5 steps on how to make James Potter like you [SV]

OMG! Stackars Ryan :c Savannah MÅSTE berätta om James för honom :O Hur som helst, RYANNAH FTW!! ♥♥

GHAAAAAAAAAAAAAAAAA nej nej nej stackars lille jamsy...

Älskar det♥♥ Bara LOVE IT♥♥ Ingen kan göra något annat än det♥♥

TACK!

Det kändes som att knappt en hel sekund hade passerat när Ryan drog sig tillbaka. Med ens var det som om min hjärna började fungerade igen och det var som en örfil. Varför hade jag kysst honom tillbaka? Jag borde ha stoppat honom och sagt att vi behövde prata, berättat sanningen för honom. Han hade antagligen aldrig ens kysst mig om han vetat det. Plötsligt kände jag det som om jag ljugit honom rakt upp i ansiktet och jag kände mig illamående igen.

Ryan såg in i mina ögon, fortfarande tätt intill mig. Han log. Det högg till i hjärtan utav vetskapen att han inte skulle le mot mig längre när han fick veta. "Hej", andades han.

Jag svalde hårt. "Ryan--" började jag, men han lade ett finger på mina läppar för att hindra mig från att fortsätta. Jag blev tyst.

"Jag måste bara få ur mig detta innan jag fegar ur, okej?" Jag kände hur mitt hjärta började slå snabbare och jag såg upp i hans ögon, försökte läsa av vad det var han tänkte säga. Han såg så lycklig ut. Hans ögon glittrade i det svaga ljuset och trots den öronbedövande musiken runtomkring oss hörde jag hans nästa ord lika klart och tydligt som om det bara varit han och jag. "Jag älskar dig, Savannah."

Obeskrivlig lycka, skräck, kärlek, ånger... Mitt inre slets mellan känslorna jag kände och jag kunde känna hur mina ögon tårades, men det var inga glädjetårar. Jag ville så gärna bara slänga mig om hans hals och berätta hur mycket jag älskade honom också, men jag visste att efter att jag berättat om James och mig så skulle han inte älska mig längre så vad var poängen med det? Jag svalde hårt och uttalade de ödesdigra orden, "Vi måste prata."

Jag kunde praktiskt taget se hur allt hopp, all lycka och all lättnad över att ha sagt de tre orden rann av honom och ersattes av skräck, sorg och besvikelse. Det skar som knivar i mig och en del av mig ville bara låtsas som ingenting, och helt enkelt aldrig berätta för Ryan, men han hade rätt att veta. Det var det enda rätta... Jag fattade tag i Ryans hand och ledde honom in i ett annat rum, som visade sig vara hans sovrum. Han blev stående där jag lämnat honom, som paralyserad, medan jag slog mig ner på hans bäddade säng och tänkte igenom vad jag skulle säga. Hur berättade man något sådant här för någon man älskade? Jag suckade inombords när jag insåg att man inte borde behöva berätta något sådant här för någon man älskade, för man borde inte ha gjort det från första början...

"Savannah?"

Jag ryckte till vid yttrandet, även om det inte varit särskilt högt alls, och såg upp på Ryan. Han stod fortfarande på samma plats vid dörren och såg på mig. Jag kunde se att han försökte behålla sitt lugn, sin lättsamma fasad, men det här var tortyr för honom. Jag bestämde mig för att det var bäst att bara göra det - som ett plåster, snabbt och smärtfritt. Eller inte...

"Ryan", började jag och ställde mig upp. Jag gick bort till honom och fattade tag om hans händer. Han såg ner och sedan upp på mig igen. "Ryan, du ska veta att jag älskar dig med" - en flamma utav hopp tändes i hans ögon, men släktes med ens när jag fortsatte - "men det är något du måste veta. Det betydde ingenting, jag svär, och jag ångrar det med hela mitt hjärta, men för några dagar sedan så... hände det en sak mellan James och mig." Jag blundade efter att ha hasplat ur mig de sista orden, i väntan på att höra hans svar, men det förblev tyst. Jag öppnade långsamt ögonen. Till min förvåning log Ryan.

"Savannah, jag älskar dig och jag vet att du har haft känslor för James, det har jag vetat hela tiden, och jag är helt ärligt inte förvånad över att det hände något, men så länge det inte betydde något och det är mig du vill vara med, så kan jag leva med en eller ett par kyssar, det är inte hela världen."

Lättnaden som infunnit sig hos mig vid hans ord försvann lika snabbt igen. Några kyssar? Jag svalde hårt och släppte taget om hans händer, tog ett steg tillbaka. "Det var inte bara några kyssar, Ryan. Vi hade sex, James och jag hade sex. Och jag vet hur hemskt det är, och jag har mått så himla dåligt över det ända sedan det hände för jag vet nu att det är dig jag vill vara med-- Ryan, säg något!" Tårar rann ner för mina kinder och jag andades stötvis, desperat efter hans förlåtelse.

Jag kunde se hur han utkämpade någon sorts inre strid och tillslut svalde han bara, vände bort huvudet och viskade, "Var snäll och gå." Hans röst bröt sig en aning.

Jag kände hur hela min värld rasade samman. Det hade varit lättare om han skrikit på mig, slagit sönder saker, men det här, det gjorde ondare än något annat jag någonsin upplevt. Det var som om någon rev mitt hjärta i tusen små bitar och sedan stampade på det. Jag var tvungen att få Ryan att förstå hur mycket jag ångrade mig. Kanske - kanske - skulle han med tiden kunna förlåta mig då.

Jag tog ett steg emot honom och lade en försiktig hand på hans. "Ryan, snälla. Jag ber dig inte att förlåta mig just nu, men du måste förstå--" började jag. Plötsligt slog han bort min hand och såg rakt på mig. Jag hade aldrig sett honom så sårad, så... arg.

"Jag sa - gå, nu, innan jag gör något jag kommer ångra", väste han genom sammanbitna tänder och rösten full av förakt.

Det högg till i mitt hjärta och jag ryggade tillbaka, stirrade på honom med stora ögon. Sedan vände jag på klacken och flydde fältet. Väl utanför dörren ryckte jag åt mig närmaste övergivna plastmugg och hällde i mig häxblandningen. Det brände hela vägen ner, men om det var någon gång jag någonsin känt för att supa mig själv under bordet så var det nu.

Jag tror jag slutar läsa nu. Innan jag gör något jag kommer ångra </3

Varför </3

:'[

*suck* Nu blev det inte Ryhanna...
Det var verkligen ett superbra kapitel! Även om det slutade sådär var det så himla vackert formulerat♥♥

Ryannah whats happening?! </3

MER!!
du skriver fantastiskt