Mordet - Dramione

Ja hhhuurrrrrrrrraaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!

idag är imorgon c:<

Här kommer kapitlet, precis som jag lovade! Ganska långt idag, och som vanligt hoppas jag att ni gillar det Cx
Okej nu när jag läste igenom det, blev det inte så långt... Konstigt, det blev mer än 2 sidor på word...

Ursäkta för särskrivingarna förresten! Det är min dator som säger att det ska vara särskrivet

Kapitel 29 del 2

Hermione:

Jag och Ron gick in i den långa gränden, och jag hörde plötsligt ett litet ljud bakom mig. Jag vred genast på nacken, och insåg att det var valet som hade slutit sig igen. Nu såg det ut som en helt vanliga tegelstens väg bara. Jag vände mig igen, och såg att Ron redan hade börjat sin vandring genom gränden. Jag skyndade mig fram på kullerstensgatan, med min klackade skor, och försökte låta bli att ramla för varje steg jag tog. Snart slött jag upp vid Rons sida, och jag lät mig själv titta upp, och glömma bort rädslan för att ramla ett ögonblick. Som vanligt fick synen mig att tappa andan. Rakt framför oss låg det berömda Gringotts banken, och tornade upp sig. Banken var en stor ståtlig byggnad av vit sten, som hade flera statyer vid ingången och på taket. Statyerna föreställde berömda trollkarlar, som hade jobbat på banken. Men det var inte bara människo statyer. Det fanns en hel del statyer som föreställde Svart alfer också, med spetsiga öron, sprättigt hår, och med en långa vass näsa.

Min blick svep vidare över gränden. Det fanns inga nya affärer, utan bara de gamla vanliga. Synen gjorde mig på något sätt trygg. Trots att världen runt om oss, -alltså mugglarnas värld- förändrades snabbt, så verkade inte trollkarls världen ha några planer på att följa med i utvecklingen. George butik, var lika färggrann som vanligt, och fylld med skämt produkter. Trots Freds död, valde George att fortsätta driva affären. Allt godis, och skämt prylar som han och Fred hade hittat på tillsammans fanns fortfarande där inne. Men George var inte stark nog att driva butiken helt själv, så Lee Jordan hade bestämt sig att hjälpa honom. Lee hade varit bästa vänner med George och Fred sen de började på Hogwarts. Att ha butiken med Lee skulle aldrig bli samma sak som att ha den med Fred, men George ville ha Lee, mer än någon annan som hjälp.

En del perioder sköte Lee om butiken helt själv utan hjälp från George. Sen Freds död hade George aldrig blivit densamma. Han hade blivit ostabil, ledsen, och lite galen. Helt plötsligt kunde han bara få ett anfall, och falla ihop på marken, kvidande och gråtande, samtidigt som han skrek efter Fred. George gick hos en psykolog några gånger i månaden, men så fort de trodde att de hade lyckats att bota honom från det mesta av George sorg fick han ett nytt anfall, värre än de förra. Anfallen fick han av sorg. Sorge plågade honom dag som natt, och han skulle aldrig bli fri från den. Speciellt nätterna var hemska. Ofta kunde man höra George skrika sin tvillingbrors namn rakt ut i luften, och vrida sig i smärtor och krämpor. Det brukade nästan alltid vara någon som satt och vaktade honom på nätterna i fall han skulle få ett nytt anfall. När George vaknade var han svettig och blicken var galen. ”Var är Fred?”, brukade han skrika, och sen när han kom på det, var det inte ovanligt att han började gråta.

Jag hade varit med om det ett antal gånger, och led med George. Många gånger hade jag suttit bredvid hans säng så Mrs Weasly kunde få sig en gnuttas sömn. Jag hade hört honom mumla i sömnen, och sätt honom få anfall. Det var hemskt, varför var det just Fred som skulle dö? Varför var ödet så grymt ibland?


Jag och Ron närmade oss trollstavsbutiken. Bredvid mig, strök Ron med handen genom håret, och harklade sig gång på gång. Det var ett tecken som jag mycket väll kände igen.
”Nervös”, frågade jag flinande och sköt undan de dystra tankarna på Fred.
”Nej”, sa Ron, så tyst att det knappt var hörbart. Sen tog han ett djup andetag och harklade sig. ”Varför skulle jag vara det?”, sa han en anings mer självsäker, och torkade sina svettiga händer på byxorna.
”Jag vet inte”, jag ryckte på axlarna. ”Men du ser nervös ut”, påpekade jag, och gav honom en snabb blick.
”Gör jag?”, frågade Ron oförstående.
”Ja, du harklar hela tiden, och drar handen genom håret. Det är två typiska tecken på att du är nervös. Sen torkar du händerna på byxorna hela tiden”
”Men det är ju för dom är svettiga! Det blir dom ibland, det är mänskligt”, sa Ron och började bli lite generad och rodnade.
”Man blir svettig när man är nervös!”, genmälde jag. Ron tystnade, och jag riktade blicken mot marken igen, så jag inte skulle ramla mitt bland alla människor. En stadig ström med människor gick hela tiden runt oss. Några var på väg till sina jobb, och några var här för att handla något. Det påminde mig om att jag skulle behöva några nya örter och böcker.

Vi stod utanför för trollstavs butik där Ron jobbade i. En stor skylt hängde utanför butiken, och där stod: Ollivanders trollstavar; de bästa i hela Diagongränden.

Trots vi var tidigare var det redan två kunder här som provade trollstavar. Ron öppnade ytterdörren och vi steg in. En liten klocka pinglade ovanför oss och berättade om vår ankomst.
Plötsligt dök en liten nätt flicka upp bland raderna, med tre askar i famnen. Hon hade ljust, lite lockigt hår uppsatt i en hög hästsvans. Hon hade mörka byxor, en vit väl struken blus och en svart böljande mantel efter sig. Skorna var också svarta och välputsade, och glänste i skenet från lamporna. Hon var ganska söt, ljusblåa ögon, en liten spetig näsa och skrattgropar i båda kinderna.
”Hej Ron!”, sa hon glatt och avfyrade ett stort leende mot honom. Sen upptäckte hon mig, och rynkade förvånat på ögonbrynen.
”Det här är Hermione”, förklarade Ron snabbt, och gav henne ett litet skyggt smile samtigigt som han hela tiden sneglade på mig.
”Hej”, sa jag kort och räckte fram handen mot henne. Hon tittade förvånat på handen, och sneglade mot Ron som gav henne en uppmuntrande nickning. Trots att gesten var liten, såg jag den tydligt. Det var som de hade ett litet speciellt band ihop. Men jag valde att försöka ignorera det, vilket var väldigt svårt. Hon fattade snabbt min hand, och skakade den entusiastiskt.
”Hej”, sa hon. ”Jag är Adele”. Adele gav mig ett stort leende. När jag inte sa något till, utan bara stirrade på hennes med tom blick, försvann leendet sakta, och började vrida sig olustigt.
”Så..”, började hon dröjande. ”Vad kan jag hjälpa er med”, hon gav mig ett osäkert leende, som hon inte riktigt visst hur hon skulle behandla mig.
”Jag behöver en ny trollstav”, sa jag i brysk ton. Adele hoppade förvånat till, och försökte genast översläta det.
”Naturligtvis. Jag ska bara hjälpa de här två kunderna först”, hon gjorde en snabb gest mot två stycken personer som stod vid kassan. Båda iakttog mig nyfiket. Med ett lågt skrap sköt hon en stol närmare mig.
”Medan du väntar, kan du sitta här”. Jag grymtade till svar, och satte mig i stolen utan ett ord. Adele trippade snabbt iväg, och ställde sig bakom disken och försökte hjälpa de andra kunderna igen. Ron satte sig på huk, bredvid mig, och lutade sitt huvud tätt intill mitt.
”Varför behandlar du henne såhär?”, frågade han, och jag kunde höra att han var arg. ”Förstår du inte hur pinsamt det är för mig?”. Jag vågade inte möta hans blick utan stirrade ner i golvet. Jag visste faktiskt inte själv varför jag behandlade henne så, det var inte likt mig. Jag mumlade något lågt till svar.
”Jag hörde inte vad du sa, men jag hoppas att du kommer att förbättra dig nu”. Hans blick trängde sig in i mig. ”Okej?”, frågade han. Jag var tyst ett tag men så suckade jag.
”Okej”.

Det hördes ett nytt plingande från klockan när de andra kunderna gick ut.
”Okej, då kan jag hjälpa dig nu då”, sa Adele, och gav mig ett nytt nervöst leende. Jag reste mig upp och tog några djupa andetag. Det var dags att få en ny trollstav.

Helt grymt!!!

Supermegaawesomegrymt!!!!! Meeeeer!!!!!!!?!!!!!!!!!!!!

Superbra!

Underbartawsome!

Superdupermegaunderbartawesome!

AWESOME!!!!

A
AW
AWE
AWES
AWESO
AWESOM
AWESOME
AWESOM
AWESO
AWES
AWE
AW
A