Viktigt Bortglömda[SV]

Din fantasi är vild, hahah x)
Jag har tagit lite semester från skrivandet med mina långvariga och jobbiga nackproblem, hehe. *suck*
Jag har saknat dig med! Som bara den! ♥
Ow, jag skulle ju fixa den där överraskningen till dig (som kommer bli failad, men ändå) och så ska jag läsa dina nya kapitel. (OMR HUR TILLÅTER JAG MIG SJÄLV ATT MISSA DEM)

Bra att du snart kommer tillbaka men stressa inte med den, vi väntar om du så behöver 2 år!!

Taggar Husmusen

Ja, vad kul! Jag älskar sättet du skriver på, önskar att jag var lika duktig på att skriva som du! Men stressa inte, ta det i den takt du vill!

Vad snälla ni alla är! Tack! Det värmer som tusan i hjärtat! ♥

DU ÄR GRYMT DUKTIG!

Tack så mycket allihop ♥
Det är ni som får mig att kämpa på! Det vet ni va?

Här kommer kapitlet!
(Jag hade feber när jag skrev sista delen av det, så var förstående om det inte är särskilt perfekt.)

Kram ♥
___

Wera

”Hur mår du nu?” Frågar Ellie försiktigt då Amy äntligen tystnat. Det är synd om henne. Allt som hänt verkar på något sätt ha kollapsat och bestämt sig för att komma ut genom munnen.
Jag kommer på mig själv med att önska att jag också hade så lätt för att kräkas. Mina händer darrar kring det främmande brevet med det korta meddelandet. Madam Malkins...
”Bra.” Amy hostar till och kommer på fötter med hjälp av Ellies hjälp.
Jag betraktar de både från avstånd. För både deras och mitt bästa. Allt jag kan tänka på är min syster och problemen som rör henne. Det är det enda som känns viktigt. Om jag la mig i i skulle hela scenen ta längre tid, och jag vill bara ta mig bort från den här gränden så fort som möjligt.
När Ellie kastar en oidentifierbar blick åt mitt håll höjs mina axlar knappt märkbart av osäkerhet. Förstår hon inte? Kan de inte skynda på? Jag vill inget hellre! Cara Cara Cara. Jag tittar ner på brevet och funderar tyst för mig själv vad Madam Malkins kan stå för. Kanske ett namn, en butik eller något annat jag inte känner till.
Jag har ingen aning, men en sak vet jag: Amy förstår, och om hon lyckas att återhämta sig kommer vi andra att få veta. Jag har svårt att bärga mig. Cara måste räddas så fort det går! Jag har svårt att tro att de andra förstår hur allvarligt det är att vi finner henne så fort som möjligt.
Mina lungor skjuter frustrerat ut sig det omvandlade syret. ”Är du okej, Amy?”
Amy nickar tafatt mot mig. Hon stapplar lite där hon står, men annars verkar hon vara tillräckligt okej för att fortsätta. I alla fall enligt min bedömning.
”Vad bra”, säger jag lågt, men vänligt. ”Då kanske vi kan fortsätta nu?”
Amy hinner knappt få in orden innan Ellie har svarat i hennes ställe.
”Ge henne lite tid! Hon behöver vila!”
Det är otroligt snäsigt för att komma ifrån Ellie. Jag kommer på mig själv med att chockat dröja mig kvar vid hennes ansikte innan jag snabbt vänder bort blicken. Ett litet stick inombords skvallrar pinsamt nog att hennes ord har sårat mig.
Jag öppnar munnen för att tala, men ingenting kommer ut. Min kropp sätter sig långsamt på den mörka grändens kalla asfalt. Om vi ska vila finns det ju ingen anledning att slösa på krafterna.
En stark bild av Cara och hennes rädsla flashar med ens för min inre syn. Jag blir vansinnig och ledsen på samma gång. Vi måste skynda oss! Och här sitter vi och dröjer kvar.
”Nej.”
Amys bestämda tonfall får mig att titta upp. Hon lutar sig nu mot en mörk vägg täckt med spindelnät och pressar sedan samman läpparna. Hennes ansikte är vitt som snö.
”Det finns inte tid för att vila. Vi går nu.”

När vi osynliga går omkring på huvudleden känner jag hela tiden vibrationer av Amys kraft i fingrarna. Den är betydligt svagare än förra gången. Känslan är nästan densamma som när någon kroppsdel somnat. Små irriterande stick som hela tiden gör sig påminda.
Vi undviker noga alla människor som skrider omkring med sina toppiga hattar och skumma klädnader. Det är näst intill en omöjlig uppgift att undvika varenda en. Men vi har tur, de vi råkar gå in i skyller snabbt på häxan eller trollkarlen bredvid. Ingen kommer på tanken att det är den tomma luften som är problemet.
Amy letar hela tiden efter tecken. Hon har viskat till oss andra att ”Madam Malkins är en klädesbutik som ska finnas här någonstans”. Det har fått oss allihop att hålla ögonen öppna samtidigt som vi koncentrerar oss på att kryssa runt hinder längs huvudleden.
”Där!” Väser Amy plötsligt. Hon nickar mot en liten lila butik prydd med en stor sax av guld över dörröppningen.
Det rusar till i magen då jag förstår att hon har rätt. I den där hålan måste det finnas något svar. Det måste finnas någonting som kan hjälpa Cara.

detta gjorde min dag!
så grymt bra skrivet och inlevelsefullt :3
kan känna hur Wera känner sig med saknaden av Cara.

seriöst, jag är mållös som vanligt för du är så grymt talangfull och det är nästan löjligt hur du kan skriva så perfekt och inlevelsefullt :3♥

Oh my god
Helt fantastiskt och otroligt, *dör*
Wera och Caras relation verkar vara så fin, de måste återförenas!!
Gaah, är för övrigt helt mållös, men älskar det och längtar efter mer 83 ♥

Åh så underbart!!!!!!!!!!!!!!! ♥♥♥

Krya på dig, om du fortfarande är sjuk! ♥

SÅ himla fint och gah, man förstår verkligen hennes känslor.
♥