And what about home? [Rollspel]

"Om jag hade något att kämpa för, hade jag säkerligen tyckt samma sak." Säger hon och betraktar Jacobs flin. Enligt henne var de flesta leenden, oavsett hur de ser ut, falska manifestationer av lyckan man inte har. Fast det förstås, hon kommer inte ihåg om man kan le av lycka.

"Ja, vissa har vell bara tur" muttrade Jake. "Har du någonsin vart kär?" frågade Jake, hon kanske hade vart det, då kanske hon förstår hur det är att vilja ha något. Han tittade på henne med menande blick. "Den dag du får mig att skratta, den dagen är du min vän" sa Jake sarkastiskt.

Janice rycker på axlarna.
"Vet inte, antagligen någon gång, men jag har inget minne av det." Svarar hon innan hon begrundar den andra meningen kort. "Är det inte svårt att få någon som du att skratta?" Frågar hon honom lugnt.

" okej, " svarade Jake som svar på hennes påstående om att inte komma ihåg sin kärlek. " igentligen är det ganska lätt, men som du nog har förstått så är jag inte så fäst vid att vara vän med en vampyr, men när Bella och jag vr minndre var vi jämt med varandra tills hon flyttade, men under den tiden skrattade vi jämt!" Jake saknad den tiden. " kommer du verkligen inte ihåg nånting?"

"Ingenting från min mänskliga tid, nej." Svarar Janice. "Så du och Bella är gamla vänner?" Frågar Janice för att få in konversationen på annat håll. Hon har haft vänner, men de har allihopa dött i sinom tid. Hon kanske hade någon gammal vän också. Någon gång.

Legolas betraktade de två när dem höll på. Hela tiden hade han varit tyst. Nästan så han tyckte att dem glömt att han var där. Legolas suckade lite och försökte komma på nåt minne som kunde likna de andras, men han kom inte på något.

" vad tråkigt att du inte mins dem" sa Jake med medkänsla. " och ja, jag och Bella var gammla vänner, men så en dag, hon träffade Edward och jag börgade förändras, inifrån och ut. Helt plötsligt vart jag lång, stark och fick en tatuering på vänstra armen" sa Jake och lyfte lite på en ärmen, han visade hela svarta runda märket. " och så en dag kom Sam fram och sa att jag var med i flocken, jag är facktiskt alfahanne, eller jag avtog platt en som alfahanne snarare sagt, jag ville inte styra över någon eller något. " sa Jake.

Janice lägger huvudet på sned.
"Om ni är gamla vänner, borde du väl inte låta artskillnad komma emellan?" Tänker hon. Hon säger det inte. En del av henne kan faktiskt vara finkänslig. När hon vill det.
"Det låter som en fin tanke." Säger hon istället. Hon delar ungefär samma tanke, men hennes instinkter och nuvarande näringsbehov är den mer: 'Den starkaste överlever.'

" ja" sa Jake kort. Han tittade på henne, "kommer du verkligen inte ihåg nånting? Kanske en väninna eller dina föräldrar eller ett namn kanske?" Jake var helt plötsligt nästan vän med vampyren. " och hur många år är du?

"Inget från min mänskliga tid, jag är även osäker på om jag verkligen heter Janice." Upprepar hon, nästan. "Jag tappade räkningen vid 350." Fortsätter hon och drar lite i det röda tyget som utgör hennes kappa.