(PM) En mugglare på Hogwarts

Ginny4ever-Jaha, jag är lite seg ibland

Det jag tycker om med din ff är: du skriver jättebra och levande, du målar upp bilder framför en så att det känns som om man faktiskt har sett platsen/personen. Jag gillar hela idén om att en mugglare har kommit in på Hogwarts och att hon vet allt som kommer att hända, du får allt att gå ihop så bra!
Det är vad jag tycker om med din ff

Har just läst alla kapitel, jättebra ff

Bara en sak du ville ju ha lite kritik men jag har snarare ett tips

Läs igenom det du har skrivit före du lägger ut det, då slipper du saker som stavfel, slarvfel och liknande

Tack det ska jag.
till alla andra som skrivit vad jag gör bra, tack ni också!

Okej, ny läsare här. Din ff är den absolut bästa jag någonsin läst O.O Jag började läsa till sidan 4 i morse och sen när jag kom hem från skolan har jag alltså läst 40 sidor (Några har du ju inte skrivit på, men men... =D)

♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Var ungefär samma sak för mig

Blir jätte glad för nya läsare! ska försöka räkna hur många som läser min ff, men först ska jag skriva!

Jaa!!!

Kapitel 24
”Inte en chans Harry!” sa jag bestämt. Jag hade stoppat honom precis innan han skulle betala. Det var en sak att jag fick bo hos Weasleys på sommarn, på Hogwarts under läsåret, men jag tänkte inte låta honom köpa en sån åt mig.
”Jag har ju redan sagt att du inte får någon julklapp!” envisades han.
”Du kommer ändå inte få köpa en julklapp åt mig.” sa jag lite förvånat. Det hade jag inte ens tänkt på. Han öppnade munnen för att protestera, men Ron förekom honom.
”Det är klart att du ska få en julklapp! Du fick ju inte ens en födelsedagspresent.”
”Just det! Det kan vara din sena födelsdags present.” sa Harry. Jag suckade högt.
”Men jag har ju redan sagt att jag inte vill ha någon present.” objektet som jag och Harry höll på att bråka om var en Omnikikare. Visst den var häftig och jag skulle gärna ha den, men den kostade faktiskt tio galleoner. Detta faktum var jag snabb på att påpeka.
”Jag vet inte hur mycket det är i mugglar pengar men jag är säker på att det är mycket.” Harry himlade med ögonen och vände sig till trollkarlen som sålde dem och sa högt för att överrösta mina protester.
”Fyra stycken, tack!” med en blick på mig tillade han, ”Och om hon försöker lämna tillbaks den så lyssna inte på henne, hon lider av tillfällig sinnesförvirring.” detta fick Ron att vråla av skratt och Harry fick ett slag i huvudet efter ungefär en halv sekund.
”Ingen fara sir. Hon skulle ändå inte få tillbaka pengarna.” svarade trollkarlen allvarligt. Jag blängde på Harry och tänkte att så fort jag fick tag på pengar skulle jag betala tillbaka Harry vare-sig han vill det eller ej.
Men när han gav mig kikaren så sa jag ändå tack och var den första som ivrigt prövade dess effekter. Harry försökte hindra ett triumferande leende men det gick ju så där.
”Det börjar nu! Kom allihopa.” plötsligt kom jag på en sak. Det här skulle bli jätte roligt. Trots att jag visste hur det skulle sluta så skulle det bli spännande.
”Annie!” hörde jag två personer ropa en bit bort, jag tog inte miste på rösterna. Fred och George. Vad ville de nu då?
”Jag fattar inte att vi inte kom på det tidigare!” sa Fred när jag kommit fram till dem.
”Vadå för något…?” frågade jag misstänksamt. Deras planer hade sällan någon positiv inverkan på mig.
”Inte jag heller kära broder.” fortsatte George som om han inte hört mig.
”Sluta med det där. Det gör ni bara för att irritera mig.” Jag hatade när folk pratade om saker jag inte förstod.
”Hon är smart.” sa Fred som om jag inte var där.
”Säg bara vad det var ni tänkte någon gång!”
”Men lite för ivrig…” okej nu var dem en aning patetiska, men okej. Jag kan spela deras spel bättre än dem...
”Ni vet, det var ni som ropade på mig…” sa jag. De tittade på mig. De visste vad jag höll på med.
”Och du skulle allt bra vilja veta vad vi tänkte säga, eller hur?” sa Fred kaxigt. Jag log ett sockersött leende. De gjorde det alldeles för lätt för mig.
”Faktiskt kunde jag troligtvis inte bry mig mindre.” det var inte ett dugg sant, men en sak hade jag lärt mig. Om man ville få någon att berätta något skulle man få det att se ut som om man inte brydde sig om de berättade det eller inte. Dessutom så visste jag redan att tvillingarna tänkte berätta. De ville bara få mig att tigga lite först, och det var det förstås inte en chans att jag någonsin skulle göra.
”Nähä…” George såg snopen ut men hämtade sig snabbt. ”Då slipper du väl.” jag fnös.
”Visst.” jag vände mig om och räknade tyst i huvudet… ett… två… tre…
”Vi har visst mött vår överman George.” sa Fred sarkastiskt. Jag stannade och log för mig själv.
”Överkvinna.” rättade George honom. Jag vände mig om med ett brett leende.
”Nå?” sa jag otåligt. De andra var en bra bit framför nu och jag ville inte missa matchen, ”skynda på! Ni vill se matchen lika mycket som jag!” Fred nickade och sa snabbt.
”Vem vinner och hur?” jag blev väldigt chockad. Det var den frågan jag minst anade.
”Varför vill ni veta det? Det blir ju inte roligt att se matchen om ni vet det.”
”Kanske inte, men det blir roligare att vinna pengar än att förlora dem.” sa George enkelt. Först förstod jag ingenting. Men sedan klarnade det. De hade ju slagit vad om en massa pengar med Ludo Bagman.
”Tänker jag inte säga.” det spelar ändå ingen roll. De får ändå inte sina pengar.
”Åh men kom igen Annie!”
”Ni har ju redan slagit vad.” försvarade jag mig.
”Men det är inte försent att ändra!” Jag himlade med ögonen.
”Ärligt talat killar! Tänker ni verkligen fuska?” de höjde på ögonbrynen. ”Okej, dum fråga.” muttrade jag.
”Snälla…” sa Fred och såg bedjande på mig. Han gjorde valpögon med sina blåa. Blåa… Vad i helvete var det för fel på mig!? Alla andra hade vackra blåa, eller bruna eller bara vackra ögon medans jag hade trista gråa ögon. Kanske var det ilskan över mina ögon som fick mig att bestämma mig för att inte hjälpa dem.
”Nej!” sa jag bestämt. Sedan vände jag på klacken och jag letade upp Harry, Ron och Hermione med blicken och sprang fram till dem. Varför hade jag så fula ögon? Och ännu större fråga: Varför var det så viktigt?

supermegaawesome!

♥♥♥♥♥♥♥