This feeling I have...Could it be... love?

Bara älskar den här ff:en ♥♥

ÅHHHHHHHH!!!!! Så awesome!!!!!!!

Wesley

Superbra!!! Och snygga klädesplagg

Tack för alla kommentarer! ^^
Hittade det här extra kapitlet i min dator, hade skrivit det under somamrlovet (O.o) men jag beslutade mig för att ladda upp det eftersom... YUP jag gillar derprimerade saker c:

BTW om ni av någon random anledning gillar KPOP, eller bara vill läsa det jag skriver, så kan ni kolla upp några berättelser HÄR eller på min blogg ^^

Without further notes, on with the extra chapter *insert drumroll here*


EXTRA KAPITEL - BEGRAVNINGEN

Scorpius

Så var det dags. Mammas begravning.

Jag lutade huvudet i händerna där jag satt i mitt rum, iklädd svart kostym, vit skjorta, svart fluga och svarta blänkande skor. Håret hade jag inte fixat än, och dessutom skulle någon ändå behöva sminka bort ränderna av tårar som syntes på mina ömma, svidande kinder. Inte så där tjejaktigt smink alltså, snarare vitt, oskyldigt puder som gick perfekt med min vita hy.

I bröstfickan på min kostym bar jag en vit orkidé.
Jag kände hur de välbekanta tårarna sved i ögonen, men jag hade för länge sedan förbjudit dem att fortsätta falla. De fick bara ligga där som en hinna över mina ögon, en hinna som liksom skylde mig från omvärlden.

En knackning på min dörr fick mig att titta upp. Det var Floire, vårt hembiträde, som antagligen skulle komma för att hämta mig – men också pudra över de röda spåren under mina ögon. Far hade inga sådana spår, fast jag sett tårar i hans ögon dagen då jag kom hem efter att ha fått hans brev. Isobel grät visserligen, men inte heller hos henne fanns det några märken. Bara jag hade dem, som om jag var smittad med någon underlig sjukdom.

Efter Floires uppiffning av mig följde jag tyst efter henne ut ur mitt rum, nerför trapporna och in i stora salongen där resten av vårt lilla följde var samlat. Pappa satt för ovanlighetens skull med Isobel i knäet. Isobel, som bara var åtta, min syster som förlorat sin mor i så ung ålder. Jag gick fram till dem, lade armen om min fars axlar och min andra hand på Isobels mjuka hår. Hon lät den ligga kvar, till min förvåning det med. Sedan, efter en stund, reste sig alla upp och gick som ett svart tåg ut genom den stora ekdörren till vår herrgård.

Varför blommade blommorna? Varför kvittrade fåglarna, och varför sken solen? Det var ett hån mot mammas minne, ett hån mot den dag som var den svartaste i mitt liv. Färgerna var för klara, gräset för grönt och molnen för vita. Det borde ha regnat, fåglarna borde ha hållit käften och solen gömt sig bakom ett dystert, grått moln. Egentligen ville jag bara sparka till något, så att jag kunde avreagera mig. Fan, vad jag ville ha sönder något! Fast det skulle skrämma Isobel, om hennes fjortonåriga bror hade sönder ett träd eller något. Ja, jag kunde ha sönder träd. Jag hade gjort det förut en gång. Visserligen hade det varit ett ungt, spensligt träd, men ett träd likväl. Då hade det roat mig att göra hennes skrämd, för att sedan höra på hennes generade utbrott. Men inte nu längre.

Jag saknade den tiden. Den tiden då Isobel och jag kunde retas med varandra, utan att det gjorde oss nedstämda. Den tiden då jag inte kunde ligga och lyssna på Green Day’s ”American Idiot” på högsta volym utan att min mamma skrek att jag skulle sänka nerifrån köket. Den tiden då det fortfarande förekom skratt i huset, då femåriga Isobel jagade katten Miss Blacky upp och nerför trappor och till sist snubblade på sina egna fötter. Det skulle aldrig ända igen. I alla fall inte det sistnämnda, efter som ett var mamma hädangången, två var Isobel inte fem år längre, och tre så hade Miss Blacky ramlat från balkongen då Isobel hade jagat henne för våldsamt. Ja, inget var sig likt längre.

Framme vid kyrkan tog jag Isobel tvekande i handen, och hon fattade den bestämt. Lilla Isobel, vart tog den livliga och självständiga flickan vägen, som jag brukade skoja med? Nu verkade hon vara den där gråtande femåringen igen, som slagit sig i trappan och behövde en famn att krypa in i. Tillsammans gick vi in i kyrkans dunkel och svalhet, bort från det grymma solljuset och det förbaskade fågelkvittret. Jag och min syster satte oss på de avsatta bänkarna längst fram, för de ”närmast sörjande”. Far satt redan där, tillsammans med min moster och mina morföräldrar. Prästen harklade sig, och det blev om möjligt ännu tystare i kyrkan.

”Vi har samlats här idag för att bevittna jordfästningen av Astoria Malfoy…”

Prästen mässade på, men efter min mammas namn hörde jag inget mer. Förrän jag hörde de välbekanta tonerna av Eric Claptons ”Tears in heaven” sprida sig i kyrkan. Jag såg upp. Det var Isobel som stod där uppe, Isobel med sina åtta år, som skulle sjunga en sista gång för mamma. Jag visste att min syster hade en underbar röst, men att hon vågade göra detta. Jag såg också tårarna som formades i hennes ögonvrår innan hon började sjunga.

”Would you know my name
If I saw you in heaven…
Would it be the same
If I saw you in heaven…”

Jag kände hur jag också började gråta, när Isobels späda röst spred sig genom tystnaden i kyrkan. Hon sjöng så vackert, fick sången att låta som en överjordisk melodi.

”Beyond the door
There’s peace I’m sure
And I know
There’ll be no more
Tears in heaven…”

Låten led mot sitt slut, och efter att sista tonen klingade ut så hörde man hur flera snyftningar ekade genom kyrkan. Jag kände tårarna rinna nerför mina kinder igen, visste att folk såg det men sket fullständigt i det. Får man inte gråta på sin egen mors begravning eller? Är tårar till för kvinnor?

Jag såg Isobel komma mot oss igen, och jag makade på mig för att ge plats. Hon grät också då hon satte sig ner, och jag tog hennes hand.

”Du var jätteduktig, Iso” viskade jag och torkade bort hennes tårar med ena fingret. Jag lyckades också hejdå mina – om hon såg mig gråta skulle hon också göra det. Hon log sorgset mot mig, innan vi båda vände uppmärksamheten mot kistan som nu skulle bäras ut från kyrkan.
Under tiden då den långsamt färdades i mittgången, spelades ”Kiss the rain” på låg volym. Jag böjde ner huvudet och blundade. Jag orkade inte se mammas stängda kista.

SÅ JÄTTE BRA!!!

oh, vad sorligt:'(
Jättebra skrivet!^^

Jag började gråta :'(

Så bra!!!