Johanna and Thalia back in the Hunger Games

"Då var det beslutet fattat. Alla som inte kommer ifrån distrikt 13 ska nu lämna rummet" säger Coin högt för att överrösta alla viskningar som uppkommit i rummet efter det att Johanna och Thalia anmält sig frivilligt. De flesta börjar resa på sig och gå emot utgången.
"Varför ska vi?" frågar Johanna snabbt. "Är det något vi inte ska veta om? Några baktankar om revolten som skulle kunna vända den till er och alldeles er egen fördel?" Coin skrattar och skakar på huvudet.
"Nej, vi måste besluta om de nya matreglerna som vi kommer få sätta upp" svarar Coin. Johanna nickar, men tror henne inte riktigt fast hon nöjer sig med svaret och ställer sig därmed upp och går emot dörren, hon märkte inte var Thalia och Thresh hade tagit vägen så hon antog att de gått tillbaka till sina lägenheter. Om inte annat så skulle de väl komma dit så småningom.

Thresh drog med sig Thalia ut ur rummet och några korridorer bort och nu kunde han agera den orolige brodern. Men hur det än var kunde hon se att Thresh var stolt över henne, vem kunde tro att lilla Thalia skulle klara sig så bra i spelen?
Thresh hade fått lägenhet några våningar ner men nu var det mat och de begav sig till matsalen men väntade utanför på att Johanna skulle komma och göra dem sällskap.

När hon kom till lägenheten insåg hon att det faktiskt var dags att äta, och att det var därför nästan alla gått åt ett och samma håll. Så hon begav sig emot vad hon trodde var matsalen. Fast det slutade med att hon bad en vakt om hjälp att hitta dit, ytterst motvilligt.
När Johanna väl kom dit såg hon Thalia och hennes bror Thresh stå och vänta på någon. Henne? Ja vem annars skulle Thalia vänta på här? Det var något som ungefär stack till inom henne när hon tänkte ordet bror. Hon som hade förlorat sin egen bror och var rätt avundsjuk på att Thalia hade sin kvar, fast fortfarande glad över det. Johanna hade aldrig orkat med det ifall Thresh hade varit död och försökt uppmuntra Thalia.
"Hej" säger hon när hon närmar sig dem. Hon ler emot dem. "Så ni väntade på mig. Vad snällt."

"Självklart, väntar vi mot dig." ler Thalia glatt och lägger en arm mot henne i en halvkram med ena armen. "Bara för jag har min bror här betyder det inte att jag glämmer min bästis." flinar hon och de ställer sig i kön. "Och jag skulle inte orka med hennes tjat om vi inte väntade på dig." flinar Thresh och blinkar roat med ögat.

Johanna skrattar.
"Skulle du nog" säger hon. "Om jag gör det, så får ju du göra det. Skaffa lite tålamod, lillkillen, till och med jag har det." Sedan ställer hon sig också i kön. Den gick fort, eftersom tydligen fick man en bricka med redan färdigställd mat för en. Gud så trevligt. Hon tog emot sin bricka och letade efter ett ställe att sitta istället. Fast det fick man tydligen inte välja själva, utan det stod efternamn på borden. Så hon letade upp sitt eget efternamn, Mason, och inte så överraskande var det vid samma bord som Greenlaw. Perfekt.

"Lillkillen?" fnyser Threch roat när de sätter sig.
"Ja, lilla gubben, du är yngst vet du." säger Thalia med sockersöt barnslig röst och han hotar henne med gaffeln. "Säg inte så lilla du." morrar han fram men med ett fln. "Oooo, hotar du mig med en gaffel? så rädd jag blir." säget Thalia och vänder sig mot Johanna. "För gaffel är ju verkligen bland de farligast vapem man kan stöta på eller hur?" fllinar hon roat till Johanna.

"Jag skulle kunna få en sked att vara farligare än den där gaffeln" säger Johanna och börjar äta. Hon gäspar smått när hon väl svalt det hon stoppat i munnen, vilket hade varit smaklöst och haft en väldigt konstig konsistens. Var all deras mat såhär? Inte ens 7ans mat var såhär dålig och den var ibland gjord på bark och annat knaprigt ifrån skogen som skulle ses som väldigt äckligt att äta av andra.

Thalia flinar med grimaserar sedan när hon smakar maten. "Vet de vad mat och kryddor är?" säger hon smått förundrat för visst hade de svält mången gång i 11an. Men när det väl fanns mat smakade den åtminstonde något, fast det kunde iof vara från det Thalia (Olaglit) odlade bakom daras hus.

"Jodå, det vet dem. De är bara för snåla för att använda dem" säger Johanna, och ryckte på axlarna. "Var glad över att de faktiskt ger oss mat." Det var ju faktiskt ett under. De kunde ju svälta dem eftersom de inte hade ett riktigt 'medlemskap' i distriktet.

"Sant, men man visar väll ändå välvilja mot gäster?" säger Thalia, för så gjorde de alltid i 11an, mot de man kunde. Men allt för många stackare svalt ihjäl och dog. Det var ett under att en 10 årig flicka och en 9 årig pojke klarat sig och inte hamnat på gatan. När deras mormor inte gjorde något utan var i upplösningstillstånd över deras döda föräldrar.