De utvalda

"Det kommer gå bra." säger hon bara och muttrar något ohörbart vid hans ord, "Här kan jag svära inte på banketter." säger hon sedan och betraktar honom med öm blick som få var tillägnade. "Jag, vill inte att du ska behöva tvingas till det, det är inte rättvist." protesterar hon.

"Du låter som jag nu...." påpekade Ethan. "Det är inte rättvist mot dig heller, men som du sagt....vi styr inte över oss själva". Han suckade och knöglade ihop rullen och slängdr ibäg den.

Hon suckade, "Nej, Vi är deras saker och de kan behandla oss hur de vill bara för att de egentligen är rädda." muttrar hon och lägger sig hårt ner i gräset den lediga dagen var nu förstörd.

"Men du har väl ingen du bryr dig om och behöver oroa dig föt? Du skulle bäl bara kunna sticka härifrån?" Frågade Ethan.
Kattungen kom jamande framvtill Eletha och puttade på henne.

Hon såg på honom och tog upp katten i knäet, "Förut fanns det en flicka här, hon var sex då hon kom hit. Hon hette Hazel och hade korpsvarta lockar och ett glatt skratt. Hennes gåva var att sjunga, hon var som en lillasyster för mig, allt ville jag skydda henne ifrån...........men jag kunde inte, jag misskötte mig." sa Eletha, "Och jag bryr mig om dig och flera av de andra, tror du inte kungen vet? Det är inte bara ens familj han hotar utan alla, alla man älskar och bryr sig om." sa hon och försökte hålla rösten stadig.

Ethan tystnade, han hade aldrig hört henne berätta något sådant förut...."Jag är ledsen.....att jag inte förstod...".
Ethan stirrade upp på molneb som tycktes håna honom med glada ansikten.

"Det spelar ingen roll, det enda jag skulle kunna göra är att sluta bry mig om folk. Men särlingarna här är som min familj och man älskar och lämnar inte sin familj man gör allt för att skydda den." kattungen knuffar lätt på henne för att få uppmärksammhet kanske märkte den hur det var fatt. "Gör jag något fel kan de straffa dig, skulle inte stå ut med det." mumlade hon tyst fram.

"Och gör jag fel kan de straffa dig...". Ethans pressnivå steg ytterligare, nu behövde han prestera bra för sin familj, och för de han tyckte om här på slottets skull....och såklart sin egna.

Eletha nickade och såg på honom, "Precis, det är därför man egentligen räddar folk genom att vara ovän med dem. Tror att Max han som knuffade dig är den snällaste av oss och osjälviskaste." hon suckar och lägger sig vid honom med kattungen på sitt bröst.

"Det här verkar så hopplöst..." suckade Ethan. De var fast här om de inte ville att någon de älskade skulle skadas.
"Nåja....jag ska göra mitt bästa...jag tänker inte se någon av er skadas..." mumlade han sen även fast det bar emot att döda och plåga.