PRS Lupple & Medi

Hon skrattade och lade ett dra två kort och såg på honom.
"Rätt åt dig." Hon såg på Lathan igen.
"Kom igen Lathan. Jag vet att du är äldre än så. Du har säkert sett henne. Var det kanske Hana? Jag har en massa namn i huvudet å det är virigt just nu." Hon nästan flög upp.
"Jag måste fråga Alexander om en sak. Det är viktigt."

Dorian stirrade på kortet och morrade lågt.
"Willow." Mumlade han och drog upp två kort och stirrade på dem.
De var verkligen inga bra kort.
Helt fel färger.
Lathan såg på henne och suckade.
" Ja det var Hana. Hon var en vänlig själ." Sa han tyst och hoppade till när hon flög upp.
"Fråga honom då." Sa Lathan och log svagt.

Hon såg på Alexander.
"Hur många gånger höll ni mig levande efter ceremonin? Jag menar när jag var Hana hur många dagar fick jag leva? Om märkerna syns nu så kanske ni höll mig vid liv kanske en vecka efter. De framträffe efter ceremonin och." Hon tynade hon svamlade och såg ner.
"Eller var de kvar sen förra gången? Jag minns inte." Hon satte händerna för tinningarna.
"Hur vet du om märkena om jag dödades för tidigt om det hör till den teorin."

Alexander såg på henne för att sedan titta mot Lathan och tillbaka mot Willow.
" Willow, jag vill inte diskutera detta med dig." Sa Alexander lågt och reste sig upp från där han satt.
Dorian reste sig upp och la armarna om Willow och kysste hennes huvud.
"Älskling, vill du verkligen gräva i detta?" Viskade Dorian och Lathan svalde hårt.
Såg på henne.
"Jag förstår att detta plågar dig, okunskapen. Men kunskapen kanske är värre." Sa Lathan lågt.
Alexander svalde.
" De var tydligare, tidigare förr. Det är, jag tror det är att efter Halo kanske de syntes hela tiden men allt eftersom tiden gått har de liksom försvunnit för att komma tillbaka när du bli mer kraftfull." Sa Alexander och Lathan vände bort blicken.

Hon såg på Dorian och slängde bort korten och kastade sig i hans famn och såg på honom med plågad blick.
"Klart jag är plågad- Jag vet varken vad in eller ut är längre. Jag försöker vara glad men innerst inne så plågas jag. Hur ska jag lära mig att förlåta er till min fulla rätt? Hur ska jag tala med gud om han äns vill ha tillbaka mig?" Hon såg på honom och snyfftade.
"Dorian jag." Hon såg på ringen och pressade sig mot hans kropp.
"Jag är så rädd för framtiden. Kommer jag att minnas varje liv? Hur jag dog?" Det sista viskade hon på latin i hans öra och smekte hans hår.

Dorian såg på henne och höll henne tätt intill sig.
Hatade att hon var plågad, men att åka tillbaka? Det var otänkbart för honom.
"Älskling."Viskade han och smekte henne på bakhuvudet. "Jag har inte dina svar." Viskade han.
Hörde hennes fråga och ryckte på axlarna.
"Kanske. "Svarade han och flyttade sig till soffan och drog ned henne i sitt knä.
" Men jag kommer vara vid din sida." Viskade han och Alexander stod och vägde mellan sina fötter innan han snabbt tog sig fram till soffan och la ned flera gamla böcker bredvid dem.
" Det vi vet finns här. Det är hemska saker där i. " Sa han och pussade hennes huvud innan han tog sig ut ur rummet med Lathan i ett hårt grepp.

Dorian stirrade på böckerna. Han hade redan sett en av dessa.
"Älskling du vill inte titta i dem." Sa han och la handen över dem.

Hon såg på honom och de gröna ögonen studerade honom och hon drog sig mot honom och kysste hans hals och slöt ögonen.
"Du har rätt älskade. klart du har rätt." Hon såg sen bort från böckerna och tog sig närmare honom.
"Kan jag få honung igen? Jag känner att det skulle behövas." Hon snörvlade och tog ett grepp om hans hals.

Han mötte hennes blick, kände hennes kyss och tappade nästan helt och hållet huvudet.
Känslan var nästan outhärdlig men hennes ord fick honom tillbaka till nuet, till allvaret i detta.
Han smekte hennes midja sakta och nickade.
" Jag vet inte om du kommer minnas allt, men du minns massa namn så det känns logiskt. "Viskade han och nickade sedan.
" Klart du kan." Log han och bar upp henne i famnen, höll henne försiktigt och var noga att inte röra hennes vingar.
Han bar försiktigt ut henne till köket, tog fram honung och en sked och gick tillbaka med henne och honungen till soffan och öppnade burken åt henne och gav över det.
Han tog sedan en bok och öppnade första sidan.
" Det står massa namn här, Vill du se dem?" Sa han och studerade listan.
Det var en ganska lång lista, hur fasen hade de hunnit?

Hon såg efter honom och tog tacksamt emot burken och började äta och såg sedan ner.
"Oh jag minns första gången jag provade honung." Hon log svagt.
"Det var helt underbart. Direkt från bikupan." Hon skakade på huvudet.
"Jag borde inte. Om jag ska bli bättre måste jag släppa det." Hon lade huvudet på sned.
"Jag undrar vem som hållt koll? Jag menar jag är äldre än Lathan så vem har bokfört min existens?"

Han nickade sakta och stängde ihop boken.
" Som du vill." Sa han och lekte lite med hennes hår.
"Att släppa sitt förflutna är kanske inte alltid det bästa. " Viskade han och log sedan snett.
" Jag har ingen aning, men jag har en gissning. " Sa han och såg på henne.
" Lucifer. Lathan och Alexander är ju hans eh barn, om man vill kalla det så. Så han skulle kunnat börja och sedan fört boken vidare. " Sa han tyst. Fortsatte bläddra i den första boken och det enda han såg var namn, årtal.
Vissa har blivit utstrukna, andra har blivit markerade med frågetecken.
Han smällde igen boken och skakade på huvudet.
" Låt oss drömma vidare till vår resa. Vi skulle kunna bege oss iväg. I helgen. Till nått hotell bara och typ komma bort?" Föreslog han.