få timmar innan mardrömmarna kom. Han hade då gett upp på sin sömn och satt istället i köket tills morgonen kom. Han satt och drack kaffe och hade kvar maten från dagen innan. Han hade en t-shirt på sig nu och brydde sig inte om att dölja ärren ens.

Timmar senare vaknar Saphira och kommer in i köket med sömnrufsigt hår och gäspar stort.
"God morgon" hälsar hon sömnigt och hennes blick går till hans armar. Hon säger inget men hon tar en trasa med vatten och tvättar dem innan hon binder om dem. Detta gör hon lätt och ledigt, det syns att hon vet hur man gör.

"Godmorgon" log Andrew och hälldevupp mer kaffe. Åt sig och en kopp åt henne. Han skulle säga något då hon började ta hand om såren. Han sa inget fören hon var klar. "Tack" mumlade han och drack mer kaffe.

Saphira bara log svagt och kröp upp i hans famn som kompensation för att hon inte sov med honom. Hon tog sin kaffekopp och drack, hon var än lite sömnig och ville bara gosa, det var vid sådana tillfällen man skulle passa på.