The choosen one(PRS Dragon Fantasy)

Mark kom inte tillbaka försen sent på kvällen, han hade vandrat längst gatorna, längst slummen där han var uppväxt. Han hade inte tänkt komma hem alls men Lia hade bett honom och han måste berätta varför han gick. Så han knackade på dörren och väntade.

Lia öppnade dörren och kastade sig om halsen på Mark. Hon snyftade lågt och ögonen var rödgråtna. "Varför var du borta så länge?" undrade hon innan hon begravde ansiktet mot hans hals. "Matt sa så hemska saker".

Mark var chockad att se henne så och lyfte upp henne i sin famn.
"För att Matt har rätt, jag är inte bra för dig." sa han så lugnt han kunde och strök henne över håret.

Lia såg upp på honom igen. "Nej, han har fel!" snyftade hon. "Om det inte vore för dig så skulle jag inte ens vara här, jag älskar dig Mark! Du har aldrig gjort mig illa eller sårat mig!". Som Matt nyss gjort.

"Såja" tröstade Mark, visst knappt vad han skulle säga.
"Nej, jag har inte, men tänk om jag gör." sa han med oro och mötte hennes blick och stängde dörren om den, grannarna behövde inte höra.

"Det kommer du inte göra Mark!". Lia var övertygad om att han aldrig skulle skada henne. "Snälla försvinn inte" bad hon sen. "Du är det enda jag har...".

"Jag vill inte komma mellan dig och Matt, han vill bara ditt bästa." sa han lugnt men nickade, han skulle stanna om hon gärna ville det.
"Jag stannar om du vill." sa han och kysste henne, han var så rädd att bli som Matt hade sagt att han var.

"Du kan inte komma emellan mig och Matt, han har redan förstört det" sa Lia kort om det. Matt hade förstört det själv genom att säga allt det där.
Hon besvarade kyssen och drog med honom in. "Jag var orolig...Då du inte kom tillbaka" mumlade hon.

Mark såg med oro på henne.
"Det var inte bra, han var din vän." sa han och kände sig skyldig. Det var nu han märkte hur mycket han frös, han var iskall under skinnjackan.
"Förlåt, jag hittade mitt barnhem." sa han med ett ansträngt leende.

Lia svarade inte på det utan drog in honom till vardagsrummet. "Gjorde du? Hur var det?" frågade hon sedan utan att le eller något. Hon sjönk ner i soffan.