The marauder's map [SV]

Ååh, jag vill gärna läsa den novellen! Om du skulle få fnatt måste du tagga mig!!


NYTT KAPITEL!!!!!!!
Fast dö låter inte jättelockande... Men ändå;
NYTT KAPITEL!!!!!!

Yeyyy tagga miiiig!!!!!!! :'DD

TAGGA MIG HP_Maja OR I'LL KILL YA

NEJ! Då får vi ju inga fler kapitel!

nej nej nej nej... Sätt henne i ett rum med endast en dator som endast kan gå in på Word/Pages och mugglis. Ge henne ingen mat förrän hon är klar med kapitlens!

Nästa kapitel kommer ni dö.
(Var tvungen att dela upp det..)
(Men nu verkar jag väldigt dramatisk.
Glöm att jag någonsin skrev någonting)

Okej, jag vet att jag lovade er ett kapitel för att halvt århundrade sen, men det var kanske lite längre kvar på kapitlet än jag trodde..

Och jag måste få ta tillfället i akt och skryta, JAG HAR VARIT PÅ HARRY POTTER THE EXHIBITION 3 GGR!! OCH JAG HAR JAMES OCH PLIVER PHELPS AUTOGRAFER!!!!
*död*
(Hata mig inte)

Och jag vet att det är ganska långt nu, men nästa blir nog ganska kort, hoppad ni har tid att läsa


Kapitel 34 ~ Välkommen till verkligheten
Dagarna fram till julen flyger fram. Jag tror att jag sover den mesta av tiden, och resten av tiden köper jag julklappar och styr med julfirandet. Mamma och pappa ser friskare ut, de jobbar inte lika mycket och sover mer. Det gör mig glad, jag trivs med att ha föräldrar som pratar med mig.
James däremot, är den jobbigaste, mest idiotiska bror jag haft. Varje tillfälle han får antingen kollar han på mig som om jag är en utomjording eller knuffar till mig.

Julafton morgon viner vindarna utanför fönstren. Jag sätter inte på mig min julklänning, utan jag låter pyjamasen vara kvar på.
Några sekunder senare klumpar jag ned för trappan till köket. Jag drar fram yoghurt när mamma kommer ned i köket.
"Jag gör pannkakor", säger hon och jag ställer tillbaka yoghurten.
"Tack", säger jag och kramar henne.
Jag kollar på mamma medan hon lagar pannkakorna. Hon är fortfarande klädd i sitt lila nattlinne.
"Allt redo för ikväll då?", frågar jag med en sista blick på checklistan.
"Absolut." Fräsandet från pannkakorna gör att jag nästan inte gör vad hon säger. Nog är det julkänsla här alltid. Granen står i vardagsrummet. Tomtar och annat pynt är utspritt runt om i huset. Skinkan står redo i kylskåpet och det luktar pepparkakor (och pannkakor) i hela huset.
När mamma är klar med pannkakorna tar hon fram sylt och sätter sig vid bordet.
"Du, angående det som hände på stationen", säger hon tvekande. "Remus sa att han var trött och.."
"Jag bryr mig inte. Det han gjorde var fel, och jag kommer bara lägga till det på listan med dåliga saker han gjort för mig", avbryter jag och kan inte låta bli att dra upp handen till kinden. Det hade gjort ont i flera timmar efteråt. Bara jag tänker på det blir jag tårögd. Hur elak jag än är trodde jag inte att han skulle göra något tillbaka.
"Tack för maten", mumlar jag och går upp till mitt rum igen.

På kvällen, ungefär klockan fem, står jag framför spegeln, iförd samma kläder som på julbalen. Blont hår sitter uppe med järnek.
När det knackar på dörren går jag ned. Te och hans föräldrar (som verkligen ser ut som honom (Ser alla i Frankrike ut så?)) står i dörröppningen och bakom dem står Remus och hans föräldrar.
"Hej, välkomna", säger jag och skakar Tes föräldrars händer.
"God jul, Kendra." Te ger mig ett litet paket. Jag pussar honom, säger hej till Remus föräldrar och ignorerar Remus. Sen visar jag dem in. I bakgrunden hör jag Remus mamma viska: 'Vad var det om?' Jag undrar om Remus inte har sagt något, men övertalar mig själv om att det inte är så. Te går arm med mig och jag mår bra. Jag vill inte ha Remus i tankarna.

Mamma och pappa står i vardagsrummet. De hälsar på både Tes och Remus föräldrar. Sen sätter de igång med sitt tråkiga vuxenprat. James går upp till sitt rum med Remus och jag går upp till mitt rum med Te.
"När kommer Peter och Lily?", frågar Te.
"Vet inte. Lily åker ju mugglarbil, och hon har aldrig varit här förut, så det kan ta lite tid. Peter kommer nog snart." Han kysser mig.
"Jag älskar dig", säger han. Jag vill säga något tillbaka, men det ringer på dörrklockan och vi går ned.
"Peter!", säger jag.
"God jul!", säger han och ger fram ett paket. Jag säger tack och hälsar på hans föräldrar. Sen går vi upp till mitt sovrum igen.
"Här är det sig likt", säger Peter och slänger sig på min säng. Ja, här är det sig likt. Jag har vita väggar, vit säng en träfärgad garderob, en träbokhylla och ett skrivbord. Allt är ganska enkelt och fyrkantigt.
"Du har det fint här", säger Te. Det knackar på dörren.
"Kom in!", ropar jag. Dörren öppnas och en röd kalufs fyller dörröppningen.
"Lily, jag hörde inte att du kom", säger jag.
"Jag låter inte som ett bältdjur då. God jul hörni!" De julklappar som inte än blivit utbytta utbyts. Jag får ett större och ett mindre paket av Lily. Det stora är inslaget med tomtar, men det lilla är bara en liten lila ask. Jag tänker lite på olikheten, men jag tänker inte så mycket närmare på det.
"Vart är Petunia?", frågar jag. Petunia är Lilys syster. Jag hör inte mycket om henne, faktum är att Lily bara nämt henne ett par gånger. Jag vet vad hon heter, men inte mycket mer.
"Jag vet inte. Hon kom inte tillbaka från skolan i slutet på terminen. Vi har fått flera brev, men jag vet inte vart hon är." Lily rycker på axlarna, man kan tydligt se att hon inte bryr sig. Alla kollar besvärat på Lily.
"Och du beter som om du inte bryr dig", säger Te minst lika besvärat som han ser ut.
"Äsch, hon sticker ibland. Måste det förstöra våran jul?"
Mamma ropar och säger att det är mat, så vi går ned till vardagsrummet för att äta.

Efter maten har jag insett att Tes pappa måste vara den tråkigaste, mest korthuggna person någonsin. Först tror jag att han bara inte trivs med samtalsämnet, men jag fattar sen att han är sån. Tes mamma är så annorlunda man kan bli. Hon pratar mycket, skrattar åt allt och tillslut blir man trött på hennes röst. Om jag skulle säga det själv tror jag att Lily och Patric Nem passar bättre ihop.

Sent på kvällen har vi mest och ätit choklad. För tillfället sitter Peter, Te och jag sitter tätt ihopmosade i soffan. Remus och James sitter mittemot. Mamma sitter på kanten. Uppenbarligen tycker mamma att "det här" måste lösas.
"Varför kan ni inte bara lägga det här bakom er? Kan inte någon ta första steget?", frågar mamma utmattat. Hon redan hållit på ett tag med det här. Allt vi har gjort är att glo på varandra. Efter yttligare en halvtimma av mamma som tjatar på oss säger jag något.
"Måste det här förstöra våran jul?", frågar jag surt.
"Ja, det måste det!", gnäller hon.
"Okej, förlåt!", skriker Remus och flyger upp från sin sittplats. "Jag orkar inte mer nu."
"Kendra", säger mamma, som om hor tror att jag bara ska förlåta honom. Jag mår lite dåligt, men onda jag som försöker lära mig att hata Remus får mig att säga och göra saker som jag inte vill.
"Nej. Aldrig!", säger jag.
"Vad är ditt problem!?", skriker Remus. Jag spricker och springer ut ur rummet, och huset. Jag hör hur någon följer efter mig, och hoppas på att det är Te. Jag borde inte bli sårad, men det blir jag. Jag vill inte, och jag orkar inte med den här sidan av Remus.

Jag pulsar fram i snö upp till knäna (väldigt kallt med tanke på att jag bara har klänning på mig) i skogen, med Remus efter mig.
"Stanna. Jag menade det inte", säger han. Remus tar in på mig. Snön svider mot mina bara ben, men jag stannar inte. Vi kommer så långt bort från vägen att det nästan inte finns något ljus och träden står tätt. Remus är bara någon meter bakom mig, jag har använt mig stav för att välta ned snön bakom mig.
"Kendra! Snälla Kendra, stanna!" Jag vet inte vad det är som för mig att stanna. Om det är det faktum att Remus faktiskt säger mitt förstanamn eller det desperata tonfallet, den varma varianten av rösten. Men jag stannar och Remus springer in i mig. Jag faller framlänges i snön och får Remus över mig. Jag lyckas vända på mig. Vid det här läget är jag halvt ihjälfrusen, men jag känner mig ändå varm med Remus så nära. Remus ställer sig upp och räcker mig son hand. Jag tar den.
"Förlåt, förlåt för allt", börjar han.
"Remus", börjar jag (det känns så skönt att säga hans namn igen) men han avbryter.
"Jag försökte lära mig att hata dig, men jag kan inte. Jag fattar inte vad jag har hållit på med hela året. Jag älskar dig Kendra, och det kan jag inte ändra på", säger han. Jag blir så varm att jag nästan kan svära på att snön smälter runt om mig. Sen lutar han sig fram. Bara en liten, liten bit, men det är allt som behövs. Våra läppar möts, och jag är säker på det. Jag älskar honom med. Te har alltid varit snäll, men ingen av den värmen har någonsin funnits när jag kysst honom. Nu känns det som om jag druckit någonting varmt. Det blommar ut från mina läppar. Om inte snön redan smält borde den göra det nu.
Trots allt vi gått igenom känns det bra nu. Det känns som om det var värt allt.

_________________________________________

Hur tror ni Te reagerar?
(Bara så ni vet, jag har redan svar på frågorna.)

Oj, häftigt (ang. ditt "skryt" !!!

Helt sjukt vad bra du skriver, snälla mer!!! Nu när du är ledig och allt! SNÄLLA!!!
*tror jag har blivit starkt beroende*

Ang. din fråga, hm. Arg? Avundsjuk? Eller misstänkte han att det skulle bli så? Jag vet ärligt talat inte. Han kanske drar till med fula knep (haha, jag vet att jag försöker få honom att gör ngt dåligt, jag gillar bara inte honom. Han förstör för Kendra och Remus)
Det enda jag vet är att jag hoppats hela tiden på Remus och Kendra, så min dröm slår (kanske) in!
Fast med tanke på att jag skulle dö i nästa kapitel, är det kanske mer troligt att jag blir arg/besviken/dör...

Åh... Remus
Bra, Remus o Kendra kan bli ihop, så tar jag Tekopp :3

Ni kan dö av positiva känslor, right?

Ja...
Men gör mig inte glad nu för att de kanske, kanske blir ett par. Bara för att jag ska dö på andra sättet gånger två (dubbelt om du lurar mig/väcker falska förhoppningar)